Publicerad i Respons 1/2012

ÓPalme sŠnkte svenska modellenÓ

 

Under Olof Palmes fšrsta period som statsminister bršts vissa grundmšnster i Sveriges sŠtt att fungera. Det som fšljde var till stor del en brottning med resultaten av det som hade beslutats dŒ. Under Œttiotalet inleddes en retrŠtt frŒn 1970-talets radikala positioner, och sŒ smŒningom Œtervann Sverige ekonomisk stabilitet, till priset av en varaktigt škad arbetslšshet, medan arbetarršrelsen gradvis tappade mark.

Palme bestŠmde sjuttiotalets fŠrdriktning mer Šn nŒgon annan. Men det som skedde Œren 1969-76 hade delvis fšregripits av 1960-talets fšrskjutning Œt vŠnster av hela ŒsiktsfŠltet. Folkpartiet och Centern var punktvis radikalare Šn Socialdemokraterna, och de borgerliga regeringarna frŒn 1976 ville frŠmst motbevisa misstankar om hšgervridning.

Hur pŒverkades Sverige lŒngsiktigt av den politik Palme gick i spetsen fšr? Att de tongivande i arbetarršrelsen konsekvent undviker det Šmnet fšrsvŒrar ett framŒtriktat nytŠnkande. SjŠlvfšrstŒelsen Šr svag, ršrelsen vet varken varfšr den en gŒng var unikt framgŒngsrik eller varfšr den senare hamnat i bakvatten.

Men Šven historikerna undviker denna frŒga. Kjell …stberg och Henrik Berggren skildrar personen Olof Palme och bredden i hans insatser vŠl i sina respektive biografier, men i frŒga om det mest centrala blir man besviken: de analyserar inte varthŠn Palme ledde Sverige. Politiken fogas inte in i ett stšrre perspektiv, som i Francis Sejersteds monumentala verk ÓSocialdemokratins tidsŒlder. Sverige och Norge under 1900-taletÓ (2005).

Palme ansŒg att reformerna inom arbetslivet var det viktigaste som hŠnde i Sverige pŒ sjuttiotalet. I bšrjan av biografins andra del skriver …stberg om gruvstrejken i Norrbotten vintern 1969-70. Det var en otillŒten stridsŒtgŠrd vid ett statligt fšretag, som leddes av en kŠnd socialdemokrat. …stberg hŠvdar att gruvstrejken och efterfšljande vilda strejker var den allvarligaste av de utmaningar som vŠnstervŒgen stŠllde Palme infšr, och att den nya arbetsrŠtten – ett dussintal lagar – var ett svar pŒ denna utmaning. Gruvstrejken hade enligt Palme banat vŠg fšr ett stort experiment i industriell demokrati: ÓDet Šr en ideologisk framflyttning av positionerna som vŠxer fram ur den sociala verkligheten.Ó Strejkande arbetare hade visat Óatt politiken bšrjade pŒ fabriksgolvetÓ. I riksdagen sade Palme att gruvstrejken hade šppnat mŒngas šgon fšr kroppsarbetarnas villkor och att skŠrpt kritik och skŠrpta krav pŒ fšrŠndring šver vida fŠlt var att vŠnta. ÓDet Šr vŒr uppgift att konstruktivt mšta dessa krav pŒ fšrŠndring.Ó I samma debatt deltog LO:s ordfšrande Arne Geijer. BŒda betonade fredsplikten, skillnaden var att Geijer inte lŠt en vild strejk bli ett motiv fšr stora reformer.

I partistyrelsen hŠvdade Palme att kommunister lŒg bakom strejken, att gruvarbetarna var sŠrskilt strejkbenŠgna, att deras fackfšreningar var sšnderslitna av politiska strider och att gruvarbetarna hade fšrlorat pŒ den solidariska lšnepolitiken. Han fšrsvarade LKAB mot anklagelser om hŒrda disciplinŒtgŠrder.

…stberg skriver att strejken inledde den process som innebar Óden svenska modellens fallÓ. Han inser att 1970-talets nya arbetsrŠtt Ómšjligen bŠddade fšr den kraftiga motreaktion som skulle komma frŒn arbetsgivarnaÓ. Palme hade Ómedverkat till att driva pŒ radikaliseringenÓ, och …stberg tror sig fšrstŒ motivet: att tappa kontrollen šver arbetarklassens kŠrntrupper hade varit Óett mardršmsscenarioÓ.

Men situationen var inte unik. Sedan seklets barndom hade vŠnsteraktivister mŒnga gŒnger ryckt med sig arbetare i aktioner utom facklig kontroll.  Bernt Schiller visade i sin bok om det lŒnga fšrspelet till storstrejken 1909 hur nŒgra tusen ungsocialister metodiskt undergrŠvde den fackliga ledningen och gjorde storstrejk till šverordnat mŒl (ÓStorstrejken 1909. Fšrhistoria och orsakerÓ, 1967). Tidningen Brand spred detta budskap varje vecka i 22 000 exemplar. Att bekŠmpa sŒdana tendenser blev genom nederlaget 1909 en bestŒende del av ršrelsens strategi, och en fšrutsŠttning fšr framgŒng.

Under tjugotalet var kommunist- och syndikaliststrejker nŒgot av en landsplŒga. Socialdemokraterna fick betala priset genom fšrlusten av regeringsmakten 1926 efter Stripakonflikten och genom valnederlaget 1928. Under tryck frŒn Per Albin Hansson och Gustav Mšller inledde LO kring 1930 en stenhŒrd kamp mot de Moskvatrogna i fackfšreningarna.

Tragedin i dalen 1931 vŒllade en fšrbittring utan like. Men Per Albin Hanssons omedelbara kommentar var, som Anders Isaksson visat, nedtonad och fšrsiktig. I riksdagsdebatten tryckte han pŒ kommunisternas ansvar, och det gjorde ocksŒ LO:s ordfšrande Edward Johansson. Kommunisternas švergrepp ÓmŒste klandras sŠrskilt pŒ grund av sin brutalitetÓ, ansŒg Hansson. Han framhšll att Šven strejkbrytare mŒste skyddas av ordningsmakten.

Det var inte vad arbetarršrelse vŠntade sig av sin ledare, men Hansson hade en vision bortom dagens vŒnda. I folkhemmet skulle militanta strejkledare inte rŠknas som arbetarklassens kŠrntrupper. HŒllningen var densamma under den tio mŒnader lŒnga byggkonflikten 1934, likasŒ under den kommunistledda verkstadskonflikten 1945, dŠr metallarbetarna fyra gŒnger ršstade fšr fortsatt strejk. LO:s ordfšrande August Lindberg sade offentligt att metallstrejken var politisk och att kommunisterna inte kunde vŠntas nŒ sitt mŒl. Regeringen var kyligt passiv; de strejkandes nederlag efter fem mŒnader rŠknas allmŠnt som en seger fšr reformismen inom fackfšreningsršrelsen. Att respektera det fackliga spelets regler och hŒlla politiska fribytare pŒ mattan var en del av Saltsjšbadstraditionen.

Under Palme politiserades allt som ršrde arbetsmarknaden. Staten som arbetsgivare gjorde sig lšneledande. SACO-strejken 1971 avbršts med en tvŒngslag, medan statsanstŠllda arbetare fick generšsa avtal sedan facket uppvaktat regeringen šver huvudet pŒ Avtalsverket. Regeringen fšrsškte genom statlig inkomstpolitik samordna lšneavtalen med Œrliga Šndringar i skatteskalan. TvŒŒrsavtalen fšr 1975 och 1976, dŠr staten och statstjŠnstemŠnnen gick fšre och satte mŠrket, hšjde kostnadsnivŒn med 40 procent (inklusive lšneglidning och arbetsgivaravgifter), samtidigt som tillvŠxten var nŠra noll. Lšnebildningen spŒrade ur och inflationen bet sig fast. Den nya arbetsrŠtten bršt sšnder SAF-LO-kompromisser som var grunden fšr det kollektiva systemets autonomi.

Kjell …stberg avslšjade i biografins fšrsta del att Arne Geijer hšsten 1965 hade sagt till USA:s Stockholmsambassadšr att svensk fackfšreningsršrelse inte ville att Olof Palme skulle bli Socialdemokraternas ledare. ÓDet skulle inte vara bra fšr det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivareÉ det skulle i sjŠlva verket vara svŒrt att fŒ den svenska modellen att fungera under Palme.Ó Geijer insŒg att Palme stod fšr nŒgot annat Šn klassisk vŠlfŠrdsreformism. …stberg kommenterar inte Geijers yttrande. Han skriver i annat sammanhang att fšrhŒllandet mellan facket och partiet under Palmes tid ofta var anstrŠngt, trots att Palme gjort fackets frŒgor Ótill sina mest prioriteradeÓ. Men de ledande inom LO var i det lŠngsta obenŠgna att ge upp Saltsjšbadstraditionen. De var kluvna Šven sedan Palme vunnit den breda opinionen bŒde inom och utanfšr facket fšr sin linje.

NŠr staten tog šver ansvaret i skŠrningsfŠltet mellan arbetsgivare och anstŠllda blev politikerna fackets motpart. I det fšrsta skedet var Palme de goda gŒvornas givare, efter Œterkomsten 1982 blev han den som mŒste sŠga nej till facket. Kjell-Olof Feldt skrev i ÓAlla dessa dagarÉÓ om regeringens smŠrtsamma mšten med Óaggressiva och nŠstan hatfyllda fackliga fšretrŠdare, som framfšr allt anvŠnde massmedia fšr att angripa regeringenÓ. Konflikter med facket fick honom att lŠmna politiken.

Arne Geijer protesterade inte offentligt mot politiseringen av frŒgor som arbetsgivarna och facket hade satt en Šra i att hantera pŒ egen hand. LO kunde inte sŠga nej till allt det goda som politikerna utlovade, och snart spred en rad samhŠllsforskare myten att LO var sjŠlva drivkraften. Kjell …stberg inser att hŠndelsefšrloppet innebar den svenska modellens fall och Óett brott mot fackfšreningsršrelsens traditionella skepsis mot statlig inblandningÓ, men han beskriver det ŠndŒ som en serie triumfer fšr Palmes skicklighet, taktiska begŒvning, handlingskraft och fšrmŒga Óatt lŠsa tidens frŒgorÓ. Hur ser han pŒ resultatet? Kan Palme ha varit aktivt medskyldig till den svenska modellens fall och samtidigt Óden frŠmsta uttolkaren av efterkrigstidens klassiska svenska vŠlfŠrdsreformismÓ?

Varken …stberg eller Berggren tar notis om de fackliga argumenten mot statlig inblandning i det kollektiva systemet. Hade argumenten plštsligt fšrlorat sin giltighet 1969?

…stberg fšrklarar den ekonomiska urspŒringen under sjuttiotalet med vŠrldskonjunkturen. Det hŒller inte, Sverige fick hšgre inflation och stšrre underskott Šn jŠmfšrbara lŠnder, vŒr BNP sjšnk sŒ smŒningom till den undre halvan inom OECD. …stberg menar att Palme var Ói grunden anhŠngare av en liberal marknadsekonomiÓ och viftar undan alla belŠgg fšr motsatsen, till exempel i debatten om lšntagarfonderna. Den politik Palme fšretrŠdde liknade inte den som fšrts tidigare och visade sig i praktiken ofšrenlig med en vŠlfungerande marknadsekonomi.

NŠr Palme tilltrŠdde som statsminister hade arbetslivets demokratifrŒgor varit ett tema i debatten i flera Œr. Industrifšrbundet bestŠllde 1969 en Sifoundersškning som visade att 70 procent av allmŠnheten sŒg ett stort behov av škat inflytande fšr de anstŠllda. Alla partier var aktivt pŒdrivande. LO samarbetade med SAF om formerna fšr škad demokrati. Men inte mŒnga trodde att Palme skulle gšra arbetslivets frŒgor till sina hšgst prioriterade.  €ven Henrik Berggren menar att gruvstrejken avgjorde; den ÓblŒste bort det mesta av motstŒndet mot statlig inblandningÓ. Men omsvŠngningen hade inletts tidigare. En utredning om lagfŠst anstŠllningsskydd hade utlovats vid den extra partikongressen dŠr Palme valdes till ordfšrande. Det var en frŒga dŠr facket envist hade sagt nej till lagstiftning, och en LO-rapport till kongressen sŒ sent som hšsten 1971 visade fortsatt skepsis. LO ansŒg att uppsŠgningar och turordning hšrde hemma hos parterna och att turordning efter anstŠllningstid inte borde vara en dominerande princip.

Palme debuterade som kampanjpolitiker infšr folkomršstningen i pensionsfrŒgan 1957. I en radiodebatt gjorde han mos av fšretrŠdaren fšr linje 3, som stšddes av SAF, Folkpartiet och Hšgern. Han lŠrde sig att Socialdemokraterna lŠttast vinner ett val om lšntagarintresset kan mobiliseras mot arbetsgivar- och kapitalintresset. I partistyrelsen i bšrjan av 1970-talet betonade han konflikten mellan Socialdemokratin och det privata nŠringslivet. Partiet hade slagits mot storfinansen Óvia de borgerliga partiernaÓ, men detta hade fšrsvŒrats av borgerligt ÓsjŠlvutplŒnandeÓ. Han saknade en Ódirekt konflikt med storfšretagsamhetenÓ.

Det var inte vŠnstervŒgen pŒ arbetsplatserna som fick arbetsgivarna att ge upp hoppet om den svenska modellen. De insŒg fackets problem och šnskade framgŒng fšr de fšrtroendemŠn som de hade goda erfarenheter av, men de reagerade skarpt mot politiseringen av arbetsmarknaden och de vilda strejkerna, som inom industrin blev nŠstan en fast institution. Arbetsgivarna drog sig ur en relation dŠr de inte lŠngre var respekterade.

Berggren finner inget problematiskt i politikens anpassning till vŠnsteropinionen mot sŒ kallat klassamarbete. Palme hade redan i ungdomen varit engagerad fšr demokrati pŒ arbetsplatserna. Visserligen hade det varit Óett av fundamenten i den svenska modellenÓ att demokratifrŒgan hšrde hemma i partsšverenskommelser, men redan fšre gruvstrejken hade Óallt fler bšrjat argumentera fšr att staten borde gripa in mer aktivtÓ, och Palme Óvar pŒdrivandeÓ. Berggrens perspektiv Šr statsindividualismen, som Šr temat i hans bok Ӏr svensken en mŠnniska?Ó (tillsammans med Lars TrŠdgŒrdh). IdŽn Šr att den svenska vŠlfŠrdsstaten befriar individen frŒn ett tryckande beroende av andra gemenskaper. Han menar att svenskarna i val efter val sedan femtiotalet hade Óvisat att man fšredrar att ge makt till en avlŠgsen och neutral stat i stŠllet fšr att fšrlita sig pŒ olika typer av intressesammanslutningar i civilsamhŠllet – som till exempel fackfšreningarÓ.

Verkligen? Fackets medlemsutveckling var rekordartad under femtio- och sextiotalen. Individens frihet i arbetslivet har sitt bŠsta stšd i de fackliga fri- och rŠttigheterna, som parterna sjŠlva infšrde genom avtal alltifrŒn det fšrsta verkstadsavtalet 1905. Fackfšreningarna blev starkast i vŠrlden i det land dŠr staten minst lade sig i. I den svenska modellen hade staten och de fackliga parterna skilda ansvarsomrŒden, och grŠnsen mellan dem respekterades.

Berggren kommenterar inte de politiska beslut som Palme ansŒg vara det viktigaste som hŠnt i Sverige under hans fšrsta period som statsminister. Han nŠmner nŒgra av de nya lagarna men sŠger inget om vad de innehšll. Inte heller beršr han fšljderna av att fšrtroendekontraktet med arbetsgivarna sades upp: fšrlusten av SAF som samordnande och balanserande kraft i lšnebildningen, eviga strider om spelreglerna, splittring i arbetarršrelsen, sŒ smŒningom facklig tillbakagŒng i medlemsantal och anseende.

Om en stor biografi om Margaret Thatcher hade redovisat hennes politik i frŒga om arbetsrŠtten pŒ blott en halv sida hade den inte ansetts serišs. Ingreppen i spelets regler var systemfšrŠndrande i bŒde England och Sverige: i ena fallet riktade mot facket, i det andra mot arbetsgivarna. Enligt Berggren var lšntagarfonderna ur Palmes perspektiv Óett fšrslag frŒn helvetetÓ. I sŒ fall mŒste han betrakta Palmes talrika uttalanden i Šmnet som hšjden av fšrljugenhet.

Liksom …stberg vill Berggren se Palme som en representant fšr sin tids bŠrande idŽer – en man i tiden. Fšr att klara tvŒfrontskriget mot de borgerliga och den nya vŠnstervŒgen ÓkrŠvdes uppenbarligen en annan sorts ledare Šn Erlander, StrŠng och den Šldre generationen av socialdemokraterÓ. €r det uppenbart? Den nya vŠnsterns olika sekter var inget hot pŒ valdagen, och under Palme gick Socialdemokraterna tillbaka 1970, 1973 och 1976. Berggren beskriver valutgŒngen 1976 som Óytterst lik de flesta andra svenska val sedan 1932; tvŒ jŠmnstora block hade tŠvlat om makten och ett av dem hade vunnit pŒ marginalenÓ. Han missar att de borgerliga blev ett block fšrst under Palmes tid.

Gšran Greider tolkar det centrala i Palmes gŠrning mer švertygande Šn …stberg och Berggren. Palme var socialist. Den socialdemokratiska reformismen var nŒgot annat Šn socialliberalism, den vŠjde inte fšr ingripanden som en socialliberal regering skulle ha undvikit, till exempel lŒngtgŒende reglering av kapital- och bostadsmarknader. ATP var genom fonderna ett stort steg mot fšrstatligande av kapitalmarknaden. Under Palme vidgades den statliga maktsfŠren och den offentliga sektorn i accelererande takt, snart blev var tredje arbetande offentliganstŠlld. Greider har rŠtt i att Ódet starka samhŠlletÓ var en socialistisk vision och att Palmes beskrivning av sig sjŠlv som demokratisk socialist var berŠttigad. I partiprogrammet 1975 Šr bekŠnnelsen till socialism och planhushŒllning uttrycklig, medan allt ont hŠrleds frŒn kapitalismen. Greider beršmmer Palme fšr att han hšll sin vision levande Šven under Œttiotalet, dŒ ÓkanslihushšgernÓ under Kjell-Olof Feldt bšrjat driva politiken Œt motsatt hŒll.

Samspelet mellan den passionerade, ideologiskt švertygade politikern och den breda sociala ršrelsen Šr det som enligt Greider gšr gestalten Olof Palme mšjlig att fšrstŒ. SŠrskilt betonar han vikten av organisation. Fackfšreningarna ӊr Šnnu den friskaste grenen av arbetarršrelsenÓ, men dess tillbakagŒng Šr šdesdiger eftersom Óen ideologisk renŠssans inte Šr mšjlig utan en organisatorisk renŠssansÓ.

Greider tror att en pŒnyttfšdelse krŠver att ršrelsen ŒtervŠnder till sina marxistiska rštter, men det strider mot den svenska erfarenheten. Fackfšreningarna kom i bšrjan av 1900-talet šverens med arbetsgivarna om en historisk kompromiss: arbetarens fšreningsrŠtt erkŠndes mot att arbetsgivaren tillerkŠndes rŠtten att leda arbetet och bestŠmma i bemanningsfrŒgor. Kompromissen satt lŒngt inne, den krŠvde en fem mŒnader lŒng allmŠn verkstadskonflikt, men den mšjliggjorde organisationernas snabba tillvŠxt pŒ bŠgge sidor. Sedan fšretagen accepterat att fšrhandla med socialistiska fackfšreningar blev det lŠttare att organisera arbetarna. Gemensamt antagna spelregler grundade en nationell fšrhandlingskultur utan motsvarighet utanfšr Skandinavien. Saltsjšbadsavtalet 1938 upphŠvde inte intressemotsŠttningen mellan kapital och arbete men visade hur fšrut olšsliga problem kunde hanteras gemensamt (till exempel strejkbryteriet, som aldrig varit ett tvisteŠmne mellan SAF/Svenskt NŠringsliv och LO efter 1938). Fšrhandlingsordningen var en metod fšr att lšsa vardagliga motsŠttningar pŒ arbetsplatserna utan vare sig stridsŒtgŠrder eller processande i domstol.

De flesta gillar att det finns fackliga fšretrŠdare pŒ arbetsplatsen som arbetsgivaren fšrbundit sig att fšrhandla med nŠr anstŠllda anser sig felaktigt eller orŠttvist behandlade eller nŠr fšretaget brister i frŒga om arbetsmiljš eller information. I fšrhandlingar lŠr sig bŒda sidor att argumentera i sak och att respektera motparten. Det Šr frŠmst denna fredliga ordning, inte socialistisk agitation och klasskamp, som fšrklarar varfšr svenska fackfšreningar nŒdde en mer Šn Œttioprocentig medlemsanslutning, och det Šr den ordningen som bšrjat vittra sšnder nŠr LO tappat en fjŠrdedel av sitt medlemsantal pŒ tio Œr och blivit den minst respekterade av ett tjugotal samhŠllsinriktade organisationer. Stšrst bekymmer Šr att LO-fšrbunden inte fŒr med sig de unga.

I dag Šr tjŠnstemŠnnen bŠttre organiserade Šn arbetarna. Vad hŠnder i ett samhŠlle dŠr medelklassen, med i genomsnitt god utbildning och ekonomi, dessutom kan utnyttja alla den fackliga intressekampens rŠttigheter och inflytandekanaler mer effektivt Šn arbetarklassen? I farans riktning ligger tvŒ-tredjedelssamhŠllet, dŠr de som har sŠmst fšrutsŠttningar ocksŒ Šr svagast fšretrŠdda. Greider pŒpekar att det Šr i sŒdana miljšer som rasism och frŠmlingsrŠdsla lŠttast breder ut sig. Problemen Šr en fšljd av de hŠndelsefšrlopp som ledde till den svenska modellens fall. NŠr LO-fšrbunden tappar mark gŒr ocksŒ socialdemokratin tillbaka.

Vi vet inte vilken politik som hade fšrts om nŒgon annan Šn Olof Palme hade valts till partiledare, kanske hade skillnaden blivit mindre Šn man skulle tro. €ndŒ Šr det av stšrsta vikt hur vi tolkar sambandet mellan sjuttiotalspolitiken och det kollektiva systemets utveckling sedan dess. Ingen av biografierna, och inte heller annan litteratur om Palme, škar nŠmnvŠrt fšrstŒelsen fšr dessa historiska processer. Arbetarršrelsen lŠmnas utan vŠgledning nŠr den sšker hitta tillbaka till sin egen bepršvade framgŒngsstrategi.

Vad beror det pŒ? En viktig fšrklaring Šr att Šven mŒnga forskare har trott – och kategoriskt pŒstŒtt – att politikens omlŠggning kring 1970 berodde pŒ LO; den socialdemokratiska regeringen framstŠlls som en verkstŠllare av krav frŒn de djupa leden. Man har inte gŒtt till kŠllorna och inte hŒllit isŠr beslut och stŒndpunkter 1969-71 frŒn vad som fšrsiggick flera Œr senare. En annan fšrklaring Šr att de borgerliga partierna, som aldrig kŠnt sig delaktiga i Saltsjšbadstraditionen, inte bjšd nŠmnvŠrt motstŒnd mot politiseringen av arbetsmarknadsfrŒgorna. Ingen har tyckt sig ha nŒgot politiskt att vinna pŒ en ofšrblommerad beskrivning av den svenska modellens fall.

Svante Nycander

Kjell …stberg, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969. Leopard fšrlag 2008.

Kjell …stberg, NŠr vinden vŠnde. Olof Palme 1969-1986. Leopard Fšrlag 2009.

Henrik Berggren, Underbara dagar framfšr oss. En biografi šver Olof Palme. Norstedts 2010.

Gšran Greider, Ingen kommer undan Olof Palme. Ordfront 2011.

 

 

tillbaka till arkivet