Palme bršt med svensk modell

Axess nr 9 2010

(Kommentar till tvΠPalmebiografier)

 

VŒren 1965 fann Sifo att tvŒ socialdemokrater av tre ville se Olof Palme som Tage Erlanders eftertrŠdare. I fšrsta delen av sin Palmebiografi, ÓI takt med tidenÓ, berŠttar Kjell …stberg om ett samtal pŒ hšsten samma Œr mellan LO:s ordfšrande Arne Geijer och USA-ambassadšren i Stockholm. Ambassadšren skrev till Washington att Geijer Ómed lŒg ršstÓ hade sagt att fackfšreningsršrelsen i Sverige inte ville att Palme skulle ta šver ledarskapet i partiet. ÓDet skulle inte vara bra fšr det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivare och Šven regeringen – det skulle i sjŠlva verket vara svŒrt att fŒ den svenska modellen att fungera under Palme.Ó

 

Jag har inte sett denna upplysning Œtergiven eller kommenterad. Kjell …stberg analyserade inte Geijers argument. PŒ vilket sŠtt skulle Palme fšrsvŒra kompromisser mellan fack och arbetsgivare och underminera den svenska modellen?

 

Geijer kan ha sett tvŒ risker. Palme kunde profilera partiet som sŠrskilt lšntagarvŠnligt genom en lagstiftning som skulle inskrŠnka det fackliga systemets autonomi. SamfšrstŒndet mellan SAF och LO sedan Saltsjšbadsavtalet 1938 byggde pŒ att parterna sjŠlvstŠndigt skulle svara fšr de omrŒden de mutat in genom kollektivavtal. Palme kunde ocksŒ inge sina partivŠnner inom facket orealistiska fšrvŠntningar och underblŒsa ett fackligt agerande som skulle Šventyra arbetsgivarnas frivilliga medverkan i det kollektiva systemet. LO skulle inte kunna fšrhindra en sŒdan politisering utan tvingas spela med. 

 

Just dessa saker intrŠffade, och resultatet blev det Geijer hade fšrutsett. Ett av Palmes fšrsta beslut 1969 var att tillsŠtta den sŒ kallade manutredningen med direktiv att fšreslŒ en lag om anstŠllningsskydd. LO hade lŠnge och konsekvent hade sagt nej till sŒdan lagstiftning; anstŠllningsskyddet var en huvudpunkt i Saltsjšbadsavtalet. Med diverse finter kunde Palme švervinna det fackliga motstŒndet, men en LO-kommittŽ infšr kongressen 1971 argumenterade fšr att ansvaret skulle vara kvar hos parterna och att tvister om anstŠllningsskyddet inte skulle avgšras i Arbetsdomstolen.

 

I slutet av 60-talet var opinionen fšr medinflytande i arbetslivet sŒ gott som allomfattande, Šven Industrifšrbundet ville ha fšretagsdemokrati. De fackliga ledarna manade till fšrsiktighet och ville hŒlla kvar frŒgan i det kollektiva systemet. Forskningen har visat att politiska motiv snarare Šn fackliga lŒg bakom den omsvŠngning som skedde 1971. Palme drev pŒ, reformer i arbetslivet skulle bli skulle bli Ódemokratins tredje stegÓ, Óden stšrsta spridning av makt och inflytandeÓ sedan den allmŠnna ršstrŠtten. Han ryckte med sig de fackligt aktiva med lšften om radikala fšrŠndringar genom lagar om anstŠllningsskydd, arbetsmiljš och medbestŠmmande. Han var huvudansvarig fšr partiprogrammet 1975, dŠr nyckelorden Šr: ÓHela den ekonomiska verksamheten mŒste samordnas till en planmŠssig hushŒllning under medborgarnas kontroll.Ó PŒ flera sŠtt beredde Palme marken fšr Rudolf Meidners fšrslag 1975 om lšntagarfonder.

 

Henrik Berggren hŠvdar i ÓUnderbara dagar framfšr ossÓ att Palme sŒg lšntagarfonder som Óett fšrslag frŒn helvetetÓ men ger inget belŠgg. …stberg skriver i biografins andra del, ÓNŠr vinden vŠndeÓ, att Palme visade Óvarken šverraskning eller chockÓ nŠr han fick del fondrapporten. I partistyrelsen sade han att fšrslaget inte stšrde marknadsekonomin. Utan att binda sig fšr en viss utformning av lšntagarfonderna argumenterade han mŒnga gŒnger fšr en kollektivisering av Šgandet i nŠringslivet. I partiledarutfrŒgningen infšr valet 1976 menade han att maktkoncentrationen till ett fŒtal finansfamiljer var ofšrenlig med ett demokratiskt samhŠlle, Óoch dŠrfšr mŒste vi genom demokratisering av arbetslivet, genom lšntagarfonder. genom en planmŠssig hushŒllning med samhŠllets resurser demokratisera ekonominÓ. Hšsten 1977 yttrade han i partiets verkstŠllande utskott: ÓDe som Šr emot lšntagarfonder Šr emot Sveriges framtid som ledande industrination.Ó

 

Palme fogade samman de olika projekten till en helhet av omisskŠnnligt socialistiskt mŠrke. Det var han, inte den vankelmodige LO-ordfšranden Gunnar Nilsson, som hŠnfšrde de trogna i arbetarršrelsen, han var garanten fšr det visionŠra projektets realism och genomfšrbarhet.

 

Lšnebildningen politiserades under Palmeperioden. Staten som arbetsgivare tog ledningen i flera avtalsršrelser och Ósatte mŠrketÓ. Saco-SR-konflikten 1971 avbršts genom en tvŒngslag. Man bšrjade fšra sŒ kallad inkomstpolitik, dŠr avtalen till sitt innehŒll skulle samordnas med Œrliga skatteomlŠggningar under hšg inflation. Det fungerade inte, den ekonomiska politiken bakbands av šverenskommelser med LO och TCO. Lšften om mŒttliga lšneškningar i utbyte mot skattelŠttnader infriades inte, kostnadsinflationen fastnade pŒ hšg nivŒ. Palme utsŒg sig sjŠlv till fšrhandlare med statstjŠnstemŠnnen en gŒng pŒ 1980-talet och lurades pŒ miljarder genom okunnighet om avtalstekniken.

 

MŒnga saker hŠnde som uppfyllde Arne Geijers dystra profetia. Den svenska modellen fšr kompromisser mellan arbetsgivare och fackfšreningar upphšrde att fungera under Palme.

 

Kjell …stberg pŒpekar att Palmes relationer till facket Óofta var anstrŠngdaÓ, men han lyckas inte fšrklara varfšr. Han menar att Palme hade visat LO stor uppmŠrksamhet, facket hade aldrig varit starkare Šn under fšrsta hŠlften av 1970-talet. ÓDet var deras frŒgor – arbetsrŠtten, arbetsmiljšn, demokratin pŒ arbetsplatserna – som partiet, och inte minst Palme sjŠlv, gjort till sina mest prioriterade.Ó …stberg fšrbiser Geijers argument mot Palme, han har inte fšrstŒtt hur radikalt politiseringen av det fackliga reviret bršt mot tŠnkesŠtten i ledande LO-kretsar under Saltsjšbadsperioden. Och han har inte tagit reda pŒ hur det gick till nŠr den nya arbetsrŠtten infšrdes.

 

Arne Geijer tillhšrde Metalls fšrbundsledning under den kommunistledda verkstadsstrejken 1945, som var en tragedi fšr metallarbetarna och ruinerade fšrbundet. Den erfarenheten gjorde honom och andra i hans generation djupt oroade infšr de militanta ršrelserna efter 1968 och minst av allt tacksamma šver en statlig inblandning som underblŒste radikaliseringen.

 

Det svŒra fšr en facklig ledare Šr inte att mobilisera missnšje och fšrŠndringskrav utan att vinna medlemmarnas fšrstŒelse fšr nšdvŠndiga kompromisser. Den fšrut tydliga grŠnsen mellan statlig makt och organisationsmakt, mellan politisk kultur och fšrhandlingskultur, suddades ut under Palmeperioden, allt maldes ner i samma gryta. Vi fick en ostrukturerad korporatism, dŠr alla misstrodde alla och ekonomin gick pŒ halvfart.

 

Efter 1990-talets hŠstkur har ansvarsomrŒdena hŒllits isŠr bŠttre. Valen 2006 och 2010 har fŒtt alltfler inom LO att inse att det var en dŒlig idŽ att flytta centrala regelverk pŒ arbetsmarknaden frŒn de fackliga parterna till riksdagen. LO bšnfaller Svenskt NŠringsliv om en kompromiss i frŒga om tjurordningen i Las, ett stŒende tvisteŠmne sedan 1973.

 

Vid Socialdemokraternas fšrsta kongress 1899 genomdrev Hjalmar Branting att partiet skulle kunna samverka med andra partier. Under Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander har Socialdemokratin i handling erkŠnt ett beroende av sjŠlvstŠndiga aktšrer pŒ den borgerliga sidan, bŒde politiker och ledande personer i nŠringslivet. De fšrsta decennierna samverkade partiet med liberalerna om ršstrŠtten, arbetsrŠtten, Œttatimmarsdagen, a-kassan, skolan, fšrsvaret, folknykterheten och mycket annat.

 

Branting hade fšrmŒgan att vinna motstŒndarnas respekt. En norrlŠndsk trŠvarupatron lyssnade pŒ Branting 1906 och utbrast: ÓMen det Šr ju en gentleman! É En fullstŠndig gentlemanÉ Inte ett hŒrt ord – inte en felaktig uppgift – inte ett šverord – jag har aldrig hšrt makenÉ Nu fšrstŒr jag hans makt.Ó Lubbe Nordstršm beskrev Branting som Óen typ av fšrfinad och urban borgerlighetÓ.

 

I sin bok i statsministerserien skriver Lars Ilshammar att Branting inledde Óen socialdemokratisk tradition att luta sig mot den politiska mitten i regeringsstŠllningÓ. FrŒn 1933 till slutet av 1960-talet var Bondefšrbundet/Centerpartiet en bundsfšrvant, som var ovŠrderlig vid svackor i det egna vŠljarstšdet. Socialdemokratin blev mindre beroende av kommunisterna, partiledningen kunde lŠttare neutralisera den egna partivŠnstern. Folkhemspolitiken, Saltsjšbadsandan och krigsŒrens nationella samling vŠckte sympati fšr Socialdemokraterna Šven i nŠringslivet.

 

Gunnar Hedlund hade samma Œsikt som Arne Geijer om Palme som statsministerkandidat. De Šldre socialdemokraterna liknade han vid klippor, de yngre vid kullerstenar. …stberg pŒminner om en belysande episod. Hedlund skrev i ett šppet brev vŒren 1970 till Erlander att han fšrstŒtt att denne hade matchat fram Palme. Han menade att denne nog skulle bli en bra partiledare ÓsŒ smŒningomÓ men att han skulle mŒ vŠl av en tid i opposition. ÓDet skulle gšra honom mer erfaren.Ó Palme svarade i en radioduell att Hedlund fšrolŠmpat Erlander. ÓDetta kommer svensk arbetarršrelse ta itu med.Ó SŒ fort upphšrde en vŠnskap som varat i nŠra fyrtio Œr.

 

Arne Geijer och Gunnar Hedlund hade vissa likheter. BŒda hade varit med om att forma den svenska modellen i ansvarspositioner sedan 1940-talet, bŒda var insiktsfulla, tystlŒtna, angelŠgna om samfšrstŒnd mellan motsatta krafter, medvetna om hur lŠtt den šmtŒliga relationen mellan arbetarršrelsen och nŠringslivet kunde spŒra ur.

 

NŠr arbetsgivarna under 1970-talet bšrjade uppfatta arbetarršrelsen som en fiendemakt, minskade chanserna fšr politiskt samarbete šver blockgrŠnsen. Den borgerliga opinionen hŒrdnade. Palme trŠffade nŒgra šverenskommelser med mittpartierna under lotteririksdagen 1973-76 och Óden underbara nattenÓ 1981, dŒ han lyckades sprŠcka den borgerliga trepartiregeringen, men nŒgon svensk samarbetsmodell fanns inte lŠngre.

 

Branting och Staaff, Per Albin Hansson och Bramstorp, Erlander och Hedlund, Geijer och Kugelberg, StrŠng och Wallenberg, Palme och ???

 

En partiledare och statsminister har uppgifter som ingen kan fšrbereda sig fšr. Bara han eller hon kan pŒverka graden av fšrtroende sŒ att en allians med ett annat parti blir mšjlig – eller omšjlig.

 

…stberg skriver att Palme i god socialdemokratisk anda under hela sitt politiska liv sškte uppgšrelser med mittpartierna, gŒng pŒ gŒng pŒminde han sjŠlv om sin ÓutstrŠckta handÓ. Berggren beršmmer Palme fšr Óeffektiv samarbetsfšrmŒgaÓ. BŒda fšrfattarna ger exempel pŒ hans skicklighet som fšrhandlare, men de fšrbiser det viktigaste, den švergripande politiska strategin. Palme var, som Berggren betonar, Šnda sedan studentŒren fŒngad av ÓfrŒgor om stat, marknad och individÓ. Det var genom staten och den ekonomiska moderniseringen individerna skulle nŒ stšrre frihet och bli mer jŠmlika. Det civila samhŠllets nŠtverk och organisationer var pŒ sin hšjd instrument att spela pŒ, deras sjŠlvstŠndighet, integritet och potential att gšra gott var sekundŠra ting.  

 

Vid tiden fšr Socialdemokraternas ledarskifte var de borgerliga partierna medgšrliga intill sjŠlvutplŒning, strykrŠdda efter pensionsstriden 1957-59 och valnederlaget 1968. De ville till intet pris framstŒ som mindre lšntagarvŠnliga Šn socialdemokratin. Palmes beslutsamma omlŠggning av politiken vŠckte stark vrede i nŠringslivet men bara ett obetydligt motstŒnd i riksdagen.

 

Efter nŒgra Œr med Palme som statsminister var de borgerliga fšr fšrsta gŒngen redo att bilda regering tillsammans, trots svŒra motsŠttningar. 

 

De tvŒ biografierna har stora fšrtjŠnster, men de Šr samtidigt mŠrkligt intetsŠgande nŠr det gŠller Palmes huvudinriktning under de Œr dŒ han personligen formade den situation som partier och organisationer sedan hade att hantera i ett lŒngt skede. DŠrfšr stŠller fšrfattarna inte heller frŒgan om Palmes ansvar fšr sŒdant som inte gick bra, allt det som Kjell-Olof Feldt skrev om i ÓAlla dessa dagarÓ. Liksom …stberg misstolkar Berggren orsakskedjan bakom den svenska arbetsmarknadsmodellens sšnderfall. Hans fšrklaring Šr Óvilda strejker och konflikterÓ. Men strejkerna i sig fšrstšrde inte fšrtroendet mellan de fšrhandlande parterna, vilket inte heller Metallstrejken 1945 hade gjort. Arbetsgivarna betraktade fackfšreningsršrelsen som en allierad i kampen mot vilda strejker och konflikter, och sŒ var det ocksŒ under strejkvŒgorna under det tidiga 1970-talet. Arbetsgivarna och facket hade tillsammans sŠkrat arbetsfreden under lŒng tid, och LO delade fullt ut arbetsgivarnas oro šver militanta stŠmningar och aktioner pŒ arbetsplatserna. Det var inte pŒ grŠsrotsnivŒn den svenska modellen gick sšnder. Ansvaret lŒg hšgt upp.

 

Den nya arbetsrŠtten 1971-76, lšntagarfonderna och politiseringen av lšnebildningen innebar sammantaget en uppsŠgning av fšrtroendekontraktet med nŠringslivet. Arbetsgivarna drog sina slutsatser och bršt upp frŒn samfšrstŒndsmodellen. Facket och Socialdemokraterna blev i det lŒnga loppet mest lidande. Olof Palmes ansvar kan inte bortresoneras.

 

Svante Nycander

 

 

tillbaka till arkivet