21/8 2000; JO har slutat värna yttrandefriheten; DN-kolumn; Rättsfrågor

 

JO har slutat värna

yttrandefriheten

 

I november i fjol sände försvarsledningen ut ett märkligt meddelande: ”Överbefälhavaren har tydliggjort att det inte är möjligt att som chef i myndigheten aktivt föra ut en uppfattning som går emot myndighetens ställningstagande.” Detta angrepp på  militära chefers yttrandefrihet fick flera personer att JO-anmäla ÖB Owe Wictorin. Med vilken rätt kunde ÖB utfärda ett sådant förbud?

Bakgrunden var att översten av första graden Bo Wranker ansett sig ha rätt att kritisera förslaget till ny försvarsorganisation ända till dess riksdagen tagit ställning. I ett yttrande till JO säger Wictorin att han i ett samtal med Wranker klargjort att ”chefskap på en sådan nivå som chef för ett Marinkommando ställer krav på det personliga agerandet”. Wranker måste i ett senare skede som chef kunna genomföra den nya organisationen med ”kraft och lojalitet”. Hans trovärdighet skadas om han aktivt för ut sin kritiska uppfattning, ansåg ÖB.

Vart tar då meddelarfriheten och yttrandefriheten vägen? Var och en har rätt att uttala sin uppfattning offentligt utan att utsättas för sanktioner från någon myndighet. Principen härrör från tryckfrihetsförordningen, som bygger på att bara en person, oftast utgivaren, kan ställas till ansvar för innehållet i en tryckt skrift. Ingen annan får inte bestraffas, och högsta domstolen har klargjort att förbudet gäller inte bara straff i strikt mening även varje myndighetsåtgärd som kan uppfattas som en sanktion eller en repressalie.

Principen gäller numera alla medier. Justitiekanslern och riksdagens ombudsmän har gång på gång tillrättavisat myndigheter som försökt begränsa de anställdas yttrandefrihet. ”Det skall stå den anställde fritt att analysera, debattera och även kritisera myndighetens uppfattning”, enligt JK. Myndigheten får inte på något sätt ingripa därför att en anställd vänder sig till massmedierna.  

 JO Jan Pennlöv har prövat Wictorins munkavlecirkulär. Han skriver att anställda inom försvaret har rätt att framföra sina synpunkter även om de avviker från arbetsgivarens uppfattning. ”Ett sådant agerande kan emellertid i praktiken leda till att det blir omöjligt för den anställde att utföra sitt arbete på ett sätt som arbetsgivaren kan acceptera. Högkvarterets internmeddelande den 22 november 1999 ger klart uttryck för detta förhållande.” Därför finner Pennlöv ingen anledning att kritisera Wictorin.

Detta är ett stort nederlag för yttrandefriheten. Pennlövs beslut strider mot den klara riktlinje som JO (med något undantag) har hävdat i liknande fall. Också chefer i offentlig tjänst har ett lagligt skydd för sin yttrandefrihet. En polisintendent skrev en gång i en tidning kritiskt om de kommunalt förtroendevalda. Polisstyrelsen svarade med uttalande som fördömde hans ”onyanserade utfall”. JO ansåg att polisstyrelsen gjorde fel, polisintendentens yttrandefrihet fick inte kringskäras.

 Jan Pennlöv godtar ÖB:s argument att den tjänsteman som kritiserar ett myndighetsbeslut kan bli oförmögen att utföra sitt arbete på ett bra sätt. Det är tydligt att han resonerar så i fråga om Bo Wranker. Men ÖB-cirkuläret var principiellt och gällde alla chefer inom försvaret. Genom sitt instämmande har JO i praktiken sagt att varje myndighet har rätt att sätta munkavle på underlydande chefer utan att pröva om det finns någon anledning till det i det enskilda fallet.

Är tanken på bakom cirkuläret riktig? Är den som offentligt gått emot ett visst förslag olämplig att medverka till dess genomförande efter ett beslut? I så fall skulle en domare inte kunna anförtros att tillämpa en lag som han kritiserat i ett remissyttrande. Den som i en debatt tagit ställning mot ett visst politiskt förslag skulle inte kunna utnämnas till en befattning där han eller hon måste förverkliga detta förslag. Vilken politiker kunde då bli landshövding?

 Att vara lojal mot fattade beslut är det mest centrala i ämbetsmannaetiken. Om vi skulle anse att chefer förlorar sin trovärdighet som ämbetsmän när de ger sin avvikande uppfattning tillkänna, faller en viktig del av offentlighetsprincipen. Tystnaden blir en norm, eftersom en personlig meningsyttring väcker misstankar om brist på lojalitet.

Jan Pennlöv betraktar tjänstemannens yttrandefrihet som en arbetsrättslig fråga. Han skriver att den offentligt anställde ”liksom arbetstagare i allmänhet” har rätt att uttala sin mening ”om den egna arbetsgivarens verksamhet”. Denna rätt upphör emellertid, menar han, om den anställde genom sitt agerande gör sig oförmögen ”att utföra sitt arbete på ett sätt som arbetsgivaren kan acceptera”.

Men saken rör inte förhållandet mellan arbetsgivare och anställda utan mellan myndigheter och medborgare. JO:s likställande av den offentliganställdes och den privatanställdes kritikrätt är falsk. Yttrandefriheten hör till den offentliga rätten. Statstjänstemannens rätt att kritisera den egna myndigheten är inte en anställningsförmån  utan en garanti för allmänhetens insyn i statsförvaltningen, ett skydd mot maktmissbruk, slentrian och påvevälde. Vad har hänt i Sverige, när inte ens en riksdagens ombudsman inser vad som står på spel?