5/6 2000; Det förskräckliga, härliga sjuttiotalet; DN-kolumn; Svensk politik

 

Det förskräckliga,

härliga sjuttiotalet

 

Vänsterpartiets popularitet kan bäst förstås som sjuttiotalsnostalgi. Gudrun Schyman personifierar något som för en stor del av hennes generation var en tid av frigörelse, nytänkande, gemenskap, social rättvisa och folkligt engagemang – en ungdomstid att drömma sig tillbaka till. De gör knappast Göran Persson.

     Det är inte motsatta framtidsvisioner utan motstridiga tolkningar av det förflutna som mest klyver opinionen. Det svenska sjuttiotalet har nästan samma verkan som en revolution, där vardera sidan grundar en ideologi med livskraft långt in i framtiden. För de flesta med borgerliga åsikter är åren mellan studentrevolten 1968 och den begynnande omsvängningen åt höger under åttiotalet en tid av förfall och urartning, och de har starkt stöd hos ekonomer och samhällsforskare. Även långt in i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen betraktas sjuttiotalets politik och idéer som missriktade. Ingvar Carlsson och Göran Persson har visat det i handling. Löntagarfonderna symboliserar arbetarrörelsens felaktiga strategival även bland de egna. 

Svensk ekonomi stagnerade omkring 1970 och började skjuta fart först sedan politiken lagts om nästan 180 grader under nittiotalet. Inflationen var under sjuttiotalet omkring tio procent om året, Sverige började låna utomlands till löpande utgifter, statsfinanserna urholkades, räntan på banklån gick upp till 18 procent. Det goda samarbetet på arbetsmarknaden upphörde, och nästan ingen avtalsrörelse slutfördes utan öppna konflikter. Extrema marginalskatter, ofinansierade reformer och kortsiktiga industrisubventioner utmärkte både socialdemokratisk och borgerlig politik.

    Tidens radikala idéer ledde politiken vilse, och för alla som insett sammanhangen är sjuttiotalet en period full av negativa lärdomar. Claes Arvidssons bok ”Ett annat land – det långa 70-talet” renodlar detta kritiska perspektiv.

    Men det finns andra sanningar, andra upplevelser. Det ekonomiska förfallet påverkade ganska litet de flesta människors inkomster, eftersom politikerna värnade om den privata köpkraften (till priset av underskott i statens budget och i bytesbalansen). Hundratusentals kvinnor fick arbete och egen försörjning i den offentliga sektorn, delvis som en följd av att hustruinkomster efter 1970 beskattades för sig, inte som en extrainkomst hos mannen. Barnomsorgen byggdes ut. Arbetare i fabriker, gruvor och serviceyrken märkte att frågor om arbetsmiljö, arbetsorganisation och medbestämmande togs långt mer på allvar än tidigare. På sjuttiotalet fick också människor med fysiska och mentala handikapp del av en höjd livskvalitet. 

Lika mycket betydde frihetskänslan, raserandet av överhetssamhället. Det mesta hade förberetts i kulturdebatten under hela efterkrigstiden, och med sjuttiotalet inleddes en kulturradikal skördetid. Exempelvis blev det först då, så sakteliga, socialt tillåtet att vara homosexuell. Vad har det betytt av minskad ensamhet och ångest i folkhemmet? Solidaritets- och miljörörelser visade att folk utanför de etablerade hierarkierna kunde påverka politiken.

    Sjuttiotalet kan väcka nostalgi även hos dem som inte står till vänster. Moderaterna var mer inspirerande under Gösta Bohman än under Bo Lundgren. De borgerliga partiledarna brann av iver att regera, vilket gav liv, rörelse och spänning åt politiken. (I dag ser vi motsatsen. Med Alf Svensson som tongivande nyckelman verkar de borgerliga likgiltiga för politisk makt och omedvetna om att det är icke-socialistisk majoritet i riksdagen sedan 1998. Av oppositionsledarna verkar bara Gudrun Schyman sugen på att komma i regeringsställning.)

Inget av detta rubbar det faktum att välståndet underminerades på sjuttiotalet. Men de flesta svenskar fick inte möta de fulla konsekvenserna av ekonomins urspåring förrän långt senare, med nittiotalets massarbetslöshet och nedskärningar. Hur många inser sammanhanget? Få svenskar skyller nittiotalskrisen på den politik som inleddes tjugo år tidigare, i synnerhet bland dem som hade goda personliga upplevelser av sjuttiotalet.

    Att uppfattningarna om den tiden är så motstridiga drabbar socialdemokraterna värst, eftersom deras eget sjuttiotal gett legitimitet åt en politik av starkare vänsterprägel än den de före detta kommunisterna står för i dag; Schyman låter mindre radikal som Olof Palme gjorde. Partierna i mitten, särskilt folkpartiet, vill i dag helst glömma vad de medverkade till under sjuttiotalet. De borde försöka bättre förstå vilka drivkrafter de hade då. Allt var inte galet i mittenpolitiken, inte ens när Carl Tham var partisekreterare i folkpartiet. Att foga samman de två motsatta bilderna av sjuttiotalet till en begriplig helhet skulle vara ett sätt att välbehövligt höja vakenhetsnivån i Sverige.