21/11 1999; Nackhåren reste sig på unge Stig Malm; DN-kolumn; Svensk politik

 

Nackhåren reste sig

på unge Stig Malm

 

Två tidigare partisekreterare intalade Olof Palme att han till varje pris måste hålla ihop rörelsen. Det fick en olycklig förlamande inverkan i debatten om löntagarfonderna, skriver Ingvar Carlsson i ”Ur skuggan av Olof Palme”. Palme följde inte sin fondkritiska intuition utan förhöll sig passiv.  Själv varnade Carlsson för Meidnerförslaget. I dag tycker han att partiet borde ha satsat på fonder med ”raka rör” till löntagarnas plånböcker, enligt Leif Blombergs recept.

Bilden blir densamma som i den mer utförliga skildringen i Thage G Petersons memoarbok. Partiledningen togs på sängen av LO-kongressens beslut 1976 och nöjde sig med att bakom kulissen vädja till LO om försiktighet. Palme visste att han inte kunde vinna valen 1979 och 1982 utan fackets aktiva stöd, skriver Peterson. ”Det är orsaken till att Olof Palme inte slår näven i bordet i löntagarfondsfrågan.”

Ansvaret för arbetarrörelsens största fiasko läggs på LO. Men där var enligt Peterson flera tunga förbundsordförande skeptiska. De ville i likhet med Arne Geijer ”gömma undan” fondfrågan. Gunnar Nilsson, som efterträdde Geijer som LO-ordförande 1973, var aldrig någon fondentusiast. Det får inte gå så långt, sade han 1975, att vi övertar företagsledningens roll. ”Då får vi en socialism av öststatsmodell.” Till Peterson sade han att han var tvungen att driva fondfrågan, eftersom han jagades av Metall och Pappers. Han hade inget val. 

Till sist framstår Metallordföranden Bert Lundin som rörelsens onda genius. Han var till skillnad från sin efterträdare Blomberg ingen vän av löntagarfonder med raka rör.

Carlsson och Peterson får hela förloppet att framstå som obegripligt. De förtiger Palmes avgörande roll som arbetarrörelsens främste agitator mot kapitalism och privat ägarmakt i näringslivet:

 ”Jag har alltid uppfattat kapitalism och liberalism som kalla ideologier.” ”Vi kommer att ha mycket privat ägande i framtiden, typ jordbruk och småföretag. Vi kommer att ha statligt ägande och kooperativt ägande –  en blandning av olika ägarformer. Men utvecklingen rinner förbi privat storfinans koncentrerad till ett litet antal familjer.” (Augusti 1976, kort före valet.)

 ”Kapitalismen måste ersättas med något mer utvecklingsdugligt, som till exempel ekonomisk demokrati på den demokratiska socialismens grund.” (Oktober 1977.) ”Kapitalismen har misslyckats. Titta på USA, titta på England.” (Valrörelsen 1979.)

 ”Kapitalismen skapar otrygghet och ökade klyftor mellan människor. Den lägger makten över vår framtid i händerna på ett fåtal. Vi vill ha ett samhälle med demokrati på samhällets alla områden, också ekonomisk demokrati, där människorna tillsammans skall kunna forma framtiden.” (Valupptakt 1979.) ”Den tid är länge sedan förbi då kapitalismen kunde erbjuda människorna ett framtidshopp.” (Maj 1982.)

Palme ville ogärna binda sig för en viss utformning av den ekonomiska demokratin, men han tog ställning för löntagarfonder som ett maktinstrument i näringslivet, exempelvis vid Pappers kongress 1978.

 Som Ingvar Carlsson påpekar var Palme rörelsens store ideolog. Det var han, inte Bert Lundin, som inspirerade de aktiva inom fackföreningsrörelsen med sina strålande framtidsvisioner. ”Det kan rysa av politisk vällust i mig så att nackhåren reser sig, när jag hör Olof Palme i högform under ett kongresstal”, sade den unge radikale metallaren Stig Malm.

  Hur skulle Palme ha kunnat förmå LO att avstå från fonderna? Han kunde ha sagt att fonderna kunde bli en valtaktisk belastning, men partiet och LO brukade intala sig att de kunde övervinna allt motstånd, när de slogs för något rättfärdigt. Även ATP hade på sin tid ansetts riskabel som valfråga. Palme ville minst av allt anses politiskt feg. 

 Fonderna skulle underlätta låga löneavtal, hävdade förespråkarna. Det var ett gott ändamål, och Palme hade inget bättre förslag. Han gjorde vad han kunde för att underminera arbetsgivarna i allmänna opinionen. Statliga företag måste utträda ur Saf, vars propagandister enligt honom spred hat och illvilja mot arbetarrörelsen. Fonderna var lösningen på lönepolitikens och kapitalbildningens problem.

 Varför satsade inte partiet på fonder med raka rör, alltså individuellt ägande? Det var vad en arbetsgrupp utsedd av Industriförbundet och Saf föreslog 1976. Parterna på arbetsmarknaden borde träffa avtal om att underlätta ett frivilligt skattestimulerat aktiesparande. Arbetsgruppen ville på så vis råda bot på den alltför ojämna fördelningen av aktieägandet.

 Förslaget vittnade enligt LO om en ”skrämmande människosyn”. Personligt löntagarägande var det sista fondanhängarna önskade, eftersom det skulle stärka kapitalismen. Förslag av folkpartiet och centern om fonder med raka rör avvisades lika bestämt.

 Arbetarrörelsen gjorde slut på den fredspakt med näringslivet – kallad den svenska modellen av somliga, klassamarbete av andra – som varit i kraft sedan trettiotalet. Palme var mest skyldig.