Nu 4/4 2002

 

Mugabe återfaller i galenskap

 

Även de svenskar som observerat Robert Mugabe under lång tid förefaller att ha svårt att förstå det som hänt. En gammal frihetskämpe etablerar sig som tyrann över dem han ville befria. Man söker privata orsaker, tror att han blivit galen.

   Det är i så fall ett återfall i en gammal galenskap. Gärningarna stämmer med hans idéer och handlingsmönster under kampen på sjuttiotalet mot den vita regimen under Ian Smith. Att han bekände sig till marxist-leninismen, i likhet med kanske de flesta som ledde afrikanska befrielserörelser, var inte det viktiga. Kommunistländerna stödde befrielsekampen medan västländerna representerade kolonialismen, det gjorde anslutning till marxismen naturlig och opportun. Men Mugabe var övertygad, hans tal och artiklar, utgivna i ”Our War of Liberation” (1983), avslöjar honom som en sann efterföljare till Lenin, en oböjlig doktrinär. Han bekräftade i en intervju att han siktade till en marxistisk enpartistat, han förfäktade ”vetenskaplig socialism” och ”demokratisk centralism”, han hyllade Mao Zedong som den främste marxist-leninisten efter Stalin.

   Mugabe och Zanupartiet förkastade varje förhandling, varje kompromiss, och satsade ensidigt på en total militär seger över den vita regimen i Harare. Så tänkte inte de styrande i Tanzania och Zambia och inte heller de som ledde andra delar av befrielserörelsen: Joshua Nkomo, Ndabaningi Sithole och biskop Abel Muzurewa. Mugabe proklamerade den egna linjen som den enda korrekta och skrev och talade vid många tillfällen om ”en fullständig identitet” mellan Partiet och Folket. Zanu var folkets avantgarde med rätt att kräva lydnad och underkastelse. ”Disciplin är vårt nyckelord.” Om det hehövs måste partiet använda tvång. ”Det är här bestraffning kommer in.” Folket måste organiseras och politiseras genom att ständigt göras medvetet om partiets viktigaste revolutionära mål och riktigheten i partiets linje:

     ”Låt folkets vrede utbryta i en revolutionär storm som omger allt och sveper bort varje fiende från vårt land. Låt alla bosättarnas byar och städer, låt varje fientligt jordbruk och gård - - - drabbas av folkstormens vrede.”

    Mugabe förutsåg att striden skulle få motståndaren att ”alltmer förlora sin balans, få honom att löpa amok och i sina vilda härjningar förstöra allt och alla, allt som kommer i hans väg”. Ian Smith förtjänade att hängas tusen gånger, denna förhärdade brottsling kunde tillåtas förhandla bara inför en exekutionspluton. Lika mycket värda förakt var de svarta ledare som förrådde folket. Mugabe betecknade sina medtävlare som politiskt spetälska. ”Vi kan inte tillåta en massa inkompetenta, korrumperade, självcentrerade och självutnämnda kontrarevolutionära stampolitiker att mixtra med ett så vitalt organ som Zanla” (Zanus arme). Mugabe beskrev Sithole, Zanus förste ledare, som en quisling, Muzorewa som en driftkucku (stooge). 

   I dessa tal och skrifter finns inget resonemang om en framtida försoning, ingen tanke på att skona landets produktion och ekonomi. Allt land i Zimbabwe skulle enligt Mugabe tillhöra folket, företrätt av staten. Privategendom fanns det inte plats för. I praktiken blev sedan politiken en annan, det privata ägandet till mark och företag bestod. Men så var det ju också i Sovjet under tjugotalet, enligt den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Den styrande tanken från befrielsekampen har Mugabe troligen aldrig övergett: ”We want total power. And this we shall have.”

   Allt detta var känt åtminstone sedan 1983. Ändå har svenska politiker och rapportörer förmedlat en bild av Mugabe som en frihetskämpe.

Svante Nycander