16/1 2000; Medlare med rätt att hota och tvinga; DN-kolumn; Arbetsrätt

 

Medlare med rätt

att hota och tvinga

 

Mona Sahlin spelade en viss roll vid tillkomsten av stabiliseringsavtalet i början av nittiotalet. Det var hon som gav Bertil Rehnberg uppdraget att försöka samordna förhandlingarna över hela arbetsmarknaden. Rehnberg skriver i sin nyss utkomna – mycket läsvärda – memoarbok ”Till arbetsmarknadens förfogande” att Mona Sahlin gav raka, öppna besked (i kontrast till regeringskollegan Allan Larsson). Hon hjälpte till att lösa upp besvärliga knutar, och ”hennes sätt att hantera frågorna ingav respekt”.

    Så småningom sydde Rehnberg ihop ett stabiliseringsavtal, som är det enda lyckade  exemplet i Sverige på statlig inkomstpolitik. Pris- och lönespiralen bröts, löneökningstakten mer än halverades. Framgången måste ha gjort ett djupt intryck på Mona Sahlin och inspirerat hennes tänkande i fråga om lönebildning och medling. Tyvärr i alldeles fel riktning.  

     Det medlingsinstitut hon föreslår i en proposition ska ha två uppgifter: att medla i arbetstvister och att verka för en väl fungerande lönebildning. Institutet ska ”bevaka statens övergripande samhällsekonomiska ansvar på lönebildningsområdet”.

     Institutet får en markerad myndighetsroll i förhållande till parterna. Om det finns risk för stridsåtgärder får instititutet utse medlare ”även utan samtycke från parterna”. Institutet kan framtvinga medlingsförhandlingar genom vitesföreläggande. Institutet ska ge råd till organisationerna om förhandlingar och kollektivavtal och verka för att parter uppskjuter eller inställer stridsåtgärder. På förslag av medlaren kan institutet förbjuda stridsåtgärder under 14 dagar.  Tre olika expertråd ska stärka medlarnas sakliga auktoritet.

    Kort sagt, vi får en lag som förutsätter att medlarna begriper allting bättre än parterna. Mona Sahlin dörren för nya Rehnbergsavtal, som riksdagen i brist på parternas godkännande ska kunna upphöja till lag. Det är så LO vill ha det. Staten ska hjälpa till att fösa in tjänstemännen och arbetsgivarna i en samordning, som ingen annan än LO eftersträvar.

    Lagen kommer att förstöra den goda svenska medlingstraditionen. Medlarnas uppgift har varit att skapa arbetsfred, att få parterna att enas, inget annat. På sjuttiotalet försökte en brittisk labourregering bekämpa inflationen med inkomstpolitik. Den pressade medlarna att lägga fram avtalsförslag som skulle främja regeringens ekonomiska mål. Inkomstpolitiken lyckades dåligt, och parterna tappade allt förtroende för medlarna. Därför finns det i dag en lag i Storbritannien som garanterar att medlarna är självständiga gent emot regeringen.

    Bertil Rehnberg hade inga speciella befogenheter eller maktmedel. Han och hans bisittare lyckades därför att det fanns ett tillräckligt intresse hos organisationerna att bryta kostnadsspiralen. Alla arbetsgivare stödde det övergripande avtalsförslaget. De  accepterade ett temporärt förbud mot löneglidning och underkastade sig Rehnberggruppen som skiljenämnd. SAF proklamerade ”undantagstillstånd” på arbetsmarknaden. Just därför att situationen var exceptionell och samordningen inte fick ses som ett prejudikat, gick det att få en samlad arbetsgivarfront.

    SAF har avstyrkt förslaget att ge medlare på arbetsmarknaden dubbla mål. Det har också TCO och Saco gjort, liksom fackförbunden inom industrin. Medlingsinstitutet kommer att mötas av misstro av de flesta som berörs. Erfarenheten av statlig inblandning i avtalsförhandlingarna har oftast varit negativ. Regeringen själv kan bli en gisslan hos parterna, ett offer för politisk utpressning ”Vi skriver på avtalet, om regeringen lovar att sänka skatten för lågavlönade!”

    Statens intresse är att bevaka löneutvecklingen i stort, däremot inte att påverka fördelningen av det reala löneutrymmet, resonerar Mona Sahlin. Och staten ska vara neutral till parternas val att förhandla lokalt, centralt eller samordnat, heter det.

I praktiken går det inte att hålla isär dessa frågor. Det samhällsekonomiska utfallet är summan av tusentals avtal som sluts på olika nivåer, och det går inte att styra helheten utan att styra delarna. Erfarenheten visar att endast en obruten arbetsgivarfront kan hålla ihop löneutvecklingen i stort.  

    Mona Sahlin säger gång på gång att avtal är bättre än lagstiftning. Om SAF och LO hade kunnat enas om ett nytt Saltsjöbadenavtal, hade vi inte behövt detta tvivelaktiga medlingsinstitut.

    Propositionen har förberetts länge. Under hela processen har man noga undvikit att ställa de mest centrala frågorna. Varför upphörde det förut så goda samspelet mellan SAF och LO, och varför blev lönekostnadsinflationen ett värre problem i Sverige än i andra länder? Detta är ömtåligt, ty svaret skulle bli en förkrossande dom över den  socialdemokratiska politiken under sjuttio- och åttiotalen. Staten förstörde relationerna mellan parterna genom ovis inblandning och ensidigt partitagande. Propositionen är en fortsättning av den politiken.