€garkompetens och maktkoncentration i medierna

Svante Nycander

 

 Investor sŒlde sina aktier i TV 4, och verkstŠllande direktšren Claes DahlbŠck meddelade att fšretaget inte tycker sig ha tillrŠckligt kunnande fšr att Šga och driva mediefšretag. Det betyder att Svenska Dagbladet behšver en ny huvudŠgare. Hoppet stŠlls till frŠmst tyska Bertelsmann, finska Sanomat eller norska Schibsted. 

  Efter kostsamma och dystra erfarenheter har Landsorganisationen dragit samma slutsats som Investor om egen ofšrmŒga. LO švergav Aftonbladet och den socialdemokratiska landsortspressen. En tredje stor tidningsŠgare, familjen Wahlgren, drog sig ur nŠr en ny generation visade sig sakna ledarŠmnen. Tidningen Arbetet Šr pŒ jakt efter en ny Šgare.

   Tendensen till Šgarkoncentration har en negativ orsak i bristen pŒ kapitalŠgare med kompetens att driva massmedier. Delvis Šr detta en fšljd av att Šgarkompetens šver huvud taget Šr en fšrbisedd och vanvŒrdad resurs i Sverige. Skattediskrimineringen av det aktiva Šgandet av stšrre fšretag Šr ett uttryck fšr detta. Per Lindberg, som pŒ Œttiotalet var chef fšr IndustrivŠrden, har beskrivit hur kapitalvinstkommittŽn 1986 tog emot ett fšrslag om att investmentbolag och aktiefonder skulle beskattas lika. Fšrslaget tillbakavisades Ómed argumentet att investmentbolagen frŠmst var maktinstrument fšr starka Šgargrupper i nŠringslivet och ingalunda i behov av nŒgra skattelŠttnaderÓ. (Att Šga stora fšretag, SNS 1987.) Samtidigt som politiken motverkar framvŠxten av nya starka Šgargrupper, gŒr trenden i nŠringslivet mot en škad renodling, koncentration pŒ kŠrnverksamheten. Det blir svŒrt att hitta starka ersŠttare (utanfšr mediesektorn) fšr medieŠgare som drar sig ur.

  WallenbergsfŠren kŠnner givetvis behovet och vŠrdet av en tidning med Svenska Dagbladets traditioner. Dess engagemang i TV 4 tedde sig ocksŒ frŒn bšrjan naturligt. Om nu Invester saknade det nšdvŠndiga mediekunnandet, vad hindrade att man byggde upp en sŒdan kompetens? Utvecklingsbara resurser finns i relativt nŠrstŒende kretsar.

  Svaret Šr fšrmodligen att medierna upplevs som vŠsensfrŠmmande och att erfarenheterna hittills varit huvudsakligen negativa. Som Šgare av Svenska Dagbladet fick WallenbergsfŠren utstŒ en drabbande kritik av frŠmst de tvŒ chefredaktšrerna Gustaf von Platen och Bertil Torekull. Peter Wallenberg exponerades pŒ ett sŠtt som varit otŠnkbart om det hade gŠllt ett industrifšretag. €garrollen i TV 4 har blivit en besvikelse om man trott att den skulle ge nŒgot inflytande pŒ opinionsbildningen. Kommersiellt innebŠr TV-engagemanget risker av ett sŠrskilt slag, framfšr allt genom beroendet av en statlig koncession.

 

   Konkurrens i flera dimensioner

  Den svenska erfarenheten Šr att uthŒllig framgŒng som medieŠgare nŠrmast utesluter ett dominerande engagemang utanfšr mediesektorn. Huruvida Jan Stenbeck och Kinnevik Šr ett undantag Šr kanske fšr tidigt att sŠga. Bonnierkoncernen sysslade med allt mšjligt under Abbe Bonniers chefstid, men diversifieringen var inte sŠrskilt framgŒngsrik, och den nuvarande ledningen koncentrerar sig pŒ mediesektorn. €r inte erfarenheten densamma i švriga nordiska lŠnder, och Šven i Europa? De framgŒngsrika mediefšretagen hŒller sig i huvudsak till tidningar, tidskrifter, bšcker, film, video, musik, radio och TV. Svenska dagstidningar i behov av nya Šgare har pŒ senare Œr oftast hittat dessa antingen i  partipolitiskt fšrankrade tidningsstiftelser eller bland de fŒtaliga starka tidningsfšretagen: Marieberg, Herenco, Stampen, Nya Wermlands-Tidningen, Dalarnas Tidningar, VLT. Schibsteds kšp av Aftonbladet avviker inte frŒn mšnstret. Mediekunnandet vŠger tyngre Šn bŒde nationell och politisk nŠrhet. 

  Harry Schein fšrnekar existensen av en mediemarknad: det finns ingen gemensam marknad fšr bšcker, tidningar och TV. (Dagens Nyheter 30/10 1997.) Det skulle alltsŒ vara fel att tala om Šgarkoncentration pŒ mediemarknaden.

  Men sŒ enkelt kommer vi inte ifrŒn diskussionen. De stšrre medieŠgarna (i Sverige Bonniers och Kinnevik) ser starka samband mellan delmarknaderna och ršr sig ganska lŠtt šver grŠnserna. De tryckta medierna har en gemensam nŠmnare i det skrivna ordet. Tidningar, tidskrifter, radio och TV Šr alla journalistiska medier. Radio, TV, film, videoproducenter och skivbolag har stora kontaktytor inom underhŒllning och musik. Tidningar, tidskrifter och TV Šr stora reklambŠrare. Alla medier sysselsŠtter  kulturarbetare. Tillsammans kan de beskrivas som ÓmedvetandeindustrinÓ, med šverlappande uppdrag, yrkeskompetenser och etiska problem. Ur ett samhŠllsperspektiv Šr det berŠttigat att se medierna som en marknad, lŒt vara en brokig sŒdan.

  Ett par saker Šr karaktŠristiska fšr medierna.

  Branschen Šr ÓpolitiskÓ. Den underkastas granskning frŒn politiska organ och politiskt motiverade regler, som ofta Šndras. Motiven fšr tidningsutgivning har ofta varit politiska. €gare och intressenter har skjutit till stora pengar utan tanke pŒ ekonomisk avkastning. Tidningar har gynnats genom momsbefrielse (numera genom lŒg moms), och staten ger presstšd Œt andratidningar. Public service-idŽn Šr Šnnu grunden fšr huvuddelen av radio- och TV-sŠndningarna, Šven i TV 4 genom koncessionsvillkoren. FramgŒng och šverlevnad i mediebranschen hŠnger mer Šn i andra nŠringar pŒ politiska beslut och subventioner. Den politiska riskfaktorn Šr stark.

  Konkurrensen mellan mediefšretagen utspelar sig i flera dimensioner. ReklambŠrande medier konkurrerar om bŒde lŠsare/tittare och annonsšrer. Flertalet medier strŠvar efter nŒgonting mer Šn hšgsta mšjliga lšnsamhet: kvalitet, prestige, erkŠnnande, inflytande. Det vanliga varu- eller tjŠnsteproducerande fšretagets syn pŒ vad som Šr effektivt och lšnsamt visar sig oftast otillrŠcklig. Det typiska mediefšretaget ger stort utrymme Œt idŽinriktade och skapande mŠnniskor med ambitioner som inte har med pengar att gšra. I dagstidningen Šr vanligen direktšren och chefredaktšren sidoordnade och direkt understŠllda Šgaren. Tidningen Šr mest framgŒngsrik nŠr den av lŠsarna uppfattas som nŒgot av ett levande vŠsen, en personlighet med vilja och integritet.

  Det Šr inte svŒrt att fšrstŒ vad som avhŒller annars kapabla Šgare frŒn att ge sig in i mediebranschen. De Šr instinktivt emot politiska risker och har svŒrt att hantera de  irrationella, oberŠkneliga sidorna av verksamheten. Misslyckanden kan innebŠra fšršdmjukelser infšr offentligheten utšver den ekonomiska smŠrtan.

  I den andra vŒgskŒlen ligger att medierna Šr glamoršsa och att framgŒng dŠr kan ge stor Šra. Men dragningskraften verkar inte i fšrsta hand pŒ ŠgarnivŒn. Jan Stenbeck kŠnner uppenbarligen en lust i att styra mediefšretag, men hur mŒnga sŒdana kapitalister finns det, och hŒller hans motiv fšr ett lŒngsiktigt engagemang?

  

   Svaga Šgare en plŒga

  En del mediefšretag har en dominerande och sŒ gott som ointaglig marknadsposition. Det innebŠr Œ ena sidan att fšretaget kan fylla kvalitetskrav och samhŠllsfunktioner som inte gŒr att motivera fšretagsekonomiskt och Œ andra sidan att Šven en svag Šgare kan kŠnna sig tŠmligen trygg. Det dršjer innan fšretaget rŒkar i kris. MŒnga landsortstidningar har problem med sina Šgare: arvingar i tredje eller fjŠrde generationen, politiska stiftelser med en kommunalpolitisk styrelsekultur.   

  VillrŒdiga eller sŠljbenŠgna Šgare Šr en plŒga fšr dem som arbetar i mediefšretagen, i synnerhet fšr ledningen. Integriteten hotas bŒde utŒt och inŒt. NŠr de anstŠllda mŠrker att cheferna saknar stšd hos Šgarna och att ingen har mandat att agera lŒngsiktigt ligger upplšsningen nŠra. Om samtidigt lšnsamheten sviktar Šr Šgarens kompetens och beslutsamhet helt avgšrande.

   Svaghet pŒ ŠgarnivŒn fortplantar sig nerŒt. Personer med god šverblick anser att medier i genomsnitt har stšrre svŒrigheter Šn andra fšretag att rekrytera dugande fšretagschefer. €ven fšr en lšnsam, stabil regiontidning kan det vara ett problem att hitta en verkstŠllande direktšr som hŒller mŒttet. PŒ den redaktionella sidan Šr det svŒrare att gšra relevanta jŠmfšrelser, men de flesta med insyn lŠr hŒlla med om att bristen pŒ chefstalanger Šr stor. Att ledningen Šr uppdelad, att ingen har det fulla ansvaret, Šr i sig en rekryteringssvŒrighet.

   Hur ska man se pŒ Šgarkoncentrationen? Att BonniersfŠrens storlek och inflytande  kan orsaka reella (ehuru svŒrligen konkret pŒvisbara) skador bšr inte fšrnekas.

Problemet gŠller frŠmst opinionsbildningen. Det finns en risk fšr utarmning och fšrflackning, om en liten krets pŒ kanske fem eller sex personer i praktiken bestŠmmer vilka som ska vara chefredaktšrer i DN, Expressen, Dagens Industri, Sydsvenska Dagbladet, KvŠlls-Posten, GT, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och ett flertal opinionsbildande tidskrifter (Veckans AffŠrer, MŒnadsJournalen med flera). Att Šgarfamiljen inte lŠgger sig i opinionsbildningen betyder inte att den Šr likgiltig fšr vilken politik deras tidningar stŒr fšr. Vid byten pŒ chefsposterna Šr Šgarinflytandet en realitet. Den stšrsta risken Šr att man vŠljer konventionellt, fšrsiktigt och Stockholmscentrerat, Ópolitiskt korrektÓ. Det slŠtstrukna pŒ hšg nivŒ kan gynnas framfšr det genuina och personliga. NŠr det gŠller politisk opinionsbildning stŒr mycket pŒ spel, och det Šr mŠnskligt om Šgaren satsar pŒ det fšrutsebara, det sŠkra kortet. €garpluralism ger stšrre chans att Œtminstone nŒgra vŠljer okonventionellt.

  Ett koncentrerat Šgande kan medfšra en tendens att fšretagen anstŠller, belšnar och befordrar utifrŒn en delvis gemensam ÓkoncernkulturÓ, som aldrig formuleras explicit och dŠrfšr inte diskuteras eller ifrŒgasŠtts. Att en sŒdan gemensam kultur finns inom den egentliga Bonnierkoncernen, dŠr mŒnga medlemmar av Šgarfamiljen arbetar pŒ olika chefsposter (inte som i Mariebergs tradition bara pŒ styrelsenivŒn), ges det mŒnga tecken pŒ. Underskatta inte den omedvetna anpassningen till signaler uppifrŒn!

  En tredje frŒga gŠller den inbšrdes integriteten mellan fšretag som stŠndigt kommenterar och recenserar varandras fšrehavanden och produkter. Det finns en svŒrutrotlig misstanke att Dagens Nyheter gynnar bšcker frŒn Bonniers eller filmer frŒn Svensk Filmindustri. Den vŒllar en viss skada, hur ogrundad den Šn Šr. Inom Marieberg tycker inte sŒ fŒ att DN bšr lŒta bli att kritisera Expressen. (ÓDom blir sŒ ledsna.Ó) Koncerngemenskap betyder nŒgot. 

  I allt vŠsentligt ršr det sig emellertid om risker i teorin. SŒ lŒngt jag kan šverblicka fšljer de ansvariga inom BonniersfŠren bokfšrlŠggartraditionen att undvika likriktning. Men det fšrflutna visar att det personliga momentet i Šgandet Šr viktigt och att mediernas integritet krŠver att det finns chefer som kan hŒlla emot nŠr det behšvs.

 

   Att lagstifta mot framgŒng

   Statens samlade ŒtgŠrder under lŒng tid har i hšg grad bestŠmt den svenska mediestrukturen. Om nu BonniersfŠren vŠxer pŒ grund av svagheter (delvis politiskt orsakade) i konkurrerande medier, hur ska man dŒ se pŒ en eventuell lex Bonnier, en tvingande lag om ŠgandebegrŠnsning?

  En sŒdan lag upphŠver etableringsfriheten, som Šr en huvudprincip i tryckfrihetsfšrordningen. MŠnniskor fšrlorar en medborgerlig rŠttighet dŠrfšr att de Šr slŠkt med nŒgon av huvudpersonerna i BonniersfŠren. Lagen skulle bestraffa framgŒng och skapa ett negativt incitament. En Šgargrupp kan komma šver den kritiska storleksgrŠnsen, dŠr en tvŒngsfšrsŠljning kan bli aktuell, bara genom att driva sina medier skickligare Šn konkurrenterna. En lex Bonnier kan bli ett hinder fšr en affŠr som i en given situation škar snarare Šn minskar mŒngfalden. Den kan framtvinga en fšrsŠljning av en tidning eller ett annat mediefšretag utan garantier fšr att nŒgon lŠmplig kšpare finns. Detta hade kunnat drabba Expressen nŠr det sŒg som mšrkast ut. En sŒdan pŒtvingad skilsmŠssa frŒn den Šgare som ansvarat fšr tidningen sedan starten vore ett švergrepp pŒ anstŠllda och lŠsare, ett dšdande slag mot tidningens identitet.  

 NŠr Marieberg kšpte Sydsvenska Dagbladet var alla direkt inblandade positiva (anstŠllda, ledning, tidigare Šgare), eftersom det inte fanns nŒgot bra alternativ inom synhŒll. Vid MŒngfaldsrŒdets seminarium i februari 1996 framtrŠdde Karl Erik Gustafsson som  fšresprŒkare av en lex Bonnier (ett fšrvŠrvsfšrbud fšr storŠgare) och var uppenbarligen beredd att betala ett hšgt pris fšr att hindra Šgarkoncentration: ÓMarieberg kšpte Sydsvenska Dagbladet fšr att rŠdda tidningen, och det sŠgs legitimera kšpet. €r det en rŠttighet fšr Sydsvenska Dagbladet att till varje pris leva vidare? Det har nu visat sig att Bonniers frivilliga regler kastas šverbord nŠr det behšvs.Ó (RŒdets rapport 1996:2.) Hellre en dšd Sydsvenska Dagbladet Šn en BonnierŠgd, sŒledes.

  Antag att enda rŠddningen fšr den socialdemokratiska opinionsbildningen i Arbetet skulle vara att tidningen pŒ ett eller annat sŠtt fusioneras med Sydsvenska Dagbladet. Ska man fšrhindra det i mŒngfaldens intresse? I en tillvaro fylld av paradoxer kan man inte ens utesluta att Marieberg erbjuder en rŠddning Œt Svenska Dagbladet i kraft av tŠnkbara samordningsvinster med Dagens Nyheter.

  Om man skulle stifta en lag enbart ifrŒga om dagspressen, Šr det i princip mšjligt att tillŠmpa ett entydigt mŒtt pŒ graden av Šgarkoncentration. Man kan bestŠmma att ingen Šgargrupp fŒr inneha mer Šn trettio procent av den samlade upplagan. En sŒdan regel blir ŠndŒ tvivelaktig, eftersom det Šr stor skillnad mellan tidningar med lokala monopol och tidningar som var fšr sig Šr konkurrensutsatta. Likriktningen Šr sŠkerligen stšrre i regionala tidningskedjor Šn bland BonnierŠgda tidningar. Om man i stŠllet vill lagstifta mot Šgarkoncentration inom medieomrŒdet som helhet, mŒste skadligheten av en viss koncentration pršvas efter tŠnjbara, lšsliga kriterier. Allt hŠnger dŒ pŒ vilka personer som sŠtts att dšma. Godtycket ligger nŠra.

 

   Professor Gustafssons nya insikter

  Enligt direktiven skulle MŒngfaldsrŒdet ÓfšreslŒ ŒtgŠrder fšr att stŠrka mŒngfald och konkurrens och motverka skadlig Šgar- och maktkoncentration inom massmediernaÓ. Erfarenheten talar fšr att mŒngfald i praktiken kan frŠmjas endast med ŒtgŠrder som har karaktŠr av stšd och stimulans. Karl Erik Gustafsson gav nyligen uttryck fšr fšljande nyvunna insikt: ÓVar och en som studerar de fšrsšk som gjorts i andra lŠnder att med statliga ingrepp minska mediekoncentrationen kan konstatera att samtliga misslyckats. Det har visat sig lika svŒrt att infšra effektiva motŒtgŠrder genom beslut pŒ šverstatliga nivŒ.Ó (Sydsvenska Dagbladet 4/11 1997.) 

  Ingen av de tio rapporter som rŒdet publicerat diskuterar Šgarkompetens som en faktor av vikt fšr konkurrens och mŒngfald. DelbetŠnkandet Mediefšretag i Sverige (SOU1997:92) om ŠgarfšrŠndringar under senare tid Šr enbart beskrivande.

 Vad utmŠrker de fšretag i Norden som nŒtt en mer eller mindre dominerande stŠllning inom medierna, och vad skulle andra kunna lŠra av dem? En god beskrivning skulle ge rŠtt perspektiv pŒ mŒngfald och konkurrens och stimulera ett nytŠnkande inom branschen om Šgarkonstruktioner och fšretagsstrukturer.

  Opinionsbildning Šr i detta sammanhang ett šmtŒligare kapitel Šn nyhetsfšrmedling och underhŒllning. Presstšdet har sitt huvudsakliga motiv i opinionsbildningen. En kvalificerad opinionsjournalistik - ledare, recensioner, personliga kolumner, kultur- och debattartiklar - Šr en stor tillgŒng kommersiellt utšver vad den betyder fšr ett demokratiskt samhŠlles inre fšrnyelse och sjŠlvinsikt. Ledarsidan Šr fšr dagstidningen ett konkurrensmedel som fŒ andra medier har nŒgon motsvarighet till. Att tidningen sjŠlv tar stŠllning och talar till lŠsarna i eget namn gšr att den i gynnsamma fall uppfattas som en person, rentav som en vŠn. Ingen uppfattar en TV-kanal som en vŠn.

  Detta Šr bŒde utgivarens och lŠsarens perspektiv: opinionsjournalistiken speglar  tidningens sjŠl, den ger identitet och skapar vŠrdeupplevelser. Det synsŠttet finns i mindre grad bland reportrar och nyhetsjournalister, av skŠl som man lŠtt kan fšrstŒ. De Šr flest, deras texter bŠr upp lšpsedlar och fšrstasidor, de bestŠmmer vŠrderingsklimatet pŒ redaktionen. Ofta gillar de inte det tidningen bildar opinion fšr och tenderar att tro att Œsiktsmaterialet spelar en underordnad roll.

 

  En bortglšmd del av journalistiken 

 Nyhetsjournalisterna har successivt eršvrat mediernas viktigaste maktpostioner, med chefsansvarar inte bara fšr nyheter och reportage utan ocksŒ fšr kommenterande journalistik pŒ kultur- och debattsidor, radio- och TV-sidor och i undantagsfall ledarsidor. Ibland brister bŒde kunskapen om och respekten fšr den delen av verksamheten. Skribenter kan utses efter kŠndiskriterier och opinionstrender. Nyhetsbevakare inom radio och TV har en ofantlig makt avgšra vilka resonemang, argument och Œsikter som ska anses vŠrda att lyssna pŒ.

  MŒngfald Šr en kvalitetsfrŒga, och hur frŠmjar man kvalitet? Det Šr pŒfallande att de som styr journalistutbildningen inte intresserar sig fšr opinionsjournalistik. Attityden tycks vara att kommenterande journalistik Šr nŒgot man inte kan utbilda sig fšr: nŒgra har undfŒtt en kallelse att skriva ledare eller recensioner, det personliga uttrycket mŒste komma inifrŒn, det finns inga regler eller mallar fšr hur man gšr, och den enda inlŠrningen bestŒr i en lŒngvarig švning. Detta Šr den positiva tolkningen. Den negativa (och mer realistiska) Šr att man har en fšrestŠllning om journalistik som inte inkluderar opinionsbildning.

   I riktlinjerna fšr institutionen fšr Journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet nŠmns nyhets- och featurejournalistikens olika genrer men inte den kommenterande journalistiken. BŒde grundutbildning och fortbildning fšr journalister bjuder sjŠlvfallet mycket av intresse fšr en opinionsjournalist men nŠstan inget som Šr uttŠnkt just fšr honom eller henne. Enstaka korta kurser har getts fšr kulturjournalister.

  De forskningsresurser som knutits till journalistutbildningen har samma ensidiga inriktning. Den medieforskning som utfšrs dŠr handlar sŒ vitt jag kunnat utršna knappast till nŒgon del om opinionsbildning.

  Fšljden Šr att opinionsmaterialet undervŠrderas, att journalister gŒr ut i medierna med schablonfšrestŠllningar om opinionsbildning (ÓtyckandeÓ), omedvetna om sina vŠrderingar och okritiska mot opinionstrender. Vilken fšrmŒga har de att spegla opinioner och att tolka motsatta samhŠllsperspektiv? Vilka lŒter de komma till tals, vilka skribenter ger de uppdrag som recensenter och kolumnister? Journalistutbildningen i Sverige motverkar mŒngfalden i stŠllet fšr att ška den.

 Det borde inte vara fšrbjudet fšr en utbildnings- eller en kulturminister att verka fšr en bredare utbildning och forskning vid journalisthšgskolorna: inte specialutbildning fšr blivande opinionsbildare men en hšjd medvetenhet om vad det vŠrderande materialet i medierna betyder.

 Problemet ligger hos journalistkŒren, inte hos familjen Bonnier, menar Theodor Kallifatides, i ett inlŠgg om mediekoncentrationen. ÓEn sjŠlvstŠndig och integer journalistkŒr Šr den enda garant som finns fšr opartisk information och mŒngfasetterad debatt.Ó (Dagens Nyheter 30/10 1997.) SŒ Šr det. Likriktning i form av drevjournalistik, vulgarisering, schabloner och stŠndig upprepning av samma ÓsŠljandeÓ inslag handlar mer om en journalistkultur Šn om Šgarattityder.  

 

   MŒngfald inom BonniersfŠren

  MŒlkonflikten kring Šgarkoncentrationen kan emellertid svŒrligen lšsas helt utan BonniersfŠrens medverkan - inte sŒ att Šgarna frivilligt skulle fšrbinda sig att inte lŒta fšretagsgruppen vŠxa utan genom arrangemang som befŠster den interna pluralismen. Det Šr en styrka fšr Sverige att den stšrsta mediegruppen Šgs av en familj med en liberal tradition, utan bindningar till nŒgot av de annars dominerande politiska och ekonomiska maktblocken. Om en mera ÓideologiskÓ Šgare, som LO eller Timbro, hade haft kontrollen skulle vi ha kunnat se en tydlig ŒsiktsmŠssig uniformitet. Men nŒgon verklig garanti fšr framtiden ligger inte i familjetraditionen, och den nuvarande Šgargenerationen kan avvŠpna kritikerna och ška familjens trovŠrdighet genom att gšra andra delaktiga i Šgarmakten i mŒngfaldens intresse.

 Ett exempel. Den Wahlgrenska stiftelsen Šr minoritetsŠgare i Sydsvenska Dagbladet och har ett avtal med Marieberg om principerna fšr tidningens utgivning. Stiftelsen har tvŒ representanter i styrelsen. Med sin fšrankring i skŒnskt nŠringsliv och vetenskap skulle stiftelsen kunna spela en vidgad roll som garant inom BonniersfŠren fšr de sydsvenska tidningarnas oberoende som opinionsorgan.     

 

tillbaka till arkivet