Medelväg;doc; 12/2 2000; En gyllene medelväg i författningsfrågan; DN-kolumn; Rättsfrågor

 

En gyllene medelväg

i författningsfrågan

 

Demokratiutredningen tänker föreslå skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval. Det ska vitalisera politiken och ge väljarna fler chanser att påverka. Men socialdemokratiska reservanter vill ha kvar den gemensamma valdagen, eftersom deltagandet i kommunalvalen annars kommer att sjunka. Båda synsätten har sitt berättigande. Orkar vi en debattomgång till där alla repliker är kända i förväg? Är det inte dags att ställa frågan på ett annat sätt?

Fram till 1970 hade vi val vartannat år, därefter vart tredje, sedan 1994 vart fjärde. Svenska väljare har numera sällsynt få tillfällen att reagera på den politiska situationen. En opinion som genom tillfälligheter är stark under valrörelsen får därmed en oproportionerligt stor effekt. När maktläget i riksdagen och kommunerna fixerats för fyra år, breder tristessen ut sig, och politiker med talang för agitation och väljarkontakt passiviseras.  (Valen till EU-parlamentet vart femte år lockar få att rösta och har liten betydelse inom landet.)

Valforskare anser att ”vanans makt” påverkar benägenheten att rösta. Långa avstånd mellan valen kan ha en avvänjande effekt.   

I de forna kommunalvalen röstade ungefär lika många som i andrakammarvalen, eftersom första kammaren valdes av kommunala församlingar. Enligt en sådan ordning skulle vi ha kommunalval i höst, två år efter riksdagsvalet 1998. Regeringsmakten skulle inte stå på spel, men valets politiska betydelse skulle vara lika stor som riksdagsvalets. Tre nya partiledare/språkrör skulle möta väljarna för första gången. Några partier skulle göra skolan, kommunernas största åtagande, till en stor valfråga. Väljarna skulle ta ställning till EMU och kanske göra en folkomröstning överflödig.

Kopplingen mellan riks- och kommunalpolitik är inte oviktig. Jag gissar att socialdemokraterna, när de studerar de fristående kommunalvalen i grannländerna, kommer att vilja ha kvar det kommunala valsambandet.

 Men sambandet behöver inte vara ett ”antingen eller”, det kan vara ett  ”mer eller mindre”. Därmed borde klyftan mellan borgerlig och socialdemokratisk författningspolitik kunna överbryggas.

Jag vill återlansera ett förslag jag förde fram i DN för elva år sedan. Inför skilda valdagar, vilket en majoritet i riksdagen uttalat sig för, men låt 15-20 procent av riksdagsmännen utses vid kommunalvalen för att markera det kommunala sambandet. Mandatperioderna skulle vara fyraåriga med omväxlande riksdags- och kommunalval.

Förslaget väger samman två demokratiaspekter, som alla borde vara angelägna om. Det ger fler tillfällen för väljarna att påverka, och det medför ett högre valdeltagande än vi skulle få vid fristående kommunalval. Motargumentet är att majoriteten i riksdagen kan bli omkastad mitt i en valperiod, vilket skulle omintetgöra en del av poängen med mandattidens förlängning till fyra år. Men sannolikheten för att detta ska är liten, om den styrande majoriteten inte är mycket smal. (Dagens regeringsblock har en marginal på 31 mandat.) Det är inte fel att en regering med blott något eller några mandats övervikt lever farligt under valperioden. En smula spänning ökar intresset, och författningens mål är inte oföränderlighet.

Genom ett partiellt riksdagsval i samband med kommunalvalet får vi en alternativ väg in i riksdagen. Rikskaraktären kan markeras genom att hela landet blir en enda valkrets, vilket inte skulle hindra partierna att erbjuda flera lister. Om partierna föredrar det kan valet  också göras indirekt, som till den gamla första kammaren. I båda fallen blir det lättare att placera rikskandidater, kända och dugande personer som inte meriterat sig i lokalt partiarbete.

Folkpartiet angrep på sextiotalet första kammarens åttaåriga mandatperioder och successiva förnyelse med argumentet att väljaren ska vara suverän på valdagen. Alla riksdagsmandat ska stå på spel samtidigt. Är det ett självklart ideal? Om döda sälar är vad väljarna har i huvudet på valdagen, blir den frågan alltings mått under fyra år.

 Björn von Sydow skrev på åttiotalet en bok om enkammarsystemet, där han visade att ”parlamentarisk egennytta och maximering av parlamentariskt inflytande” dominerade alla partiinterna diskussioner om valsystemet. Inget parti gick frivilligt med på regeländringar som skulle gynna motståndaren, oavsett principargumenten. Tage Erlander var sedan ungdomen anhängare av majoritetsval, men inom partiet varnade han för valsystem som kunde fresta de borgerliga att gå samman.

 Den ordning jag föreslår kan göras helt neutral mellan partierna. Ingen ska i förväg kunna ses som reformens vinnare eller förlorare.

För elva år sedan var intresset för en valreform svagt. Ingvar Carlsson ansåg att allt var bra som det var. Sedan gick Sverige in i väggen ekonomiskt, och partierna blev snabbt ense om att författningen framför allt borde underlätta impopulära beslut, vilket innebar att valen måste bli färre. Men kriser är inte det normala. Väljarna är inte ett störande element i demokratin.