27/10 1999; Lär av Mandelas kamp mot rasismen; DN-kolumn; Ideologier

 

Lär av Mandelas

kamp mot rasismen

I början av sextiotalet var Nelson Mandela den av ledarna i Afrikanska Nationalkongressen (ANC) som starkast förespråkade en väpnad kamp mot apartheidregimen. Han blev den förste chefen för ANC:s militära gren Umkhonto, han reste runt i Afrika för att samla pengar till vapen och genomgick militärutbildning i Etiopien. När han frigavs ur fängelset 1990 och regeringen inledde en dramatisk avveckling av rasåtskillnadspolitiken höll han fast vid att den väpnade kampen måste fortsätta ända till dess de svarta uppnått fulla medborgerliga rättigheter. Det var kommunistledaren Joe Slovo som till sist fick honom med på ett vapenstillestånd. Under resor i Europa och Amerika vädjade han om att sanktionerna mot Sydafrika skulle fortsätta.

Mandela var den mest oböjlige och militante - samtidigt den mest tolerante. Under de långa hårda fängelseåren bevarade han förmågan att se någonting gott hos varje människa, även en rasistisk förtryckare. När en kommendant på Robben Island, enligt Mandela den ”mest barbariske”, inför sitt avsked uppträdde vänligt och önskade lycka till, fann Mandela däri ”en nyttig påminnelse om att alla människor, även de till synes mest kallblodiga och grymma, har en kärna av anständighet och att de kan förändras om någonting gör djupt intryck på dem”. Fängelsechefen var inte i grunden ond, hans omänskligthet var något som kom utifrån.

 Dygder är komplementära, påpekade Pascal. Den hjältemodige är inte beundransvärd om han inte också har ett vekt hjärta. Föreningen av oböjlighet och tolerans gjorde Mandela till rasisternas farligaste motståndare.

 Att vara tolerant är inte att vara okritisk, inte att kompromissa.

 För ett par år sedan forskade jag om Uppsalastudenterna 1930-1945 för en uppsats i studentkårens jubileumsbok. Det som slog mig mest var hur livligt och engagerat studenterna debatterade de stora samhällsfrågorna. Heimdal, Verdandi, Laboremus och kårens diskussionsförening fyllde vecka efter vecka nations- och föreläsningssalar. Det fanns nazister, inte många, men de märktes. Bland annat uppträdde de i en debatt om nazismen 1932 med 500 åhörare med Herbert Tingsten och Rütger Essén som inledare. Några av dem, främst Per Engdahl, skrev i studenttidningen Ergo. Nazister var inte utfrusna, de var med i diskussionen på samma villkor som andra. Ordföranden i Nysvenska studentklubben föreslog 1936 att studentföreningarna skulle ha fler gemensamma debatter. Ergo gjorde en enkät och fick instämmande svar från Verdandi och Laboremus. Några år senare var förslagsställaren aktiv antinazist, liksom flera andra av trettiotalets nazistsympatisörer i Uppsala, exempelvis Arvid Fredborg. Den goda toleranta debattmiljön verkade desarmerande på de extrema åsikterna. Även diktaturens anhängare lockades av den fria tankeutbytets gemenskap.

 Nelson Mandela hade inte blivit förvånad.

 Under diskussionen i början av 1998 om nazistmötet vid Umeå universitet redovisade jag erfarenheten från trettiotalets Uppsala i Västerbottens-Kuriren. Carl Tham trodde att jag lovordat ”den för nazister toleranta debattmiljön” och framhöll att ”den för nazism toleranta miljön” ute i Europa hade bidragit till Hitlers framgångar.

 Att vara tolerant var för Carl Tham detsamma som att vara okritisk. Men Uppsalastudenterna var inte okritiska mot nazismen, tvärtom dominerade antinazismen bland dem. Jag har aldrig talat om ”tolerans mot nazism”, eftersom tolerans inte är en attityd till åsikter (eller gärningar) utan ett sätt att betrakta andra människor: en tro att även en nazist, eller en bestialisk fängelsekommendant eller en till synes kallblodig våldsverkare, kan ha en kärna av anständighet och vara möjlig att påverka. 

 Vi sätter en etikett på en människa, rasist, förbrytare, nazist, kommunist eller något annat, och tror att vi sagt den egentliga sanningen om honom eller henne. Därur föds intoleransen. Det är lärorikt att Mandela i sina memoarer ingenstans använder hatiska uttryck om de rasister som höll honom fången i 27 år, ingenstans liknar dem vid lägre varelser som borde rökas ut. 

 Tolerans är ett ord att tänka på när vi diskuterar svenska nynzister. Om vi bara ser det farliga, negativa och destruktiva hos dessa ungdomar, om vi ökar deras mentala isolering genom en ensidig repression, riktad mot deras åsikter, gör vi det onda värre. Det är galenskap att döma tonåringar till fängelse enbart på grund av de ropat ”sieg heil” eller gjort Hitlerhälsning, vilket är rättspraxis sedan Vit makt-konserten i Brottby 1998. I fängelserna möter unga politiska extremister bankrånare och våldsmän, där bildas den livsfarliga legering som Laila Freivalds med rätta betecknar som terrorism.

 Ändå höjs rop på en ännu hårdare tillämpning av paragrafen om hets mot folkgrupp. Vad återstår, när redan en gest av sympati för nazismen är belagd med fängelsestraff? Längre strafftider för en lyftad högerarm?