Arena 5/2002

När liberalerna kämpade för facket

 

Bland demokratiska länder är Sverige och USA motpoler, politiska värderingar och socialt klimat går radikalt isär. Sverige har de starkaste arbetarorganisationerna, USA de svagaste. Ömsesidigt låter man det andra landet symbolisera något man själv inte är. Med New Deal-glasögon var Sverige ett föredöme, svenska nyliberaler hämtar sina ideal från USA.

Men vari ligger djupast sett skillnaden? Vad styrde den ena nationen åt vänster, den andra åt höger? 

    USA var inte från början en demokrati, rösträtten reglerades av delstaterna och var långt ifrån allmän. Men idén bakom unionen handlade om folkstyre (”popular government”). Hur skulle man få ett sådant att fungera? I brev nummer 10 i The Federalist Papers skrev James Madison att det viktigaste var att begränsa och kontrollera gruppmotsättningarna. I ett fritt samhälle går det inte att undvika att särintressen och motsatta idéer och lidelser växer fram, och de kan gälla nästan vad som helst:

    ”Men den vanligaste och mest varaktiga källan till gruppmotsättningar har varit den skiftande och ojämna egendomsfördelningen. De som har och de som saknar egendom har alltid representerat distinkta intressen i samhället. - - - Att reglera dessa varierande och ingripande intressen utgör den främsta uppgiften för modern lagstiftning.”  

     Varken en individ eller en intressegrupp (”faction”) får döma i egen sak, skrev Madison. Problemet var särskilt vanskligt när en viss grupp utgjorde en majoritet. “Att skydda allmän välfärd och enskilda rättigheter mot den fara en sådan intressegrupp utgör, och samtidigt bevara folkstyrets anda och form, är således den stora uppgift på vilken vår studie är inriktad.” Ett majoritetsintresse måste göras oförmöget att ”organisera och sätta i verket projekt som innebär förtryck”. Oron gällde främst de egendomslösa. Hur skulle man skydda ekonomisk stablitet och äganderätt mot de många fattiga, som måste få rösträtt förr eller senare?

    Att intressemotsättningar måste regleras och kontrolleras var en central tanke från början i USA. Mot särintressen är idétraditionen interventionistisk. 

    USA var först att brottas med den politiska jämlikhetens dilemma och fann också de effektivaste medlen mot de fattigas majoritetsinflytande: konstitutionell maktdelning (med domstolarna i en nyckelroll) och hård övervakning av organisationer som mobliserar och ger makt åt de egendomslösa. Under industrialismen växte sådana organisationer fram i form av fackföreningar. Antifacklig repression blev, med undantag för New Deal-perioden, ett markant drag i USA:s utveckling; parollen är ”regulation”, inte ”laissez faire”. I dag är bara var tionde anställd i den privata sektorn fackligt organiserad. Föreningsrätten kränks oupphörligt, visar bland annat en studie från Human Rights Watch. Taft-Hartley-lagen (1947), Landrum-Griffin Act (1959) och rättspraxis sätter snäva gränser för fackföreningarna. Det stora flertalet arbetare tror att de kan förlora jobbet om de organserar sig. 

 

                 REPRESSION DEFORMERAR

I ett modernt samhälle har fackföreningarna en potential att organisera mer än hälften av den vuxna befolkningen och att bilda en grund för ett stort arbetarparti. Där utvecklingen blivit en annan är en huvudförklaring oftast att staten hindrat fackföreningarna att utvecklas i ett fritt samspel med andra sociala krafter.

    Arbetarna i England var de som först organiserade sig i större skala, och de fick också den längsta erfarenheten av statligt förtryck. Facklig verksamhet kolliderade med regler i common law om ”master and servant”, den bestraffades som ”kriminell konspiration” eller som eller ”intrång i den fria handeln”:

    ”[Arbetarna] uppnådde flertalet av sina legala rättigheter och kollektiva friheter efter utdragna och hårda strider mot common law, straffrättsligt och civilrättsligt ansvarsutkrävande, bittert fientliga arbetsgivare och ogynnsamma domstolsbeslut”, skriver David Fernman och John Pimlott i Understanding industrial relations.

    Franska revolutionen införde näringsfrihet men förbjöd samtidigt alla fackföreningar (Loi Chapelier 1791), ett förbud som kom att bestå större delen av 1800-talet. I Tyskland upplöste Bismarck de starkaste fackföreningarna med stöd av socialistlagen 1878. I Österrike och hela Sydeuropa var repressionen markant, och så var det oftast även utanför Europa, bland annat under inflytande av brittisk common law inom samväldet.

    De villkor under vilka fackföreningar och kollektiva förhandlingar först etableras blir styrande för den fortsatta utvecklingen. Organisationer formas av det motstånd de möter. Om arbetsgivarna och statsmakten bildar en antifacklig front under ett långt skede tenderar fackföreningarna (utöver att hämmas i växten) att bli politiskt extrema, ibland våldsinriktade eller maffialiknande. Fredsplikten under gällande kollektivavtal får svårt att vinna fäste i deras kampideologi. Och om organisationerna är svaga eller deformerade blir också arbetarnas politiska inflytande litet: lågt deltagande i val och partiarbete, lättväckta sympatier för missnöjespartier och populister. Det räcker att tänka på Frankrike, där den fackliga organisationsgraden är tio procent.  

 

 

 

ROOSEVELTS INTRESSE FÖR SVERIGE

President Frankling D. Roosevelt uppdrog 1938 åt en kommission att studera den svenska arbetsmarknaden. Av kommissionens rapport, som utgavs med ett förord av Roosevelt, framgår att SAF och LO hade överlämnat en av båda undertecknad beskrivning av det svenska systemet på arbetsmarknaden och att partsföreträdarna låtit sig intervjuas under en gemensam session, där de hade uttryckt sin respekt för varandra. Kommissionen fann att föreningsrätten var allmänt respekterad i Sverige och man inte hade stött på ett enda fall av closed shop. Diskriminering av fackligt aktiva arbetare är, skrev man, ”inte ett problem av betydelse”, eftersom arbetsgivarna tillfullo accepterade att förhandla med starka fackföreningar. Fackföreningar försökte inte via arbetsgivaren påtvinga arbetare medlemskap, därför var inte heller closed shop någon fråga av betydelse. Rapporten avslutades: “Ehuru strejker och lockouter fortfarande förekommer i Sverige, utspelas de inom ramen för ett frivilligt förhandlingssystem där lösningen av tvister med argumentering snarare än maktmedel är ordningen för dagen.”

    Detta var strax före Saltsjöbadsavtalet. Till landet med de starkaste fackföreningarna och det mest omfattande  kollektivavtalssystemet – 80 procent av industriarbetarna hade kollektivavtal 1930 –  vallfärdade forskare, journalister och arbetsmarknadsfolk.

    Roosevelts intresse för Sverige hade en given bakgrund. Kongressen hade antagit Wagnerlagen om fackliga fri- och rättigheter 1935 (efter arbetskonflikter på gränsen till revolution 1934), och lagen hade mot alla odds godkänts av Högsta domstolen 1937 – med endast fem röster mot fyra. Arbetsgivarna var på vissa villkor skyldiga att förhandla. Men förhandlingsrätten etablerades inte främst genom Wagnerlagen utan genom vilda strejker 1936-37, med början i General Motors i Michigan. Arbetarna ockuperade fabrikerna, och presidenten och guvernören vägrade att sätta in militär. Inom ett år hade storindustrin tvingats på knä. Den fackliga styrkan blev under några decennier jämförbar med den i Europa.

    Men sättet på vilket detta hade uppnåtts – fabriksockupationer och en lag som arbetsgivarna och flertalet jurister ansåg strida mot konstitutionen – gjorde förenings- och förhandlingsrätten osäker. Arbetsgivare och fackföreningar såg varandra som fiender, det fanns inget samförstånd om spelets regler, ingen respekt.

    Ur amerikansk synvinkel var den svenska modellen smått fantastisk. Sådant som helt förgiftade relationerna i USA var inte ens problem av betydelse.

 

                 KARL STAAFF ARBETARNAS ADVOKAT

Sverige var på trettiotalet ett borgerligt land, majoriteten i riksdagens båda kamrar var borgerlig till 1937. Förvånansvärt få har analyserat vad som gav fackföreningarna här en så god jordmån. Walter Korpi är utförligast, han ger i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen (1978)  ett antal förklaringar (till exempel frånvaro av etniska motsättningar), men han missar den mest närliggande: att den fackliga friheten var större här än på andra håll, att staten så litet blandade sig i, sedan näringsfrihet införts 1864.

    Jörgen Westerståhl skrev i sin doktorsavhandling att den spirande svenska fackföreningsrörelsen verkade inom ett område som lagstiftningen lämnade så gott som utan reglering. Det fanns inga bestämmelser om fackföreningar, stridsåtgärder, föreningsrätt eller kollektivavtal. Westerståhls redogörelse för lagstiftningsarbetet fram till 1939 var i huvudsak en historik över lagförslag som förkastats. Kollektivavtalslagen 1928 svarade mot den rättsuppfattning SAF och LO redan hade. Den tillkom först sextio år efter att kollektivavtal börjat användas.

    LO:s historiker Ragnar Casparsson skrev på fyrtiotalet att Sundsvallsstrejken 1879 var den enda markanta avvikelsen från regeln att staten hade varit neutral i arbetskonflikter.

    Myndigheter försökte ibland komma åt fackföreningarna med hjälp av strafflagen. I augusti 1894 utbröt en strejk vid Arvid Lothigius plåtslageri i Stockholm, och arbetsgivaren anmälde de strejkande till åtal för att ha hotat att misshandla arbetsvilliga och för hemfridsbrott och ärekränkning. Fyra plåtslagare åtalades av stadsfiskalen Lars Stendahl.

    Liknande åtal förekom då i många länder. Domstolar i England och Amerika bestämde vad otillåten ”intimidation” innebar i samband med arbetskonflikter. Redan att sätta ut strejkvakter kunde bestraffas som intrång i arbetets frihet.

     Lothigiusmålet uppmärksammades stort och avslutades först efter fyra år med en dom i Högsta domstolen. Arbetarnas advokat var Karl Staaff, som brukade bistå arbetare som trakasserats av ordningsmakten eller vägrats ersättning vid arbetsskador. I Lothigiusmålet kämpade Staaff mot Stendahl i tio rättegångsdagar i rådhusrätten.

   Staaff betonade fackföreningarnas värde för arbetarklassen och menade att även arbetsgivarna borde uppskatta den stabilitet som följer av fasta överenskommelser jämfört med ”dessa krampaktigt uppträdande ofta föga välgrundade lönerörelser med ty åtföljande strejker, förbittring, hat och ovilja” som förekom bland de oorganiserade. För arbetsgivaren var det också en fördel att arbetslönen var avtalad, så att han inte behövde frukta konkurrens baserad på lönenedpressning.

    Staaff försvarade också de organiserades rätt att behandla en osolidarisk arbetare ”såsom utstött ur övriga arbetares krets”. Strejkbrytaren utelöts från kamratskapet, han  rekommenderades inte till arbete, andra kunde vägra att arbeta tillsammans med honom. Detta måste skarpt skiljas från ”det tvång, som faller under strafflagens bestämmande”.

   Staaff segrade i alla tre rättsinstanserna. Hjalmar Branting skrev 1896 att ”först med Karl Staaff fick arbetarvärlden i Stockholm en sakförare i principiella klassprocesser som på samma gång omutligt står på dess sida och därtill vet att föra dess talan med all juridisk skärpa och insikt”.

   Den största striden om föreningsrätten utkämpade arbetarna vid sågverken kring Sundsvall 1899. Arbetsgivarna förbjöd arbetarna att organisera sig, många avskedades och vräktes från sina bostäder, strejkbrytare strömmade till. Arbetarna förlorade striden, men det visade sig att de hade en mäktig bundsförvant: den allmänna opinionen. Den liberala pressen tog ställning för föreningsrätten, i sällskap med Svenska Dagbladet. Ett trettiotal kända personer, bland dem Karl Staaff och Karl Otto Bonnier, gjorde ett upprop för arbetarna, historikern Harald Hjärne angrep sågverksägarna i ett tal på Norrlands nation i Uppsala under studenternas dånande bifall. Efter några år insåg arbetsgivarna att de inget hade att vinna på detta slags konflikter. Verkstadsföreningen erkände föreningsrätten i avtal 1905, SAF 1906.

    Från 1905 var liberalerna det största partiet och tungan på vågen i riksdagens andra kammare. Deras ledare Karl Staaff ansåg att det vore fel att lagstifta om fackföreningar innan arbetarna hade full rösträtt. Därför blev det ingen lagstiftning, mängder av antifackliga lagförslag, som hade stöd av högern och första kammaren, förkastades av andra kammaren.

   Den svenska modellen, som förvånade Amerikas utsända 1938, var i dubbel mening liberal. Den byggde på ”kollektiv laissez-faire”; statens inblandning i förhållandet mellan arbetsgivare och fackföreningar var minimal. Parterna tvingades på egen hand skapa för dem båda acceptabla principer för intressekampen: regler om fredsplikt, sympatiåtgärder, skyddsarbete under konflikter, rätt till neutralitet och så vidare, de var hänvisade till varandra och lärde sig att visa ömsesidig respekt. Och Karl Staaffs och liberalernas politik var den nödvändiga förutsättningen för denna parternas självreglering.

 

                 MATERIALISTISK HISTORIETOLKNING

Historiker och andra som beskrivit det moderna samhällets framväxt brukar ha litet att säga om hur staten reglerat relationerna på arbetsmarknaden, de berör sällan vad denna del av politiken betyder för skillnaden mellan länder i fråga om maktstruktur, välfärdssystem, inkomstfördelning och värderingsklimat. Det gäller även forskare som specialiserat sig på arbetarrörelsens historia och på systemskillnaden mellan Amerika och Västeuropa (American Exceptionalism). Många av dem har en materialistisk historietolkning, enligt vilken lagstiftning och rättspraxis speglar produktionslivets strukturer och maktförhållanden. De tenderar att tro att lagen i kapitalistiska samhällen, som det sagts,  ”med nödvändighet och uniformt” uttrycker kapitalets övermakt. De tillmäter rättsreglerna i sig, även den kollektiva arbetsrätten, ringa förklaringsvärde. 

    Vi är alla hemmablinda. Svenska forskare, som väl vet att fackföreningsrörelsen här mötte sällsynt små hinder från statens sida, ser inte däri någon väsentlig förklaring till att rörelsen blev så stark och inflytelserik. Intellektuella inom arbetarrörelsens förstorar och dramatiserar det motstånd fackföreningarna mötte hos överheten och framställer de tidiga liberalerna som motståndare till fackliga rättigheter. Ett exempel är Örjan Nyströms bok till LO:s hundraårsjubileum Mellan anpassning och motstånd. Arbetarrörelsen har aldrig erkänt liberalernas insats för fackliga rättigheter. Lothigiusmålet var en stor facklig framgång men har inte skrivits in i rörelsens historia, och märkligt nog har den inte heller skrivits in i liberalismens historia; på bägge sidor är det något som tar emot.  

    I Amerika härskar tron att den fackliga friheten är stor och att de gränser som satts är balanserade och nödvändiga. Att repressionen är en huvudförklaring till att arbetarna har så litet inflytande både i arbetslivet och i politiken är inte ens specialister på området medvetna om. Seymour Martin Lipset har skrivit två böcker om American Exceptionalism utan att upptäcka hur avgörande statens antifackliga agerande varit och är. I Sverige är de flesta, inom och utanför fackföreningsrörelsen, ovetande om hur avgörande den fackliga friheten i det gamla borgerliga samhället var för den svenska modellens framväxt.

   Amerika tror sig vara demokratiskt till överdrift. Historikern Gordon S. Wood skriver i New York Review of Books (8/2002), utifrån tre nya böcker om James Madison: “Kanske är vår kultur och vårt samhälle så omstörtande demokratiska att vi faktiskt behöver några odemokratiska institutioner (till exempel Högsta domstolen och Federal Reserve Board) för att disciplinera och kontrollera dem.”

    Madison har aldrig haft större anseende som en av nationens grundare än nu, skriver Wood. Ja, Madison idé var just att demokratin måste regleras och disciplineras, han är en given idol i dagens konservativa idéklimat.   

 

     Förslag till presentation:

Svante Nycander har i år utgett Makten över arbetsmarknaden – ett perspektiv på Sveriges 1900-tal (SNS Förlag), anmäld i Arena 3/2002. Hans bok Kriget mot fackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen (SNS Förlag) utkom 1998.