Moderna Tider okt 2000 (120)

 

Därför finns det ingen socialism i Amerika?

 

Som gymnasist lånade jag Upton Sinclair´s The Jungle på bibliotek. Det var ett misstag, en förväxling med Sinclair Lewis, men det blev en läsning jag aldrig riktigt hämtat mig från. Romanen, som kom ut 1906, handlar om grymt exploaterade invandrare i slakteriindustrin i Chicago.

    Upton Sinclair blev politiker i socialistpartiet och kandidat för guvernörsposten i Kalifornien 1932. Året därpå registrerade han sig som demokrat och grundade End of Poverty in California (EPIC), betecknad som den enda organisation i Amerika som ”kommit i närheten av att vara en socialistisk massrörelse”. Upton Sinclair vann demokraternas primärval 1934 som guvernörskandidat. Fyra år senare var en av hans anhängare guvernör, en annan senator i Washington för Kalifornien.

    De stora partiernas öppna primärval var en väg till inflytande även för socialister. EPIC var inte unikt, ungefär på samma sätt agerade Nonpartisan League i mellanvästern från 1916 och Farmer Labor League i Oklahoma på tjugotalet. Kommunistledaren Earl Browder menade att socialistpartiet inte hade förstått vilka möjligheter Upton Sinclair hade påvisat genom att delta i demokraternas primärval. ”Det lämnades åt kommunisterna att lära av framgången, det vill säga de kopierade Sinclair´s EPIC-rörelse och slök i stor utsträckning vad som återstod av den.” Kommunisterna kände inga hämningar att agera inom det demokratiska partiet.

    Samhällsvetare och historiker upphör inte att fängslas av den fråga Werner Sombart ställde i en boktitel samma år som The Jungle kom ut: Why is there no Socialism in the United States? Seymour Martin Lipset skrev för några år sedan American Exceptionalism om bland annat frånvaron av socialism. Nu återkommer han, tillsammans med Gary Marks, med It didn´t Happen Here – Why Socialism Failed in the United States, ett gediget arbete av stor lärdom. Författarna ger en översikt av hundra års debatt och framför en egen tolkning. Boken fördjupar bilden av Amerikas historia – men vissa invändningar anmäler sig.

    Före första världskriget ansågs att socialismen hade en stor potential som idérörelse och parti. Eugene Debs, som ledde de järnvägsanställda under Pullmanstrejken 1894, fick sex procent av rösterna som socialistpartiets presidentkandidat 1912, nästan samma andel som labour i England hade i parlamentsvalet 1910. Sedan gick utvecklingen i de två länderna isär. I valet 1916 fick Debs tre procent av rösterna, medan labour 1918 fick över tjugo. Socialistpartiet blev det mest uthålliga av alla amerikanska ”third parties” men kom aldrig mer i närheten av röstandelen 1912.

     Amerika var länge mer demokratiskt än Europa. Rösträtten var allmän för män redan på 1820-talet, industriarbetarna behövde inte kämpa för sin medborgarrätt. Friedrich Engels förklarade de amerikanska arbetarnas politiska efterblivenhet med frånvaron av ett feodalistiskt arv. Amerika var borgerligt, och borgerliga fördomar hade rotat sig i arbetarklassen. Max Weber och Antonio Gramsci tryckte på frånvaron av institutioner formade av aristokratiska och kyrkliga hierarkier, av merkantilistiska och andra regleringar. Werner Sombart såg Amerika som ”ett friare och mer jämlikt samhälle än Europa”; arbetarna kände inte ”stigmat att tillhöra en särskild klass”.

    I American Exceptionalism framhöll Lipset det individualistiska idéarvet som en huvudorsak till att arbetarna är svagt organiserade. Den tolkningen är något nertonad i It didn´t Happen Here, i stället skriver författarna mycket om etniska och religiösa faktorer.

    Socialismen kom till Amerika med immigranter från Tyskland och Nordeuropa. Den amerikanska avdelningen av första internationalen grundades av tyskfödda 1876. De ledande socialisterna ansågs mest upptagna av europeiska förvecklingar. I ett senare skede kom huvuddelen av invandrarna från Syd- och Östeuropa, och det var bland dem industrin rekryterade den stora massan av rutinarbetare. De flesta var katoliker och stod under visst kyrkligt inflytande. Påvliga encyklikor fördömde socialismen, och ärkebiskopen Sebastian Messmer i Milwaukee sade att äganderätten är grundad på evangeliet. ”A man cannot be a Catholic and a Socialist.” Kyrkans antisocialism innebar emellertid inget nej till sociala reformer eller facklig organisering. I katolicismen fanns mycket ”kollektivism”, och de nya invandrarna var föga påverkade av amerikanska tänkesätt.

    Socialistpartiet var å sin sida antiklerikalt, dess största tidning, The Appeal to Reason, angrep kapitalism och katolicism med samma glöd. Partiet distanserade sig från grupper av arbetare som genom sina sociala villkor hade varit en naturlig rekryteringsbas. I andra länder bidrog det fackliga inflytandet till att styra in socialistiska partier i en reformistisk fåra, men i Amerika spelade fackföreningar en obetydlig roll för den socialistiska politiken – däri skilde man sig från alla andra engelsktalande länder, påpekar Lipset & Marks. ”The American Socialist Party was one of the most orthodox Marxist parties in the democratic world.” Renlärighet var viktigare än politiska resultat. ”The social revolution, not political office, is the end and aim of the Socialist party. No compromise, no political trading”, hette det i en resolution 1917. Partimedlemmar kunde inte rösta på reformpolitiker från andra partier, när ingen socialist kandiderade. En styrelsemedlem som gratulerat Upton Sinclair till primärvalssegern hos demokraterna tvingades avgå.

    Varför höll sig fackföreningarna på avstånd från socialisterna? American Federation of Labor (AFL) var den enda fackliga centralorganisation i ett västerländskt industriland som inte stödde ett arbetarparti. AFL bestod främst av yrkesföreningar med god sammanhållning och välavlönade medlemmar. Under sin ordförande Samuel Gompers drev AFL en rent facklig kamp utan politiska förtecken (”business unionism”). Fackföreningarna var ofta militanta, Amerika var länge ett av de mest strejkdrabbade länderna, men i politiska frågor var AFL försiktig, antisocialistisk, misstrogen mot staten, med tiden snarast liberal-konservativ. AFL rekommenderade inte något parti men kunde stödja enskilda kandidater vilkas uppfattning låg nära fackföreningarnas. I presidentvalet 1916 ansågs stödet från AFL ha avgjort Woodrow Wilsons återval.

    Samuel Gompers och Eugene Debs var bittra fiender sedan Pullmanstrejken, då Debs hade försökt dra med hela fackföreningsrörelsen i en generalstrejk. Debs skrev i International Socialist Review: ”Not for all the votes of the American Federation of Labor and its labor-dividing-and-corruption-breeding craft unions should we compromise one jot of our revolutionary principles.” Inom AFL fanns länge en stor minoritet av socialister. En rapportör vid AFL:s kongress 1909 talade om ”an intense hatred against the Socialist party, combined with a perfect willingness to accept the philosophy of socialism”. Socialister hade ledande positioner i flera av de stora förbunden. Vid AFL:s kongress 1912 fick en socialistisk motkandidat till Gompers 27 procent av rösterna i ordförandevalet.

    Industriförbunden inom AFL verkade för att arbetarna skulle ha ett eget parti. I flera städer, till exempel New York och Milwaukee, kunde socialistpartiet förankra sig i brett organiserade fackföreningar och nådde goda valresultat. Att industriförbunden var mer politiska och mer radikala än AFL:s majoritet var ett mönster som framträdde på nytt under trettiotalet, då gruvarbetarnas ordförande John L. Lewis ledde massorganiseringen av industriarbetare i Congress of Industrial Organizations (CIO), en hörnpelare i Roosevelt-koalitionen.

    Alla stora arbetarpartier har sina rötter i fackföreningarna. Vill man förstå varför Amerika, som den enda västerländska demokratin, saknar ett sådant parti måste man  studera fackföreningarna. Lipset & Marks berättar mycket om AFL, dess ideologi och politiska attityd, men de diskuterar inte vad som gav den amerikanska fackföreningsrörelsen dess särprägel. Varför blev fackföreningarna svagare än i andra länder, och varför dominerades de av yrkesarbetare?

    Fram till trettiotalet var fackföreningsrörelsen oförmögen att organisera arbetarskarorna i den växande massproduktionsindustrin, de som hade störst behov av fackligt stöd. Andelen medlemmar var lägre 1930 än 1904. Fackföreningsrörelsen fick en medelklassprägel.

    Historikern Lewis Lorwin skrev 1933 att arbetsgivarna inte i något annat västerländskt land fått så mycket hjälp i sin kamp mot fackföreningarna av civila myndigheter och av statens väpnade styrkor och domstolar som i Amerika. Fram till trettiotalet hade domstolarna kontrollen över spelreglerna på arbetsmarknaden. De dömde utifrån en individualistisk tolkning av brittisk common law och fann tusen skäl att inskrida mot kollektivt agerande. En strejk kunde påstås strida mot äganderätten, mot antitrustlagen, mot handeln mellan delstaterna eller mot de arbetsvilligas rätt. En domare kunde utan medverkan av jury utfärda en ”labor injunction”, ett förbud mot fortsatt strejk. En ”injunction” som inte åtlyddes var en klarsignal för polis eller militär att rycka ut; mellan 1877 och 1903 ingrep militär i 500 arbetskonflikter. Domare tillät arbetsgivare att använda våld mot strejkande. Forskare har jämfört fransk och amerikansk strejkstatistik från 1890-talet. På 100 000 strejkande gick det i Frankrike tre sårade, i Amerika två döda och 140 sårade. Under Pullmanstrejken utfärdades omkring hundra injunctions med förbud mot alla åtgärder som kunde hindra järnvägstrafiken. Eugene Debs och tjogtals andra strejkledare åtalades och dömdes för domstolstrots.

    Domstolarna använde lagprövningsmakten till att bekämpa fackligt inflytande i politiken. Fram till år 1900 ogiltigförklarade de ett sextiotal federala och delstatliga lagar om arbetarskydd, arbetstider och fackliga rättigheter. År 1920 var antalet uppe i tre hundra. Konsekvent underkändes lagar mot så kallade ”yellow-dog-contracts” (avtal som förbjöd arbetare att organisera sig). Domarna byggde på tolkningen av oprecisa rättsdoktriner och bestämmelser i konstitutionen.

    Rättssystemet gjorde det lätt för företagen att byta ut fackligt aktiva fabriksarbetare mot oorganiserade och strejkbrytare. Många arbetsgivare grundade så kallade företagsfackföreningar de själva kontrollerade. Att etablera oberoende fackföreningar inom storindustrin var oftast omöjligt. Fackliga framgångar nådde i stort sett bara arbetare med stark yrkessammanhållning och svårersättliga kunskaper.

    Lipset & Marks berör nästan inte alls vad rättssystemet betytt för avsaknaden av ett stort arbetarparti. De polemiserar kort mot Victoria C. Hattam, som skrivit en briljant avhandling om hur domstolarna påverkade AFL:s fackliga strategi. De medger att domstolarnas lagprövning gjorde det svårt att få igenom arbetsrättsliga lagar men tror inte att detta kan vara en huvudorsak till att fackföreningarna valde att agera opolitiskt.

    Men den antifackliga rättsmiljön påverkade fackföreningsrörelsens hela medlemsstruktur. Om domstolarna inte tagit parti för arbetsgivarna, är det fullt möjligt att den stora massan av industriarbetare hade organiserat sig, och balansen inom AFL hade då tippat över till den mer radikala sidan, företrädd av industriförbunden. En sådan arbetarrörelse kunde ha blivit basen för ett arbetarparti, som i andra demokratier, eller för ett starkare arbetarinflytande i det demokratiska partiet. Det är märkligt att Lipset & Marks inte ser detta samband. De nämner ingenstans rättshistorikern William E. Forbaths viktiga arbete Law and the Shaping of the American Labor Movement (1991).

    Från mitten av trettiotalet, när den rättsliga och politiska miljön förändrats, utgjorde varken etnisk splittring, individualism eller frånvaro av feodala traditioner något hinder för industriarbetarnas fackliga organisering på bred front. I flera decennier var fackföreningarna starka, både på arbetsplatserna och i politiken. Senare, med början under Richard Nixon, utnämndes åter konservativa domare, som tolkade lagen till arbetsgivarnas fördel. Företagen fann det lätt att kringgå föreningsrätten. ”In truth, factory workers were easy to organize only so long as government effectively restrained the opponents of organization”, påpekar historikern Daniel Nelson i en bok 1997. De senaste trettio åren har fackföreningarna trängts tillbaka, i dag är bara var tionde anställd i näringslivet organiserad. De flesta amerikanska arbetare anser att den som går med i en fackförening löper stor risk att förlora sitt arbete.

    Lipset & Marks anser att arbetarklassens svaga organisering, politiskt och fackligt, är en huvudorsak till att de ekonomiska klyftorna är så mycket större än i Europa. ”… the organizational strength of the lower class of a society is decisive in determining the relative life chances of poorer people.”

    Arbetarinflytande genom organisering är alltså det centrala, inte den socialistiska ideologin eller den organisatoriska formen. Arbetarna behövde inte med nödvändighet ett eget parti för att hävda sig, lika litet som bönderna. Deras tidigare starka position inom det demokratiska partiet har emellertid försvagats genom två förändringar, som hänger ihop inbördes: färre arbetare röstar, och färre är facklig organiserade.

    Valdeltagandet i presidentvalet 1996 var 49 procent och i kongressvalet 1998 blott 36 procent. På 1800-talet deltog i medeltal 75 procent i presidentvalen, vilket tyder på ett högt deltagande även bland arbetare. Andelen röstande föll till under 50 procent på tjugotalet för att sedan stiga markant och nå en topp med 63 procent i Kennedyvalet 1960. Valdeltagandet följer samma vågrörelse som den fackliga organiseringen. Sannolikheten för att en lågutbildad arbetare ska utöva sin rösträtt ökar med nära 20 procentenheter om han eller hon är fackligt organiserad.

    Hur rättssystemet beskurit arbetarnas inflytande i samhället berör Lipset & Marks bara ytligt. Att domare bestämde spelreglerna i den fackliga kampen förklarar mer än något annat varför det som hände överallt i Europa inte hände i Amerika.