Tidskrift fšr politisk filosofi (nr 02 11)

GenmŠle till Sven-Eric Liedman

Sven-Eric Liedman bšrjar sin recension av min bok om liberalismen med att raljera.  I fšrordet har jag skrivit att framstŠllningen Šr traditionellt idŽhistorisk. (SŒ hade fšrlagets expertgranskare beskrivit mitt manus.) Liedman upplyser att han efter ett halvt sekel som idŽhistoriker inte fšrstŒr vad dessa ord betyder. Kanske har jag syftat pŒ nŒgot i stil med biskop Nygrens ÓDen kristna kŠrlekstankenÓ?

Boken Šr i stora drag kronologisk, men historia kan ju skrivas Šven pŒ ett mindre traditionellt sŠtt. Liedman sŠger I fšrordet till ÓI skuggan av framtiden. Modernitetens idŽhistoriaÓ att boken Šr Ómer tematisk Šn kronologiskÓ.

Liedman finner det svŒrt att fŒ grepp om Óbokens hjŠlte, liberalismenÓ och efterlyser en avgrŠnsning som gšr det mšjligt att sŠga om till exempel Spinoza var liberal. Han undrar vad som menas med Óden liberala sfŠrenÓ: ett seminarierum, ett varuhus, en redaktion eller ett bšrshus?

Jag anvŠnder ordet liberal som det brukar anvŠndas i internationell litteratur. Karl Popper menade att sŒdana ord bŠst lŠmnas odefinierade, eftersom de termer som skulle ingŒ i en definition Šr lika svŒrbestŠmda. Att tvista om den ideologiska etiketten pŒ Spinoza Šr ofruktbart, det som Šr vŠrt att undersška Šr pŒ vilket sŠtt han kan ha bidragit till liberal idŽutveckling. 

Liedman ifrŒgasŠtter om det fanns nŒgon liberalism fšre 1812, dŒ ordet bšrjade anvŠndas som politisk beteckning. Han menar att alla moderna politiska ideologier fšddes under trycket av samma dubbla revolution, den politiska och den ekonomiska, och att liberalismen kan urskiljas bara tack vare konkurrensen frŒn socialism och konservatism. I hans bok om modernitetens idŽhistoria dyker liberalism och socialism upp samtidigt, pŒ sidorna 485-486.

Om de moderna ideologierna fšddes i ungefŠr samma skede kan de i varje fall inte ha funnits fšre 1790-talet. Liedman avviker hŠr radikalt frŒn huvuddelen av den internationella litteraturen. SŠrskilt i anglosachsiska lŠnder rŠknas John Lockes ÓTwo Treatises of GovernmentÓ (1689) som liberalismens grundskrift. Ronny Ambjšrnsson skildrar i ÓSocialismens idŽhistoriaÓ ett socialistiskt fšrflutet lŒngt fšre 1800-talet, bland annat genom Thomas More (Utopia, 1516), Tommasio Campanella (Cita del sol, 1623), Levellers pŒ 1640-talet, Rousseau och nŒgra av de franska encyklopedisterna.

Liedman vill inte se 1700-talets ideologi om mŠnskliga rŠttigheter, konstitutionalism, personlig och intellektuell frihet och religišs tolerans som nŒgot specifikt liberalt.  Vad liberalismen bidragit med Šr i sŒ fall huvudsakligen en ekonomisk ideologi, ett fšrsvar fšr privategendom och kapitalism. Ur det perspektivet kan man fšrstŒ varfšr Liedman pekar ut just Locke och Adam Smith som liberaler fšre liberalismen, liberaler avant la lettre – dŠremot inte Montesquieu, David Hume, Immanuel Kant eller de amerikanska grundlagsfŠderna. Locke och Adam Smith var de frŠmsta bakom den ekonomiska teorin. €ven i lŠroboken ÓFrŒn Platon till kriget mot terrorismenÓ har Liedman definierat liberalismen som en fšreteelse under 1800-talet (s.167.) Inom liberalismen fanns sedan Adam Smith en utvecklad ekonomisk teori, heter det. ÓNŒgon motsvarande teori fšr de politiska friheterna fanns inte.Ó (S. 171.) Om detta Šr vad han tror, mŒste han underkŠnna sjŠlva grundkonceptet till min bok tillsammans med det mesta i en rik och hšgt respekterad internationell forskning.

Om man erkŠnner att det fanns en ekonomisk liberalism fšre 1800-talet, gŒr det inte fšrneka att det ocksŒ fanns en viktig politisk liberalism. Mer Šn andra har jag emellertid betonat skillnaden mellan upplysningstidens liberalism och den som vŠxte sig stark i Europa efter franska revolutionen och Napoleonkrigen. 1700-talets lockianska rŠttighetsliberalism blev Amerikas National Faith, medan europeiska liberaler pŒverkades av romantiken och den tyska filosofin (Kant, Wilhelm von Humboldt, Hegel m fl) och blev en medlande idŽstršmning som verkade fšr politisk stabilitet och reformer steg fšr steg. Hur amerikansk liberalism skiljer sig frŒn europeisk Šr ett tema i min bok.  

Liedman skriver: ÓI min tanke Šr den stora gapande tomheten i Nycanders bok frŒgan om egendomen. Den ger dynamiken i liberalismens utvecklingÉÓ. Fšr Liedman Šr det sistnŠmnda en sanning ˆ priori, nŒgot som inte kan eller behšver verifieras. Han har tidigare skrivit att samhŠllsforskare Óhar att vŠlja mellan kaos och historiematerialismÓ. 

Enligt registret har jag skrivit om egendom, Šgande och ŠganderŠtt pŒ nŠra femtio sidor i boken. Det Šr ett tema tvŠrs igenom. Bland annat har jag behandlat skillnaden mellan Lockes och Kants teorier om egendom och om skyddet fšr privategendomen som en central idŽ bakom den amerikanska fšrfattningen. Men Liedman menar att egendomen ӊr ett begrepp som Nycander inte nŠrmare tycks reflektera šverÓ.

Han refererar ingenstans nŒgot resonemang eller nŒgon frŒgestŠllning i boken. I stŠllet anklagar han mig fšr att ha fšrsummat saker som han anser viktiga. Det Šr en kritisk metod som krŠver noggrannhet, eftersom man inte lŠtt kan slŒ upp en bok pŒ 500 sidor och kolla vad som inte stŒr dŠr.

UtifrŒn Philip Pettit skriver Liedman om frihetens innebšrd enligt klassisk republikanism. Frihet Šr nŒgot mer Šn frŒnvaro av tvŒng eller annan direkt inblandning. En person Šr inte fri om andra har makt att tvinga henne eller att direkt blanda sig i hennes angelŠgenheter, oavsett om denna makt faktiskt anvŠnds. Pettit betecknar sŒdan makt som dominans.

Liedman skriver att begreppet dominans lyser med sin frŒnvaro i min bok. Ja, ordet dominans saknas men inte begreppet, inte saken. Jag lŠste Petit och fann honom mindre intressant Šn Quentin Skinner, som utvecklat samma idŽ och dessutom visat vilken roll den spelade hos John Milton, Algernon Sidney, James Harrington och andra opponenter mot de tvŒ sista kungarna av huset Stuart. Skinner beskriver deras lŠra som neoromansk. SŒ hŠr Œterger jag resonemanget. Ó[F]rihet fšrutsŠtter oberoende, garantier fšr framtiden mot ingripanden och tvŒng, en rŠtt att inte vara underkastad andras viljaÉÓ Detta Šr vad Pettit menar med frihet som frŒnvaro av dominans. FrŒn England fšrdes den neoromanska idŽn vidare šver Atlanten och blev en del av amerikansk republikanism och civic humanism, dŠr begreppsparet dygd och korruption stŒr fšr de motsatta krafterna i samhŠllet. Hur republikanism och liberalism fšrhŒllit sig till varandra i Amerika har jag Šgnat ett kapitel pŒ 20 sidor. Jag visar hur dessa tŠnkesŠtt ofta flšt samman, bŒda omfattades exempelvis av Thomas Jefferson.

Men enligt Liedman Šr jag inte ens i nŠrheten av att inse hur dominansfšrhŒllanden beskŠr mŠnniskors frihet. Han exemplifierar med den fšrtryckande makt som rika personer kan utšva, med hŠnsynslšsa fšretagares makt mot anstŠllda och med dŒliga fšrŠldrars makt šver barnen. Underligt nog har han rŒkat vŠlja samma exempel som jag.

I boken Œterger jag Michael Walzers kritik mot liberalismen fšr bristande insikt om pengarnas makt i det civila samhŠllet. ÓWalzers tes Šr en inbjudan till diskussion mellan liberaler och demokratiska socialister. Att freda šmtŒliga sfŠrer, i synnerhet politiken, frŒn rikedomens makt Šr en central demokratifrŒga.Ó (s. 446-447.)

Liedman och Pettit menar att synen pŒ dominans skiljer republikanism frŒn liberalism. Detta Šr vŠrre Šn en fšrenkling. Locke resonerade som Milton, Sidney och Harrington: han skrev att friheten i samhŠllet Šr att Óinte vara underkastad en annan persons obestŠndiga, osŠkra, okŠnda, godtyckliga viljaÓ (alltsŒ dominans). Jag skriver utifrŒn Lockes frihetsbegrepp:

ÓOfrihet handlar i sŒ fall inte bara om individens relation till staten, som Locke i fšrsta hand tŠnkte pŒ. En liberal lagstiftning lŒter ingen sŠlja sig som slav och tillŒter inte maktmissbruk inom familjen. Godtycklig makt kan utšvas av monopolister mot konsumenter, av arbetsgivare mot anstŠllda, av fackfšreningar mot fšretag, av massmedier mot privatpersoner, av lŠkare mot patienter.Ó (S. 462.)

Men enligt Liedman Šr jag inte ens i nŠrheten av insikt om dominansfšrhŒllanden. Observera hur han mŠstrar mig i frŒga om vikten av ÓnŠrlŠsningÓ.   

Liedman skriver att jag gjort Friedrich Hayek Ótill fšremŒl fšr en veritabel lovsŒngÓ, men han ger inget belŠgg, och jag har inte lovordat Hayek. Liedman šnskar att jag hade kommenterat ett visst uttalande av Hayek som han finner sŠrskilt blamant.

Jag har velat analysera och fšrklara, inte beršmma eller klandra. Man kan vara starkt oense med en politisk tŠnkare och ŠndŒ anse honom vŠrd att behandla utfšrligt och med respekt, enligt goda fšredšmen i traditionellt idŽhistoriska verk, att skilja frŒn ideologiproduktion med lŠrda fšrtecken. 

Socialliberalism och nyliberalism Šr tvŒ politiska riktningar, och jag har skrivit att motsŠttningen mellan dem i ringa grad beror pŒ skillnader i ekonomisk teori. ÓJag fšrstŒr ingentingÓ, skriver Liedman. ÓKan man verkligen hŒlla politik och ekonomi Œtskilda?Ó Politik Šr vilja och vŠrderingar, ekonomisk teori Šr en del av  vetenskapen. Monetarism Šr en teori om sambandet mellan penningmŠngd och prisnivŒ. Varfšr skulle den avgšra sŠttet att se pŒ statens sociala ansvar? Socialliberalismen framtrŠdde ungefŠr samtidigt med att grŠnsnytteteorin och de matematiska modellerna eršvrade nationalekonomin. Det Šr svŒrt att hitta nŒgot viktigt samband.

Att inte hŒlla isŠr kunskap och vŠrderingar Šr en linje hos Liedman. Han har hŠvdat att marxismen Šr en skolbildning inom forskningen och att det finns objektiva sanningar om samhŠllet som blir synliga bara om man intar Óen bestŠmd, icke neutral, klassmŠssig positionÓ.

I mitt kapitel om John Rawls har jag Œberopat fem bšcker av denne (plus sekundŠrlitteratur). Liedman citerar ett par meningar ur en postum sjŠtte bok och menar att frŒnvaro av dessa meningar i min framstŠllning Šr Óen vit flŠckÓ. Sedan svŠvar han ut i diverse reflektioner kring Rawls. HŠr som i allt švrigt fŒr lŠsaren veta platt intet om vad jag skrivit.

Recensionen avslutas med ett beklagande av min Óintellektuella standardÓ. Det Šr en inbjudan till gyttjebrottning jag hšvligast tackar nej till.

Svante Nycander

./.tillbaka till arkivet