Tidskrift fšr politisk filosofi 01/11

Liberal historieuppfattning

En klassisk kritik mot upplysningsfilosofin och liberalismen handlar om historielšshet: liberaler anses tro pŒ abstrakta principer som hŠrleds ur fšrnuftet, inte pŒ historiens lŠrdomar. Inom konservatismen och socialismen finns historiefilosofi, inte inom liberalismen.

Konservativa tŠnkare i efterdyningarna av franska revolutionen, som Edmund Burke, Joseph de Maistre och Friedrich Hegel, sŒg historien och traditionen som en normkŠlla. Institutioner, auktoriteter och rŠttsregler som verkat i hundratals eller tusentals Œr Šr samhŠllets grund, mot dem vŠger det individuella fšrnuftet lŠtt.

I historiens gryning, menade Hegel, levde mŠnniskorna i gemenskap och harmoni. Historien har sedan gŒtt mot differentiering och alienation: Entfremdung, en klyvning mellan en kulturs sjŠlvuppfattning och dess verklighet. I framtiden vŠntar en ny harmoni pŒ hšgre nivŒ, en syntes av gemenskap och differentiering. (Smith 1991 s. 41-42, 86, 191.)  

Hegel pŒverkade 1800-talets radikala utopister, och hans syn pŒ historien som en fšrutbestŠmd utveckling i avgrŠnsade stadier blev ett element i marxismen. Den materialistiska historieuppfattningen vore otŠnkbar utan honom.

€ven John Stuart Mill tog intryck av Hegel. Han sŒg behovet av en liberal historiefilosofi men framfšrde inte sjŠlv en sŒdan. Socialdarwinisten Herbert Spencer blev beršmd fšr sin allomfattande evolutionsteori, som dock aldrig ansetts representativ fšr liberalismen.

Intressantare Šr den historieuppfattning som vŠxte fram bland franska liberaler. Den fšljde traditionen frŒn Montesquieu, som avvek frŒn upplysningens teorier om naturtillstŒndet och samhŠllsfšrdraget. Montesquieu sŒg aristokratiska institutioner som ett skydd mot despotism, vilket senare blev ett tema hos Alexis de Tocqueville, mest kŠnd fšr sina bšcker om demokratin i Amerika.

Francois Guizot var historieprofessor i Paris och mŠktig liberal politiker under 1830- och 40-talen. Han fascinerades av Frankrikes nationella traditioner, och till skillnad frŒn konservativa tŠnkare betraktade han revolutionen 1789 som en del av den historiska kontinuiteten, inte som ett brott mot denna. Han menade att samhŠllet tog sin bšrjan nŠr mŠnniskorna fšrenades av andra band Šn styrkan och vŒldet. Politisk makt har sin grund i nŒgras naturliga, av andra accepterade šverlŠgsenhet. ÓMakt skulle aldrig kunna fšdas bland jŠmlikar.Ó SamhŠllet grundades pŒ att mŠnniskor slšt upp bakom starka ledare – inte pŒ ett kontrakt. (Craiutu 2003 s. 159-160.

Guizot ansŒg att det som tidigt skilde Europa frŒn andra hšgkulturer, som Egypten och Indien, var mŒngfalden av organisationsformer och religišsa och rŠttsliga system, frŒnvaron av en enda šverordnad norm eller princip. Varierande idŽer, religioner, institutioner och traditioner bekŠmpade, modifierade och begrŠnsade varandra. Ӆppna de djŠrvaste skrifterna frŒn medeltiden, aldrig finner man dŠr en idŽ driven till sina yttersta konsekvenser.Ó (Craiutu s. 63, 66-68, 110.)

I andra civilisationer framtrŠdde en blind beslutsamhet som ledde till tyranni, enligt Guizot. Romersk rŠtt och lokalfšrvaltning, en separat kyrklig organisation och en an da av personligt oberoende bland de ÓbarbarerÓ som invaderade Rom bidrog till en civilisatorisk mŒngfald, som gjorde friheten i det moderna Europa mšjlig. Frihet hšr ihop med variation, den Šr omšjlig om vi upphšjer en enda princip šver alla andra.

Franska revolutionen var enligt Guizot fšljden av en utdragen intressekonflikt. Det underkuvade folket hade i mer Šn tusen Œr kŠmpat fšr sin befrielse frŒn det ok som pŒlagts av de rika och mŠktiga. ÓVŒr historia Šr historien om denna kamp. I vŒr tid har ett avgšrande slag utkŠmpats. Det kallas revolutionen.Ó (Craiutu s. 60-61.)

Karl Marx var alltsŒ inte fšrst med att pŒstŒ att historien Šr en historia om klasskamp. Han hade lŠst Guizot.

Franska liberaler i bšrjan av 1800-talet skilde mellan den politiska ordningen och den samhŠlleliga ordningen. Den politiska ordningen Šr enligt dem ganska lŠtt att fšrŠndra, men den samhŠlleliga ordningen rŒr ingen pŒ, den Šr en produkt av historiska processer genom sekler och hŠrskar med obšnhšrlig kraft. Tocqueville ansŒg att en stŠndigt škande social jŠmlikhet Šr en del av den samhŠlleliga ordningen.

Tocqueville skrev: ÓAllt vad revolutionen gjorde, gjordes utan den; den var bara en vŒldsam och snabb process genom vilken den politiska ordningen anpassades till den sociala ordningen ÉÓ Han menade att revolutionen intrŠffar nŠr detta motsatsfšrhŒllande nŒr en sŠrskild styrka, ungefŠr som nŠr en vŠxande spŠnning i jordskorpan utlšser en jordbŠvning. (Craiutu s. 61, 96-97.)

€ven den teorin švertogs av Marx, som satte likhetstecken mellan den samhŠlleliga ordningen och produktionsordningen. Revolutionen Šr den politiska omvŠlvning som intrŠffar nŠr produktivkrafterna bryter sšnder det fšregŒende skedets lagar och maktstrukturer, likt en jordbŠvning.

Tocquevilles historiesyn Šr tydligast i boken L«ancien Regime et la RŽvolution, den gamla regimen och revolutionen. Han ansŒg att hšgmedeltidens feodalsystem hade fungerat vŠl med stabila institutioner som balanserade varandra. Furstarnas makt begrŠnsades av lokala fšrvaltningar, adelsprivilegier, korporationer och skrŒn. Under den nya tiden hade systemet underminerats av kungligt envŠlde och byrŒkratisk centralism. Maktens monopolisering gick hand i hand med nivellering och škad social jŠmlikhet. Tocqueville menade att ÓnŠrhelst en nation fšrstšr sin aristokrati tenderar den nŠsta automatiskt att centralisera maktenÓ. Tocqueville 1955 s. 60, 77-78.)

 

Frihet och jŠmlikhet Šr enligt Tocqueville tvŒ motsatta storheter. Friheten Šr en kŠlla till ordning, struktur och gemenskap, jŠmlikheten en kŠlla till upplšsning. Oftast Šr jŠmlikheten mer eftertraktad Šn friheten. Hatet mot privilegier škar nŠr dessa blir sŠllsyntare och mindre betydelsefulla. Om ett folk mildrar villkoren fšr ršstrŠtt Ókan man vara sŠker pŒ att det fšrr eller senare avskaffar dem heltÓ. (Tocqueville 1988 s. 59, 672.) Max Lerner dšpte sŒdana sjŠlvfšrstŠrkande sociala mekanismer till Tocqueville-effekten. (Lerner 1994 s. 79.)

 I Amerika mštte Tocqueville ett samhŠllssystem som organiserats nerifrŒn och upp, inte som i Europas stater uppifrŒn och ner. JŠmlikheten innebar en fara fšr majoritetsvŠlde och allmŠnna opinionens tyranni, men i Amerika fanns sŒdant som motverkade likriktning och centralism: lokal sjŠlvfšrvaltning, folkvalda ŠmbetsmŠn, jurymedverkan i domstolar, frikyrkor och frivilliga organisationer. PŒ samma sŠtt som aristokratin i ett Šldre samhŠlle var dessa ÓsekundŠra makterÓ ett skydd fšr friheten. Amerika hade visat att JŠmlikhet och frihet kan fšrenas. (Tocqueville 1988 s. 312.) Trots sin aristokratiska bšjelse gav Tocqueville demokratin en chans.

Men fšrutsŠttningen var att mŠnniskor levde i en stark gemenskap. Tocqueville var liberal men ogillade individualism.

De liberala franska filosoferna utforskade lŒnga historiska trender och orsakssamband i ett trots allt framŒtriktat perspektiv. Det gŠllde att fšrstŒ vilka nedŠrvda institutioner och sociala strukturer som ger friheten i ett modernt samhŠlle fotfŠste. 

Svante Nycander

 

Referenser

Craiutu, Aurelian (2003) Liberalism under Siege: Political Thought of the French Doctrinaires. New York och Cambridge. Lexingtin Books. Lexingtin Books.

Lerner, Max (1994) Tocqueville & American Civilization. New Brunswick (USA) och London. Transaction Publishers.

Nycander, Svante (2009) Liberalismens idŽhistoria. Frihet och modernitet. Stockholm. SNS Fšrlag.

Smith, Steven B. (1991) Hegel«s Critique of Liberalism. Chicago och London. University of Chicago Press.

Tocqueville, Alexis de (1955) The Old Regime and the French Revolution. [1856]. New York. Dover Publications.

Tocqueville, Alexis de (1988) Democracy in America. [Del i 1836, del ii 1840]. New York. Harper Perennial.

tillbaka till arkivet

 

  

 

tillbaka till arkivet