Liberal Debatt 2-3/2005

                      ter till Saltsjšbaden      

 

Liberaler brukar ha svŒrt att formulera en švergripande uppfattning om fackfšreningar och kollektivavtal. PionjŠrerna fšr fackliga fri- och rŠttigheter i Sverige var liberaler, och mŒnga fackliga fšrtroendemŠn har spelat en stor roll i folkpartiet. FšrhandlingsrŠtten och strejkrŠtten ifrŒgasŠtts inte av nŒgon. Men mŒnga liberaler menar att facklig maktutšvning Šr kollektivistisk och inte riktigt passar ihop med en liberal marknadsekonomi. Skulle inte arbetsmarknaden fungera bŠttre med fria individuella avtal? Kanske behšvdes en kollektiv reglering i gamla tiders fabriker, dŠr arbetet i sig var ÓkollektivtÓ, men i dagens individualiserade arbetsliv mŒste man vŠl se annorlunda pŒ saken? Alla liberaler Šr kritiska mot fackfšreningsršrelsen som en politisk maktfaktor i Sverige: dess nŠrhet till socialdemokraterna och dess agerande som politisk pŒtryckare.

    Det Šr lŠtt att fšrbise det viktigaste, hur facket fungerar ute pŒ arbetsplatserna. Andra lŠnder ser fortfarande med avund pŒ Sveriges starka lokala fšrhandlingsordning, som gšr att nŠstan alla tvister kan lšsas snabbt och enkelt. Bara nŒgra hundra Šrenden om Œret anmŠls till Arbetsdomstolen. Det kan jŠmfšras med att engelska arbetsdomstolar, Employment tribunals, handlŠgger omkring 100 000 tvister varje Œr. Amerikas fšrment oreglerade arbetsmarknad plŒgas av en extrem juridifiering, det kommer ut bšcker om Óthe litigation explosionÓ. DŠr facket Šr svagt eller obefintligt hamnar anstŠlldas klagomŒl šver diskriminering, omplaceringar, orŠttvisa bestraffningar och annat i domstolarna.

    Ett individuellt anstŠllningsavtal kan inte ge svar pŒ alla tvistefrŒgor som kan uppkomma pŒ grund av fšrŠndringar i produktionen. Facket Šr en ovŠrderlig hjŠlp fšr arbetsgivaren att hantera svŒra situationer med ett minimum av friktioner och missnšje. Har nŒgon lagt mŠrke till hur Ericsson dragit ner sin personal till hŠlften i gott samarbete med facket, utan svara turordningstvister?

    FrŒn mitten av sjuttiotalet till mitten av nittiotalet befann vi oss i en permanent ekonomisk kris, och vi var mŒnga som lade stor skuld pŒ facket. Arbetskonflikterna var mŒnga och svŒra, bŒde i privat och i offentlig sektor. Lšnebildningen var helt urspŒrad, vilket  hindrade bŒde socialdemokratiska och borgerliga regeringar att pressa ner inflationen. LO och TCO mer eller mindre tvingade politikerna att infšra hundra procents ersŠttning vid sjukfrŒnvaro fšr nŠstan alla lšntagare. LO-kravet pŒ lšntagarfonder, tillsammans med sjuttiotalets nya arbetsrŠtt (sŠrskilt lagen om anstŠllningsskydd, Las), gjorde slut pŒ Saltsjšbadstraditionen. Det Šr inte konstigt att antifackliga stŠmningar bredde ut sig.

    Som ledarskribent i DN under perioden var jag minst sagt kritisk mot hur de fackliga ledarna agerade under den perioden, och det Šr jag fortfarande. Men sedan ungefŠr tio Œr Šr situationen annorlunda, och i ljuset av nya erfarenheter kan vi anlŠgga ett annat perspektiv ocksŒ pŒ vad som hŠnde under Ódet galna kvartssekletÓ (1970-95).

    Fšr det fšrsta. Strukturreformer under nittiotalet Ð skattereformen, en ny budgetordning, en sjŠlvstŠndig riksbank med ansvar fšr penningvŠrdet, avpolitisering av statens arbetsgivarfunktion, pensionsreformen, flera avregleringar Ð har tillsammans lšst de ekonomiska problem som plŒgade oss tidigare: inflationen, de stora underskotten i statsfinanserna och bytesbalansen, den uteblivna tillvŠxten. Under dessa nya betingelser har lšnebildningen fungerat i stort sett bra, och fackfšreningarna har medverkat till en stor liberalisering inom kollektivavtalens ram. Arbetskonflikterna Šr fŒ, framfšr allt har de vilda strejkerna sŒ gott som upphšrt. Slutsatsen mŒste bli att de primŠra problemen 1970-95 lŒg inom politikernas ansvarsomrŒde, inte fackets. En politiskt vanskštt ekonomi skapade en ohŒllbar situation fšr dem som skulle fšrhandla om lšner. Inflationen gjorde alla grupper rŠdda att fšrlora reallšn, fšrhandlingar blev ett allas krig mot alla. Politikerna hade stšrst skuld.

   Fšr det andra. Sjuttiotalets nya arbetsrŠtt har orsakat en vŠldig bitterhet dels mellan arbetsgivare och fackfšreningar och dels mellan de politiska blocken. Fem utredningar har tillsatts efter 1974 fšr att lšsa problem i samband med Las. Fyra av dem har fŒtt avbrytas i fšrtid dŠrfšr att motsŠttningarna har varit sŒ svŒra. Den femte lŠmnades i fjol av tvŒ experter, men ingen tror att deras fšrslag kommer att genomfšras.

   Vad var det fel pŒ den svenska arbetsrŠtten 1970? Vilka begŠrde att man skulle lagstifta om allt mšjligt, som fšrut ansetts vara en uppgift fšr parterna att hantera i kollektivavtal?  

   tminstone ett dussintal forskare har skrivit att fackfšreningsršrelsen drev fram den nya arbetsrŠtten. De har okritiskt švertagit en propagandabild. Det passade den socialdemokratiska ledningen att framstŠlla partiet och regeringen som verkstŠllare av arbetarnas krav. Den starka drivkraften fanns i verkligheten hos politikerna, och den var en fšljd bland annat pŒ  konkurrensen om lšntagarršster mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Att politisera frŒgor i arbetslivet var en del av folkpartiets strategi under sextio- och sjuttiotalen. LO šnskade ingen sŒdan fšrŠndring och spjŠrnade emot i det lŠngsta. I frŒga om Las gav LO upp sitt motstŒnd fšrst nŠr riksdagen med stor majoritet fattat principbeslut om lagstiftning Ð fšr att dŠrefter krŠva en lag som skulle ge facket maximala pŒtryckningsmšjligheter pŒ fšretagen.

   Politikerna, inte facket, har den huvudsakliga skulden fšr att arbetslivet byrŒkratiserades och att samarbetsklimatet fšrsŠmrades genom sjuttiotalets lagstiftning. Hade parterna lŠmnats i fred skulle mycket ha blivit annorlunda. Den fackliga instŠllningen under Saltsjšbadstiden var att medinflytande, arbetsmiljš, anstŠllningsskydd med mera Šr tio  procent regler och nittio procent tillŠmpning och att arbetsgivarna kŠnner sig mer fšrpliktade av ett frivilligt ingŒnget avtal Šn av en lag.

    Den politiska sfŠren har med andra ord orsakat svŒra skador pŒ vŒra arbetsmarknadsrelationer, som en gŒng var ett mšnster fšr omvŠrlden. NŠr resultaten visar sig i form olika problem pŒ arbetsmarknaden ser liberala politiker ingen annan lšsning Šn att politisera frŒgorna Šn mer. Den arbetsgrupp som leds av Mauricio Rojas vill exempelvis fšrbjuda parterna att trŠffa turordningsavtal vid uppsŠgningar, eftersom man tror att turordning diskriminerar invandrare. Folkpartiet sŠger sig vilja korrigera styrkebalansen mellan parterna, modifiera anstŠllningsskyddet fšr ungdomar och sŒ vidare.

    Arbetsmarknadsrelationer Šr en egen sfŠr i samhŠllet med fšrmŒga till sjŠlvkorrigering. PŒ trettiotalet reagerade SAF och LO mot okunnigt, beskŠftigt politiserande i riksdagen  om arbetsfred och tredje mans rŠtt. De insŒg att de sjŠlva kunde hantera problemen bŠttre och avbšjde all politisk medverkan till det som blev Saltsjšbadsavtalet. Vad vi lŠrt sedan dess Šr att spelreglerna mellan arbetsgivare och fackfšreningar fungerar bŠst nŠr parterna sjŠlva har kontrollen šver dem. Den erfarenheten vill de sjŠlva i dag inte hšra talas om. Arbetsgivarsidan Œngrar sin medverkan till Saltsjšbadstraditionen, som omtolkas till nŒgot negativt, den fackliga sidan har heligfšrklarat sjuttiotalets arbetsrŠtt. 

    I dag vill Svenskt NŠringsliv ha sŒ litet som mšjligt att gšra med LO. BŒda agerar som pŒtryckningsgrupper fšr att vrida arbetsrŠtten till sin egen fšrdel. Det bŠsta partierna kan gšra nu Šr att vŠgra tillmštesgŒ ensidiga intressekrav och att lŠgga en opinionspress pŒ organisationerna att samarbeta i frŒgor av gemensamt intresse, till exempel integration av invandrare i arbetslivet. Arbetsmarknaden skulle mŒ bra av ett fšrnyat intellektuellt utbyte mellan arbetsgivare och fackfšreningar pŒ švergripande nivŒ, efter tjugo Œrs nattfrost.

Svante Nycander

 

tillbaka till arkivet