29/9 1998; Kafkalikt domstolsväsen skapade Clintons sexaffär; DN Kultur; Internationellt

 

 

Kafkalikt domstolsväsen skapade Clintons sexaffär

 

Flertalet amerikaner har reagerat på Lewinskyaffären på ett sätt som det är lätt att sympatisera med. De anser att sexuella snedsteg hör till privatlivet och inte bör påverka det politiska förtroendet för Bill Clinton. De är måttligt upprörda över att presidenten ljugit och vill inte att ett demokratiskt presidentval ska omintetgöras genom ”impeachment”.

 Hur har presidentens kärleksliv kunnat tränga allt annat åt sidan i världens enda supermakt, varför har affären fått sådana ödesdimensioner? Européer känner sig stå inför något specifikt amerikanskt. Med Yrsa Stenius (Aftonbladet 15/9) grubblar vi över den  politiska kulturen i ett land där presidenten ”under ed måste prata om sitt kärleksliv inför en undersökningskommission”. Men eftersom medelamerikanen reagerat ungefär som flertalet svenskar skulle göra, måste man vara försiktig med svepande teorier om en speciell amerikansk kultur eller mentalitet. Yrsa Stenius skriver att politiken i Amerika alltid varit starkt personanknuten, att den amerikanska offentligheten är extremt intresserad av det privata och det personliga, att där finns mycken skenhelighet och att sex är ett ”substitut för allt ihåligt i den mänskliga gemenskapen i USA”. Den amerikanska allmänhetens reaktion tyder på att där ändå finns en stark känsla för den personliga integriteten. Svaret på Yrsa Stenius fråga, varför presidenten tvingats vittna under ed om sitt kärleksliv, måste sökas på ett annat plan.

Att Bill Clinton och Monica Lewinsky ålades att berätta om sin sexuella relation är den springande punkten i hela affären. Det var en monstruös kränkning av bådas integritet, och det innebar en uppenbar risk för mened, en inbjudan till mened.

Anledningen var att Paula Jones anklagat Bill Clinton för att vid ett tillfälle ha trakasserat henne sexuellt när han var guvernör i Arkansas. På begäran av Paula Jones meddelade den federala distriktsdomaren i Little Rock, Susan Webber Wright, den 11 december 1997 att ”käranden har rätt till information rörande varje individ som presidenten hade sexuella relationer med, eller föreslog eller försökte uppnå sexuella relationer med, och som under den berörda tiden var statligt eller federalt anställda”. Domaren lämnade öppet om sådan information skulle tillåtas som bevisning om det senare skulle bli en rättegång.

Susan Webber Wright ställdes senare inför frågan huruvida tvisten mellan Paula Jones och Clinton skulle läggas på is medan den oberoende åklagaren Kenneth Starr letade efter sanningen i Lewinskyaffären. Då meddelade hon att bevis rörande Monica Lewinsky visserligen kunde vara relevanta i Jones-målet men ändå inte var ”väsentliga för kärnfrågorna i detta mål”. Civilpressen mellan Jones och Clinton kunde därför drivas vidare oberoende av Starrs undersökning. Relationen mellan Clinton och Lewinsky, som de båda ålagts att vittna om, var alltså inte väsentlig för kärnfrågan i målet om sexuella trakasserier. Den 1 april i år meddelade Susan Webber Wright att bevisen mot Clinton inte räckte för en rättegång.

Det centrala begreppet i Paula Jones-målet, ”sexual harassment”, återfinns inte i någon lag. Brottet och brottsbeskrivningen har skapats av domstolarna genom en tolkning av medborgarrättslagen 1964. Lagen förbjuder diskriminering på grund av ras, religion, nationellt ursprung och kön, och knappast någon hade vid dess tillkomst tänkt sig att den skulle upphöja ouppfostrade beteenden mellan män och kvinnor till digniteten av brott mot medborgarrätten; lagens främste tillskyndare var Lyndon Johnson.

George Bush nominerade den konservative svarte juristen Clarence Thomas till ledamot av högsta domstolen. Under senatsförhören anklagades Thomas av en tidigare medarbetare, juristprofessorn Anita Hill, för sexuella trakasserier. Den väldiga publiciteten stärkte feminismen i USA, Hillary Clinton hyllade Anita Hill som en hjältinna, räknat i antalet anmälningar blev sexuellt ofredande en av de vanligaste överträdelserna av medborgarrättslagen. Många män sattes i klistret. ”I could easily get people into trouble here”, sade en ung kvinnlig tjänsteman vid delstatsregeringen i Kalifornien under ett samtal i fjol.

Susan Webber Wright är utan tvivel en rättrådig domare. Hon har fattat flera beslut till Clintons fördel, till exempel när hon för tre år sedan beslöt att presidenten inte skulle behöva delta i en civilprocess med Paula Jones under sin ämbetstid (ett beslut som högsta domstolen ändrade). Hennes konstitutionella utredning om presidentens eventuella immunitet, med en djupdykning i engelsk 1600-talsrätt, är ambitiös och seriös. Ändå framstår beslutet att tvinga fram uppgifter om Bill Clintons sexuella relationer som ett uttryck för rättsligt tyranni, en maktfullkomligthet som inte är personlig utan en kollektiv yrkesdeformation hos domarkåren.

 Amerikanska domstolar underkänner lagar, omtolkar lagar och skapar rättsregler ur tomma intet, ibland suveränt likgiltiga för medborgarnas rättsuppfattning, och de har effektiva maktmedel. En domare kan döma till böter eller fängelse för så kallat domstolstrots (”contempt of court”) för beteenden som anses förhindra rättvisan eller för ”olydnad eller motstånd mot dess (dvs domstolens) lagenliga beslut, ordningsföreskrifter, regler, dekret eller order”. En domare kan utfärda en så kallad ”injunction” med påbud riktade till alla och envar och sedan döma dem som inte lyder för domstolstrots. En kvinna som inte ville vittna i Whitewateraffären dömdes till fängelse för så kallat civilt domstolstrots. Eftersom detta inte hjälpte är Kenneth Starr i färd med att trappa upp sina påtryckningar genom att begära en dom för ”kriminellt domstolstrots”.

Kongressen inrättade ämbetet som oberoende åklagare (”independent counsel”) efter Watergateskandalen. Om presidenten eller någon annan i toppen av administrationen misstänks för ett federalt brott ska detta utredas av någon som inte är underställd justitieministern, som är chef för åklagarväsendet. Den oberoende åklagaren utses av en panel av tre domare i appelationsdomstolen i Washington. Domstolen bestämmer hans mandat. Sedan han väl utnämnts är hans befogenheter exceptionella, eftersom poängen är att han ska vara oberoende. Kenneth Starr har själv begärt att få utvidga sitt mandat till att omfatta Lewinskyaffären. Domarpanelen gav honom rätt att undersöka eventuell mened och anstiftande av mened av Monica Lewinsky ”och andra”.

En av Kenneth Starrs kritiker är den förre oberoende åklagaren Lawrence E Walsh, som utredde Iran-contra-affären. Han hävdade i ”The New York review of books” i våras att Starr agerat på ett sätt som inte är förenligt med en professionell åklagares beteende. Walsh antog det värsta, att presidenten ljugit under ed om förbindelsen med Lewinsky. Han framhöll att det ändå var tvivelaktigt om en sådan gärning var ett federalt brott, eftersom den inte hade materiell betydelse i Jones-målet, enligt domstolen i Little Rock.

 Walsh skriver: ”I vanliga fall undersöker en åklagare inte, som Starr gör i detta fall, mened under pågående rättsligt förfarande i ett cilmål. Under sextio års praktik har jag aldrig varit med om det inträffat.” De flesta civilprocesser inleds med att parterna framför överdrivna påståenden, som sedan begränsas och korrigeras under resans gång. Lögner rensas bort genom att parterna förlikas eller genom att domaren förklarar dem ovidkommande för saken. Ibland får en jury ta ställning till sanningsfrågan. Så sker i hundratusentals mål utan att någon åklagare ingriper, påpekar Walsh. I flagranta fall av mened gör domaren en anmälan till åklagaren sedan civilmålet avslutats, men åtal för mened väcks nästan bara i samband med brottsutredningar. En vanlig åklagare ”undviker att blanda sig i civilmåloch aktar sig noga att bli indragna i processer rörande motstridiga påståenden om sexuell aktivitet”.

Linda Tripps bandinspelning av telefonsamtal med Monica Lewinsky var olaglig och kunde inte användas som bevis. Kenneth Starr arrangerade tillsammans med FBI och Linda Tripp en fälla, där Lewinsky lurades att på nytt avslöja sitt förhållande till Clinton. På vilket sätt hade Monica Lewinsky förverkat sin rätt till integritet? Hon hade ju ingen del i Jonesaffären.

Lawrence Walsh kritiserar också högsta domstolen, som vägrade uppskjuta rättsförfarandet mellan Jones och Clinton till dess Clinton avgått som president. Det var orealistiskt att tro att presidenten skulle behandlas rättvist i en sådan process och att landet inte skulle lida skada.

Walsh citerar ett berömt yttrande av domaren Robert Jackson om missbruk av åklagarens befogenheter. ”Däri ligger åklagarens farligaste makt: att han väljer ut  personer han vill få fast snarare än fall som behöver åtalas… det blir en fråga om att välja ut mannen och sedan leta i lagboken eller sätta utredare i arbete för att hitta någon försyndelse. - - - Det är här rättskipningen blir personlig och det verkliga brottet blir att vara impopulär hos den dominerande eller styrande gruppen, att ha fel politiska åsikter eller att vara personligen förhatlig för eller stå i vägen för åklagaren själv.”

Det är tydligt Walsh i sin efterträdare Kenneth Starr ser just en sådan despotisk åklagare. Men vem är Starr? Han är utsedd av federala domare, han har sitt mandat från dem, han är domstolarnas förlängda arm, en sann företrädare för den maktberusade,  politiserade amerikanska juridikokratin, som Kafka skulle ha känt igen sig i.

Samhällsvetare använder ett begrepp som blivit klassiskt: ”American exceptionalism”. Så heter till exempel en bok 1996 av den berömde Seymour Martin Lipset. Uttrycket syftar i första hand på Amerikas avvikande partistruktur, frånvaron av en socialdemokratisk arbetarrörelse. Hur hänger denna politiska struktur samman med den individualistiska idétrationen, med frånvaron av en feodal förhistoria, med kapitalismens styrka, med förhållandena på arbetsmarknaden och andra amerikanska särdrag? I denna diskussion har några yngre forskare gett nya perspektiv på vad rättssystemet betyder. Revolutionen mot England skapade ett juridiskt vakuum, som koloniernas och den nya unionens svaga politiska och administrativa eliter inte kunde fylla. Domstolarna tillvällade sig befogenheter som kungar och parlament i Europa aldrig skulle ha släppt ifrån sig, vilket kom att forma det amerikanska samhället mer än vi kan föreställa oss. När Amerika verkar annorlunda eller svårt att förstå lönar det sig att spana efter domstolarnas direkta och indirekta inflytande; där finns en huvudorsak till ”the American exceptionalism”.