Införd i boken Konkurrens och förnyelse (red. Karl Erik Gustafsson och Per Rydén) Sylwan 7. Den svenska pressens historia.

 

Förnyelsen av Dagens Nyheters ledarsida 1979-94. (Stämmer kanske  inte helt med den tryckta versionen.)

 

 

Hur förhandlar man om ett chefsjobb? Den frågan ställde jag till Mariebergs koncernchef Gustaf Douglas när jag 1977 erbjudits att leda ett medieföretag utanför Marieberg och fick svaret:

   - Se för för fan till att förhandla om resurser för verksamheten innan du gör upp om en anställning!

    Jag stannade på Dagens Nyheter, och året därpå kallades jag till Abbe Bonnier, Mariebergs styrelseordförande, som sade att tidningens ägare ville utse mig till chefredaktör och chef för ledarredaktionen. Styrelsen avsåg att fatta beslut inom några dagar. Jag berättade vilket råd Douglas hade gett mig, och Abbe instämde: helt rätt, helt rätt! Styrelsen fick vänta litet, medan jag förhandlade först med DN:s direktör Carl Olov Sommar och sedan med Douglas.

    Det var för DN en tid av fallande upplaga, förluster, sparpaket och anställningsstopp. Logiken i den ordinarie budgetprocessen var att ingen avdelning skulle gynnas framför någon annan, och det var viktigt för ledarredaktionen att våra frågor kunde behandlas i annan ordning, enligt rådet från Douglas. Vad jag uppnådde kostade inte mycket ur koncernens synvinkel men var viktigt för vår lilla avdelning: rätt att rekrytera tre ledarskribenter (varav två externt trots anställningsstoppet), sju spalter ytterligare per vecka, budgetutrymme för kolumnister och fler debattartiklar. Eftersom Sven-Erik Larsson, min företrädare, och Jan-Magnus Fahlström lämnade ledarredaktionen, innebar de tre tjänsterna att bemanningen ökade med en person. Huvuddelen av resursertillskottet använde jag till DN Debatt, som vid denna tid hade sin plats på ledarsidan, och till kolumnister.

    Genom formatökningen blev det möjligt att lyfta bort allmänt nyhetsmaterial från ledarsidan. Jag bad Ernst Dernehl, grafisk formgivare och konsult inom DN, om hjälp att förbättra sidans utseende. Han beställde ett schema över materialet en hypotetisk vecka: ledare och signerade artiklar av olika längd, bilder av varierande format. Han kom på idén att dra en lodrät linje efter femte spalten. Ledarmaterialet inklusive bilder lade han till vänster, DN Debatt och kolumner på tre spalters bredd till höger. Att ledaren fick en femspaltig rubrik framhävde dess karaktär av huvudartikel. Dernehls insats på ledarsidan var hans pilotprojekt inom DN och ansågs lyckad. Den gav sidan en bra struktur, som underlättade den dagliga redigeringen. Vi höll fast vid hans modell till 1991, då vi gick över från åtta till sju spalter (fortfarande med en linje efter femte spalten).

     Sedan mitten av sjuttiotalet hade Eva Moberg en fast deltidstjänst som kolumnist på ledarsidan. En markant förändring när jag tillträdde som chef den 1 januari 1979 var att vi lanserade tre nya kolumnister: Tage Danielsson, Kerstin Vinterhed och Jörgen Weibull. De kom under mina 16 år att följas av ytterligare drygt ett tjugotal. Vi brukade träffa ett frilansavtal om tio á tolv artiklar under ett halvår. Kvalitet och mångfald var målet. Åsiktsbredden framgår av några namn: Ulf Adelsohn, Göran Therborn, Daniel Tarschys,  Kjell-Olof Feldt, Inga-Lisa Sangregorio, Per Gharton, Staffan Burenstam Linder, Ana Maria Narti, Ulf Jakobsson, Ola Ullsten – spännvidden i politiska perspektiv kunde inte ha varit mycket större. Ekonomerna var starkt företrädda, utöver de nämnda skrev Johan Lybeck, Carl B. Hamilton, Ulla Reinius och Gabriel Urwitz. Några kolumnister var så mångsidiga och uthålliga att de blev kvar under lång tid. Veteranerna i dag är Anna Christensson och Harry Schein.

    Under hela min period hade vi sju tjänster som ledarskribent utöver min egen. Sammanlagt hade jag 16 medarbetare på dessa tjänster, plus ett oräkneligt antal vikarier. Vi hade en tecknare, först Martin Lamm, senare Torgny Wärn, som också var sidans ovärderlige bildredaktör. Sedan 1977 hade ledarsidan en debattredaktör. Efter att DN Debatt 1984 flyttats till sidan 5, direkt efter kultursidan, fick vi så småningom en andra tjänst. (DN Debatt fortsatte att tillhöra ledarredaktionen). Ernst Dernehl gjorde ytterligare en insats när han gav den nya debattsidan dess grafiska form. DN Debatt betygsattes i en grafisk facktidskrift som ”en av de vackrast typograferade sidorna i svensk dagspress”.

    Vår omvärld gillade inte att DN, sedan 1973, använde beteckningen ”oberoende” i stället för en parti- eller åsiktsmarkering. Det ansågs högfärdigt och föranledde många ironiska påpekanden. Några gånger avgav jag ett slags programförklaringar om DN:s roll som en oberoende tidning i opinionsbildningen. Inför styrelsens rekryteringsgrupp, ledd av Abbe Bonnier, sa jag följande på hösten 1978, enligt vad antecknat i efterhand:

    ”Alla tidningar anser om sig själva att de är oberoende, ingen skriver på kommando. När vi säger att DN är oberoende menar vi till att börja med att vi inte erkänner några auktoriteter i åsiktsfrågor. Kamraterna inom ledarredaktionen  skulle reagera om någon skribent skulle hänvisa till folkpartiets uppfattning som ett argument för en viss linje. Det är självklart att vi i alla sakfrågor tar ställning utifrån vår egen uppfattning. Ola Ullsten (då statsminister) är en god vän, som en gång arbetat hos oss, men ingen auktoritet.

     Det är i en annan typ av situation vårt oberoende sätts på prov. Det är när vi ska kommentera partierna som sådana, det parlamentariska läget, samarbete mellan partier, blockpolitik och liknande. Det är där de flesta ledarsidor avslöjar sin brist på oberoende hållning.

     För DN:s del innebär oberoendet att vi kommenterar det politiska spelet från en punkt utanför spelet. Vi är på åskådarplats, deltar inte. Vi kommenterar på ett förhoppningsvis engagerat sätt vad som försiggår, men vi springer inte ut på plan och börjar sparka på bollen.

    Man kan invända att det vi skriver ibland påverkar det som händer och att vi därmed faktiskt är med i spelet, vare sig vi vill eller inte. Det kan vara sant, men jag menar att man skriver på olika sätt om man betraktar sig som en kommentator eller som en politisk aktör. Att skriva ledare är mera släkt med med vad andra journalister gör än med politiskt arbete i partierna och eller riksdagen Vi är först och främst journalister.”

    Min första ledare som chefredaktör var införd den 2 januari 1979 och anknöt till en välkänd ideologikritisk linje på DN:s ledarsida. Den hade rubriken ”Se upp för ideologierna!” och innehöll bland annat detta:

     ”Föreställningen att en tidning normalt fungerar i en advokatroll är starkt inpräglad och bestämmer mångas förväntningar även på DN. Några ser en sådan roll rentav som en förpliktelse. Till dem hör TCO-tidningen som framhållit att DN saknar anknytning till någon samhällsgrupp som kunde ‘motivera tidningens rätt att bilda opinion’.

     Samhällsdebatten förs i detta perspektiv mellan grupper, och en tidning har en legitim uppgift i debatten endast så länge den tjänar något av de stora organiserade kollektiven, ett parti eller intresseorganisation. Vår egen synpunkt är den motsatta: endast så länge vi undviker att tjäna grupper eller intressen betraktar vi vår medverkan i samhällsdebatten som helt och hållet legitim. - - -

    Idéerna hör inte till en högre sfär, skild från gruppintressen och partitaktik. Sambandet är intimt. Den ideologiska debatten förs med störst intensitet av dem som agerar i advokatroller, och den konventionella uppfattningen att en tidning måste ha, som det heter, en klar ideologisk linje omhuldas framför allt av dem som företräder intressen eller strävanden i behov av att förgyllas.”

    (Här märks inte bara en påverkan av Herbert Tingsten utan också en nypa marxism: ideologierna som en spegling av intressen.)

    Ungefär tio år sednare skrev jag följande om oberoendet som publicistisk hållning, i en text beställd av DN:s marknadsavdelning:

    ”Hur märker en läsare om en tidning är oberoende? Något enkelt svar finns inte. Man måste läsa noga, med observans på detaljer. Lojaliteter och bindningar kan vara dolda och ha en annan karaktär än man i förväg skulle misstänka.

     Även där självständigheten mot partier, ägare och organisationer är mönstergill kan prestige och ofelbarhetsiver, eller tillhörigheten till ett kotteri, göra det som skrivs i tidningen till en advokatyr. Den Husbondens röst vi spårar behöver inte vara någon yttre makthavare utan kan vara skribentens eller chefredaktörens förstorade, alltför krävande ego.

    Var misstrogen när tidningen, genom att vara skenbart inopportun, tydligt strävar att synas oberoende.

    Den som är stark och självständig väcker förargelse och blir strax anklagad för att vara svag och osjälvständig – eller möts med surmulen tystnad. Just om en tidnings oberoende måste man bilda sig en egen oberoende mening.” 

    (Inlägget var riktat mot opportunism med omvänt förtecken. En skribent kan nå stjärnstatus i medierna genom att angripa det han normalt förväntas stödja.)

    Min största vånda gällde hur jag skulle förmå de självständiga individualisterna på ledarredaktionen att fungera som ett sammanhållet team. Ledarsidan får liv och spänst genom medarbetarnas personliga engagemang, men DN kunde inte vara för kärnkraft på måndag och emot på torsdag, eller för löntagarfonder på tisdag och emot på fredag, vilket hade blivit fallet om varje medarbetare skrivit helt fritt utifrån sin personliga åsikt.

    Alla ledarkommentarer var signerade, enligt ett beslut av chefredaktörerna 1973. Skälet  var dels att medarbetarna ville ha det så (andra journalister signerade sina texter), dels att en del läsare efterlyste information om vem som skrivit vad. Sven-Erik Larsson motiverade i DN signaturerna med önskan att visa öppenhet mot läsekretsen. Det fanns en förhoppning att andra tidningar skulle följa vårt exempel, men så blev det inte. I samtalet med styrelsens rekryteringsgrupp 1978 sade jag signaturerna enligt min mening kommit för att stanna, men en bit in på åttiotalet blev jag övertygad om att de var till skada för DN, dels därför att andra tidningars polemik mot oss allt oftare riktade sig mot den enskilde skribenten, dels därför att det bland medarbetarna fanns en tendens att se ledarna som deras personliga inlägg. Föreställningen att tidningen själv är subjektet bakom ledaren blev svår att vidmakthålla när, vid ett tillfälle, signaturen A vänligt kommenterade signaturen B!

    Sven-Erik Larsson var en tolerant chef, som visade medarbetarna stort förtroende. Här fanns en tradition, och det hade inte varit möjligt att skapa en ökad samstämmighet med auktoritära medel; jag kunde då  ha hamnat i samma situation som Mats Johansson på Svenska Dagbladet, som tvingats nyrekrytera hela ledarredaktionen. Jag argumenterade i sakfrågor, vädjade till medarbetarnas gemensamma ansvar, kompromissade, höll god min – och undvek att hänvisa till mina befogenheter. Framför allt var jag dagligen närvarande. Jag reste sällan och deltog bara i undantagsfall i arrangemang utanför DN. 

    Ingen av dem jag rekryterade 1979 kunde ersätta Jan-Magnus Fahlström som ekonomisk skribent. Nils-Eric Sandberg och jag skrev flertalet ekonomiska kommentarer, men vi hämmades båda av att vi tänkte olika; jag delade inte hans strikt marknadsekonomiska synsätt. Vi kolliderade exempelvis om den underbara nattens skatteöverenskommelse mellan mittenpartierna och socialdemokraterna våren 1981, vilket läsarna knappast kunde undgå att se. Först när Johan Schück anställdes 1984 fylldes tomrummet efter Fahlström.

    Kolumnisterna visade sig vara ett lyckat och uppskattat inslag, och för att minska trängseln sökte jag en annan plats för DN Debatt. Svenska Dagbladets Brännpunkt hade sedan länge haft en egen sida. Christina Jutterström och jag prövade olika lösningar och enades på våren 1984 om att sidan 5 erbjöd den bästa lösningen. Det var en svår fråga för Christina, eftersom nyheterna måste flyttas en sida bakåt i tidningen. På ledarsidan ökade utrymmet för personliga, signerade artiklar av ledarskribenterna, och jag bestämde mig för att samtidigt återgå till anonyma ledare, vilket skribenterna, med ett par undantag, var starkt emot. Journalistklubben engagerades, och det blev en regelrätt MBL-förhandling om signaturerna. Någon medbestämmanderätt finns inte i sådana frågor, men jag såg ingen anledning att vägra förhandla, när jag ändå till sist hade en obestridd rätt att besluta.

     Ola Ullsten var Sveriges statsminister under min första tid som chefredaktör. Jag ansåg att folkpartiet och centern borde hålla ihop och tillsammans utöva kontrollen över det politiska mittfältet i stället för att gå i vägen för varandra. Mittenpolitik var ett begrepp med en viss substans så länge Thorbjörn Fälldin var ledare för centern, och en  mittenpolitisk orientering passade väl ihop med våra resonemang både i ideologiska och mer sakpolitiska frågor. Åren kring 1980 bröt nyliberalismen fram med Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Timbro grundades 1978. I den svenska diskussionen spelade I morgon liberalism av fransmannen Henri Lépage en betydande roll. Argumentering mot nyliberalismen och mot delar av den moderata förkunnelsen var relativt frekvent på DN:s ledarsida.

    Jag hade varit arbetsmarknadsreporter några år i början av sjuttiotalet och skrev om avtalsrörelserna, kostnadsinflationen och sambanden mellan det fackliga och det politiska. Det fanns, då som nu, en tydlig gränslinje mellan nyliberalism och socialliberalism i synen på facket och kollektivavtalsystemet; nyliberalen, men inte socialliberalen, ser kollektivismen på arbetsmarknaden som en kränkning av individens frihet och ett angrepp på marknadsekonomins lagar. Jag var kritisk mot hur fackföreningsrörelsen agerat alltsedan början av sjuttiotalet men argumenterade inte mot kollektiavtalssystemet som sådant. Även detta var en fråga där Nils-Eric Sandberg och jag hade delade meningar.

   Frågan om löntagarfonder gjorde det lätt att markera väsenskillnaden mellan socialliberalism (eller mittenpolitik) och socialdemokratisk politik. I mycket annat avvek vi från gängse borgerliga uppfattningar, men mot kollektiviseringen av ägandet i näringslivet argumenterade vi hårt och entydigt.   

    Ett par månader efter mitt tillträde som chef inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg i Pennsylvania. Olle Alsén hade skrivit om kärnkraft sedan 1974, till en början förutsättningslöst och tvekande – Eva Moberg, som tagit ställning tidigt, efterlyste en mera entydig linje. Så småningom blev han dagspressens mest engagerade kärnkraftskritiker. Han gick till källorna, lusläste dokument hos kärnkraftsinspektionen och strålskyddsinstitutet, samlade internationella facktidskrifter och USA-rapporter, skrev långa tider om kärnkraft nästan dagligen. Sven-Erik Larsson hade ingen personlig övertygelse i kärnkraftsfrågan, men han hade respekt för publicister med förmåga att koncentrerat bearbeta opinionen i en central fråga; han hade själv den läggningen. Han lät Olle skriva fritt men var angelägen att kärnkraftsfrågan skulle hanteras som ett ämne för sig; den fick inte skulle rubba hans ritningar i de allmänpolitiska frågorna. Åren 1976-79 var detta en så gott som omöjlig avgränsning. Först med beslutet om folkomröstning efter olyckan i Harrisburg kunde kärnkraften hanteras separat, eftersom alla partier lovade att respektera omröstningens resultat.

     Alla tre valsedlarna handlade om kärnkraftens avveckling, och jag trodde vid den tiden att kärnkraft var en döende teknologi. Inget parti ville tillåta fortsatt kärnenergi efter de planerade tolv reaktionerna. Efter folkomröstningen, där jag lade min röst för linje 3 (centerns linje), trängde andra problem energipolitiken åt sidan. Sex år senare kom olyckan i Tjernobyl, och Olle Alsén fullföljde sin kritiska linje åttiotalet ut.

    I slutet av min tid som ansvarig för ledarsidan fanns det ingen kvar inom avdelningen som var beredd att fortsätta den linjen. Olle hade gått i pension, Olof Kleberg och Inger Jägerhorn hade gått till andra jobb. Jag var den mest kärnkraftskritiske i kretsen men var inte beredd att fortlöpande kommentera energipolitiken. I december 1993 skrev jag ett  par signerade artiklar, där jag gjorde en skarp åtskillnad mellan den existerande kärnkraften, baserad på en sextiotalsteknologi, och en eventuellt möjlig framtida kärnkraft med högre  säkerhet och mera hanterligt avfallsproblem. Jag angrep förbudet mot ny kärnkraft och det så kallade tankeförbudet (”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader - - - i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.”), eftersom kärnteknologin måste ses som en dynamisk process vars framtida resultat vi inte kunde veta något om. ”De flesta av oss som röstade för linje tre är pragmatiker, inte fundamentalister.” Artikeln hade rubriken ”Upphäv förbudet mot ny kärnkraft!”

    Även om jag markerade en oförändrad syn på de befintliga reaktorerna, uppfattade de flesta artikeln som ett radikalt brott mot vår tidigare linje. Olle Alsén var ett undantag. I en intervju i Svenska Dagbladet sade han att min artikel ”inte innebar någon ny DN-linje”, eftersom den inte gällde den kärnkraftsteknologi han själv hade skrivit om.  Christina Jutterström hade vid den tiden en återkommande spalt med svar på läsarfrågor. Där kommenterade hon ”omsvängningen på ledarsidan”, vilket förtörnade mig; sådana påpekanden borde vi enligt min mening avstå från, chefredaktörer emellan. 

    Ett område jag var rätt ensam om att kommentera på ledarsidan var alkohol och narkotika. Jag hade skrivit boken Svenskarna och spriten på sextiotalet och omtalades ibland som en ”fanatisk nykterist”. Fanatisk är jag måhända, men nykterist har jag aldrig varit! I narkotikafrågan brukade DN Debatt införa artiklar av Nils Bejerot, som var helt bannlyst i radio och TV på grund av sina förment inhumana åsikter. DN:s restriktiva linje i drogfrågor, som också innebar ett ja till tvångsvård såsom en del av åtgärdskedjan, var uppmärksammad och ofta kommenterad. Det är i sådana avgränsade sakfrågor, där åsikterna inte strikt följer gängse partiideologier, som en ledarsida kan öva störst inflytande, om den argumenterar konsekvent under lång tid. De partier som stod oss närmast var i dessa frågor centern och folkpartiet. Det var under deras tid som vågmästare – åren 1976 till 1982 – alkoholpolitiken var som mest restriktiv.

    I mediefrågorna stödde vi det selektiva stödet till andra- och tredjetidningar, en linje jag drivit i DN sedan 1965, det vill säga tiden för den första pressutredningen. I fråga om radio och TV var public service-begreppet utgångspunkten, och vi var i det längsta kritiska mot reklam i TV. En annan fråga där vi argumenterade åt vänster gällde synen på domstolarnas roll i samhället, där jag skrev kritiskt om lagprövningsrätt och annat som kunde leda till ”juridifiering” av samhällsfrågorna.

    Hans Bergström erbjöd jag anställning 1984, men han ville arbeta med sin doktorsavhandling och började på DN först 1987. Han vitaliserade ledarsidan framför allt i de allmänpolitiska frågorna, där min ”mittenlinje” kroknat betänkligt genom Olof Johanssons och Bengt Westerbergs ömsesidiga distansering. Det gick inte att bortse från att moderaterna i Carl Bildt fått en sällsynt ledarbegåvning. Mot slutet av åttiotalet såg jag en ny kostnadskris obevekligt närma sig och tappade all tilltro till socialdemokratins förmåga att reda upp situationen. Hans Bergström och jag var överens om att vi borde stödja ett samlat borgerligt alternativ. Under uppladdningen för valet 1991 skrev han ett antal viktiga ledare, som bäddade för en borgerlig koalition ledd av Carl Bildt. Att det talades om en  högervridning av DN brydde jag mig inte om; man skriver det som situationen kräver och grubblar inte över den egna ”profilen”.

    Utrikesredaktör var under hela min tid Olof Santesson, som också svarade för flertalet kommentarer om svensk säkerhetspolitik. Han var den som skrev snabbast och mest. Den utmärkta ledare han skrev på någon timme natten då Olof Palme mördats var en prestation som stannat i minnet (själv sov jag och hörde inte telefonen som ringde.) Så länge det kalla kriget pågick stödde vi huvudlinjen i den svenska utrikespolitiken, inklusive inställningen till vårt medverkan i den europeiska integrationen. När Sverige sedan ansökte om medlemskap i EG, skrev jag ett antal ledare om att vi i konsekvensens namn borde ändra också vår säkerhetspolitik: hellre gå in i Nato än bli hängande mitt emellan alliansfrihet och allianstillhörighet. Mest minnesvärt inom området säkerhetspolitik är annars ubåtstvivlaren Olle Alséns polemik mot militären och hela den officiella bilden av en undervattensinvasion efter ubåt 137:s felnavigering i Karlskrona skärgård. I efterhand medger nog de flesta att Olle hade rätt. Debattredaktören Göran Beckérus har heder av att han gav stort utrymme åt ubåtstvivlare.

    Hösten 1993 utlyste ledarredaktionen en artikelpristävling om arbetslösheten för skribenter födda 1965 eller senare. Vi fick in flera hundra artiklar, många av hög klass, och utsåg en jury med Anna-Greta Leijon som medlem. En prissumma på 50 000 kr delades mellan tre pristagare. Vinnaren hette Malin Lindroth, som kom att skriva en del som frilans i DN och som blivit en omtalad lyriker. Tredjepristtagaren Karin Larsson blev kolumnist på ledarsidan under en period, den enda riktigt unga vi haft. Ett antal tävlingsbidrag infördes på DN Debatt, däribland ett av den då okände ekonomen Tomas Östros. En pristävling kan vara ett sätt att upptäcka unga talanger.      

    Vi skrev sammanlagt över tusen artiklar på ledarsidan varje år, och även för oss som deltog intensivt är det svårt att se mönstret och helheten. Frånsett dagspolemikens många nedvärderande slängar finns det få övergripande bedömningar av ledarsidan, dess karaktär och kvalitet. Ambitionen var att locka läsare ur alla åsiktsläger, och de vänligt sinnade brukade säga att DN:s ledarsida var mindre förutsägbar än vår huvudkonkurrents.

    Gustaf von Platen skrev i memoarboken Prövningar i framgångstid (1994) att jag hade ”den ovanskliga äran av att ha återgett DN:s ledarsida homogenitet” (s. 300), och Yrsa Stenius hävdade ungefär vid samma tid i Hufvudstadsbladet att DN:s ledarsida utmärkes av hederligt argumenterande socialliberalism och intellektuell integritet. Det har sagts också helt andra saker om oss. Av någon anledning är det dessa två omdömen som stannat i minnet!