Respons nr 6 2012.


Inte globaliseringen utan LAS hotar den svenska modellen

Recension:
Lars Magnusson och Lars Ottosson (red.)
Den hållbara svenska modellen – innovationskraft, förnyelse, effektivitet
SNS Förlag. 284 s. ISBN 1978-91-86949-18-1

Att smälta samman den svenska modellen, som rör förhållandet mellan kapital och arbete, med den USA-inspirerade management-ideologin kan te sig ungefär lika lovande som att para ett får med en varg. Mellan de två sfärerna finns ingen dialog och ingen gemensam verklighetsbild. En ansedd professor i företagsekonomi vid Stanford, specialist på human resources, försökte en gång övertyga mig om att det i Amerika är oerhört enkelt att bilda en fackförening, inget problem alls. Å andra sidan: hur ofta har facket intresserat sig för innovationskraften i företagen? 
Lars Magnusson och Lars Ottoson vill med sin antologi, som titeln anger, föra samman de två tankevärldarna. De flesta av bokens författare är ekonomhistoriker eller företagsekonomer. Långt ifrån alla behandlar det som i inledningen beskrivs som huvudtemat, och det är en brist att den svenska modellen inte definieras tydligt.
Göran Brulin, Per-Erik Ellström och Lennart Svensson hävdar att ”fabrikssystemet lade grunden till kollektivavtalssystemet” och att fackföreningarnas tillväxt och makt förutsatte en tayloristisk arbetsdelning och en (i webersk mening) byråkratisk ledningsorganisation. Produktiviteten och arbetstakten ökade genom att arbetet styckades upp och genom att onödiga arbetsmoment togs bort. Den svenska fackföreningsrörelsen medverkade i processen, och det finns fackligt stöd också för nutida så kallad lean production, där arbetet snabbt anpassas till kundbeställningar.  
Teknikarbetsgivarna och facket, särskilt IF Metall, samarbetar sedan flera år i Produktionslyftet, ett utvecklings- och forskningsprojekt med finansiellt stöd utifrån. Ett syfte är att skapa en svensk anpassning av lean production, vilket facket ser ”som ett sätt att stödja den enskilde medlemmens utveckling i jobbet”. Brulin-Ellström-Svensson har gott hopp om fackets möjligheter att spela en roll även i globaliseringens tid, i en mer flexibel och mindre nationellt centraliserad modell än taylorismen. Lokalt och regionalt kan facket medverka till ett mer innovativt och dynamiskt arbetsliv.
Deras tillförsikt delas inte av alla.
I flera decennier har fackföreningsrörelsen verkat för att arbetet ska organiseras mer flexibelt som en förutsättning för ”det goda arbetet”. De anställda bör arbeta i grupp och rotera mellan olika uppgifter och kunna se helheten i det man gör. Pehr G. Gyllenhammar tog ett viktigt initiativ när han på 1970-talet grundade Volvos Kalmarfabrik. Ekonomhistorikern Maths Isacson menar att en del anställda också har fått ett mera omväxlande arbete med självansvar:
Men för flertalet har det snarare blivit svårare att påverka den egna arbetssituationen. Skälet är att makten har blivit så diffus, frånvarande och oberäknelig. De avgörande besluten över anställningarna fattas på en nivå och i ett tempo som är omöjligt att förutse och reglera för utomstående.
Isacson påpekar att ”kritiken växer mot flexibiliteten som anses undergräva tryggheten och stärka ledningens och ägarnas makt” – paradoxalt med tanke på hur facket verkade för ett uppbrott från den stela taylorismen.
Ett tema i boken är att det typiskt svenska är samarbete och gemensamma intressen. ”Den svenska modellen koncipierades under 1930-talet”, skriver Hans De Geer. Den är i vid mening detsamma som folkhemmet. Den förknippas i antologin med ett prestigelöst, avspänt svenskt ledarskap i företagen. ”Konsensus, dialog och diskussioner grundar det specifikt svenska”, enligt Eskil Ekstedt och Roger Henning.
Men detta är ett snävt perspektiv. Det som gjorde Sverige olikt de flesta andra länder i Europa och Nordamerika var snarare den process som ägde rum före 1930-talet. Det särskiljande var att parterna på arbetsmarknaden tidigt, 1905-1906, motvilligt och under vånda enades om vissa spelregler i intressekampen och därmed lade grunden till en nationell förhandlingskultur – medan  arbetskonflikterna ända in på 1930-talet var fler än i nästan alla andra länder. Denna kombination är okänd utanför Skandinavien. Stora konflikter tilläts där inte att mogna ut i kompromisser, som den i verkstadsindustrin 1905, utan avbröts av statsmakten.
Saltsjöbadsmodellen byggde på en maktrelation, som facket kämpat sig till. När en stor majoritet av de arbetande organiserades i bransch efter bransch förvandlades den hårda strejk- och blockadmakten till en mjuk makt genom att facket artikulerade opinioner och stämningar bland de anställda. Svenska fackföreningar domineras sedan länge av vanligt folk med vanliga värderingar, inte av klassmedvetna extremister. Fackliga företrädare behöver oftast inte hota eller höja rösten, företagen lyssnar i eget intresse. Därav ett mer prestigelöst, avspänt ledarskap i företagen än i andra länder. Det är grundat på en maktbalans.
Hotet med denna svenska modell och mot ”det goda arbetet” kommer inte främst från globalisering och mer flexibla kundrelationer, som sägs göra arbetsgivarmakten diffus, frånvarande och svårberäknelig. Ett värre hot är att politikerna reglerat arbetsmarknaden på ett sätt som långsiktigt underminerar fackets mjuka makt och lockar arbetsgivarna att agera manipulativt och formalistiskt. Det har skett framför allt genom lagen om anställningsskydd (Las).
Före 1974 var gränsen mellan fast och tidsbegränsad anställning oskarp. Anställningsskydd enligt SAF-LO-avtalet trädde i kraft efter nio månaders anställning. Man fick ett jobb och gick in i facket – oftast utan att ta notis om niomånadersregeln. I dag får ungdomar oftast tidsbegränsad anställning, eftersom arbetsgivarna fruktar bindningar enligt Las. Bara en tredjedel av anställda under 25 år tillhör facket. De som inte vet vilket jobb de har nästa månad eller kvartal går inte med i facket.
När Las trädde i kraft 1974 fanns inga bemanningsföretag. Bland arbetsgivarna är dessa idag oerhört populära därför att de gör det lätt att kringgå Las. Bemanningsföretagens anställda har andra kollektivavtal och en annan motpart än arbetskamraterna och verkar därmed splittrande. De bidrar knappast till reformer på arbetsplatsen.  
Denna sjuka, påtvingade flexibilitet är en viktig orsak till att LOs medlemsantal minskat med 25 procent på elva år.
Det som skapar ett behov av fackföreningar är inte en viss produktionsform – som fabrikssystemet – utan det öppna anställningsavtalet. Parterna kommer överens om lön och arbetsuppgifter det första året, men inget sägs om vad som ska gälla efter tre eller fem år, även om båda ser anställningen som långsiktig. Arbetet förändras med tekniken och marknaden, den anställde har lydnadsplikt och måste anpassa sig. Då behövs facket som ett skydd mot godtycke och orättvisor. Det finns ingen svensk ledningsmodell som överlever en urvattning av fackets mjuka makt.
Vid sidan av antologins huvudtema finns flera högst intressanta texter. Tom Petersson visar att den tidigare oron för utflyttning av företagens huvudkontor var i stort sett ogrundad. Företag som inte fusioneras eller köps upp flyttar sällan sitt huvudkontor. Sverige, särskilt Stockholm, har snarast förstärkt sin position när det gäller lokalisering av internationella företags huvudkontor. Petersson hävdar också att forsknings- och utvecklingsverksamhet snarare är kopplad till produktionen än till huvudkontoren.
I kontrast till amerikansk Welfare Capitalism, där företag frivilligt svarar för en stor del av de anställdas sociala trygghet, har de svenska företagen kollektivt bejakat välfärdsstaten. Det underlättar lönerörelserna att företagen befrias från fackliga påtryckningar för pensioner, sjukförmåner, billiga bostäder och annat. SAF gick emot Högern genom att bestämt tillstyrka den allmänna sjukförsäkringen 1955. När den aktiva arbetsmarknadspolitiken utsattes för borgerlig kritik i slutet av 1960-talet uppträdde SAF till dess försvar.
I ett kapitel om CSR – Corporate Social Responsibility – beskriver Hans De Geer denna anglosachsiska idé om företagens moraliska ansvar som ”en främmande fågel i den svenska modellens miljö”. Partssystemet på arbetsmarknaden är nationellt, medan CSR har ett internationellt perspektiv. EU-kommissionen definierar CSR som företagets ansvar för att sociala, miljömässiga och etiska aspekter, liksom hänsyn till mänskliga rättigheter och konsumentintressen, integreras i företagens rutiner och strategier. Kraven formuleras ofta av ideella organisationer (NGO:s – non government organisations). CSR handlar om frivilliga åtaganden på områden som påverkas av företagens verksamhet. Sponsring är normalt inte CSR, inte heller ren välgörenhet.
Kritiken mot CSR går ut på dels att insatserna tjänar till att dölja en krass verklighet och dels att de innebär slöseri, eftersom företagen ofta inte har tillräcklig kompetens utanför sin egentliga verksamhet.
I den svenska modellen är företagens roll att skapa välstånd, inte att svara för social trygghet eller annat allmännyttigt och ideellt. Kraven på dem ställs i lagar och i förhandlingar med facket. I CSR-modellen hamnar facket i skuggan av organisationer för miljö och mänskliga rättigheter med gott gehör i medierna. Av de 150 största företagen på Stockholmsbörsen redovisar 95 procent sitt CSR-åtagande på sina hemsidor. Företagen skyltar gärna med sitt samarbete med ansedda organisationer. Opinionen är en maktfaktor, och De Geer menar att många massmarknadsföretag har större anledning att frukta en konsumentbojkott än en strejk.
Vi har ännu bara sett början, det är av värde att vi fått en klargörande översikt. 
Svante Nycander

 

tillbaka till arkiv