15/10 2002; ”Slopa las för fackets skull!”; DN Debatt; Arbetsrätt

 

 

”Slopa las för fackets skull!”

 

Sedan Åmanlagen infördes 1974 har fyra utredningar haft i uppdrag att försöka reformera anställningsskyddet. Ingen av dem har kunnat fullföljas, alla har avbrutits i förtid därför att motsättningarna har varit så svåra. En femte utredning, ledd av professor Niklas Bruun vid Arbetslivsinstitutet, väntas bli färdig inom kort. Vis av erfarenheten har man denna gång anlitat enbart experter. Uppdraget är bland annat att bringa reda i floran av tidsbegränsade anställningsformer.

   Det finns inget belägg för att lagen om anställningsskydd (Las) har förbättrat anställningstryggheten. Många tror, som tidningen Journalisten i en ledare, att de anställda före 1974 var utlämnade åt arbetsgivarens godtycke. I verkligheten var så gott som hela arbetsmarknaden täckt av kollektivavtal med regler om saklig grund för uppsägning och turordning vid arbetsbrist. Och så ville både LO och de stora tjänstemannaförbunden på den privata sektorn ha det.

    Flera gånger under femtio- och sextiotalen togs frågan om lagstiftning upp i riksdagen av folkpartister. LO avstyrkte konsekvent, medan TCO (som en intern kompromiss) godtog en förutsättningslös utredning. När SAF och LO hade förstärkt anställningsskyddet 1964 sade Arne Geijer att paragraf 32-striden om arbetsgivarens rätt att fritt antaga och avskeda arbetare var avslutad. LO avstyrkte en motion om lagstiftning så sent som hösten 1968.

    Argumentet för lagstiftning var att kollektivavtal saknades på en (snabbt krympande) del av arbetsmarknaden. Knappast någon påstod att avtalen fungerade dåligt. Bara ett fåtal tvister fördes upp till högsta skiljeinstans (på SAF-LO-området Arbetsmarknadsnämnden), parterna kunde nästan alltid enas i förhandlingar. Socialdemokraterna höll tre partikongresser 1967—1969 utan att någon väckte förslag om lagstiftning. Det fanns inget utbrett missnöje.

    Regeringen tillsatte Åmanutredningen i december 1969, kort efter att Olof Palme blivit statsminister, med direktiv att föreslå en lag om anställningsskydd. Det fanns ingen begäran från LO, och när utredningens sekreterare besökte en mängd arbetsplatser fann han ingenstans någon stark opinion för lagstiftning. På våren 1971 lämnade en LO-kommitté, ledd av Metalls andre ordförande Bert Lundin, en rapport med bland annat synpunkter på anställningsskyddet. Kommittén ansåg att domstolsförfarandet är mindre lämpat för detta slags tvister, att bevarad anställning uppnås bäst om tvister ”behandlas av parterna själva under facklig medverkan”, att skälen för en partsmässig hantering är särskilt starka vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, eftersom ”det kan röra sig om ganska närgångna prövningar av enskilda fall och avvägningar som kräver kännedom om och kontakt med de anställda”. I turordningsfrågan efterlyste LO-kommittén flexibilitet, anställningstiden borde inte vara ”den enda eller den dominerande bedömningsgrunden”. Arbetsmarknadsnämnden borde vara skiljenämnd både vid prövning av saklig grund för uppsägning och i turordningsfrågor. Till sist skrev kommittén att en lagstiftning borde göras dispositiv så att parterna kunde fortsätta att följa en egen ordning. I praktiken klargjorde man att en lag om anställningsskydd inte var ett arbetarintresse. Rapporten behandlades vid LO-kongressen samma år och mötte inga invändningar.

    När lagstiftning ändå rätt snart framstod som oundviklig av allmänpolitiska skäl blev LO:s hållning en annan. I Åmanutredningen drev man på för att lagen skulle bli så sträng som möjligt mot arbetsgivarna.

    Den strikta turordningen efter anställningstid var inget fackligt krav, LO hade inte  argumenterat för den. Regeln kom från gruppen kring Carl Lidbom i regeringskansliet i samband med den så kallade äldrelagen 1971, som föreskrev förtur till återanställning.

 

Las tillkom på grund av konkurrensen om löntagarröster, främst mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Den markerade en omsvängning i synen på lagstiftning om arbetslivet. I samma skede fick vi också en lag om facklig styrelserepresentation och en stor förändring av arbetarskyddslagen, med bland annat rätt för skyddsombud att stoppa produktionen. Initiativet kom i alla dessa frågor från den politiska sidan, inte den fackliga. Det var politikerna, inte LO, som inledde offensiven mot arbetsgivarna och som därmed gjorde slut på Saltsjöbadstradtionen.

    Det vore inte lätt att hitta något annat händelseförlopp i svensk nutidshistoria där så många forskare har uttalat sig så bestämt om orsakssammanhang. Arbetsrättsjurister, ekonomer, statsvetare och historiker påstår samstämmigt och tveklöst att det var LO (eller LO och TCO) som drev fram omsvängningen från avtal till lagstiftning i början av sjuttiotalet. Maktutredningen, som hade i uppdrag att forska om sådant, skrev att arbetslivet under sjuttiotalets första hälft reformerades främst genom lagstiftning, inte avtal. ”Fackföreningsrörelsen begagnade sig av den av socialdemokratin kontrollerade staten som ett instrument.” Men ingen av dem som skrivit om saken tycks ha undersökt källorna. Samhällsforskningen har skapat en praktfull vandringsmyt.

    Åmanlagen var inget löntagarintresse, den har orsaket näst intill fiendskap mellan arbetsgivare och fackföreningar, politiska slitningar utan slut och ett ändlöst processande i Arbetsdomstolen. Antalet mål om anställningsskydd är ett normalt år större än summan av antalet mål om kollektivavtal och MBL.

    Tillkomsten av sjuttiotalets arbetsrätt har jag beskrivit i ”Makten över arbetsmarknaden. Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal” (SNS Förlag). Den ende som invänt något är förre TCO-juristen Stig Gustafsson, som hänvisar till förhandlingar åren 1970-72 mellan SAF och några tjänstemannaförbund om förstärkt uppsägningsskydd. När dessa förhandlingar strandade återstod för LO och TCO bara lagstiftningsvägen, hävdar han. Men 1972 hade omsvängningen redan skett, regeringen hade ju bestämt sig hösten 1969, och det fanns en stor politisk majoritet för lagstiftning.

    Förre statssekreteraren och LO-utredaren Ingemar Lindberg har i tidskriften Arena skrivit att min framställning är grundlig och källkritisk och att jag har goda belägg för min tes. Han anser att min framställning är ”omvälvande också för den fackliga självbilden”. Men från i dag aktiva LO-företrädare eller fackliga tidningar kommer inga som helst kommentarer. Man tycks ha svårt att smälta en ny sanning.   

 

Med tiden har Åmanlagen luckrats upp genom nya former av tidsbegränsad anställning och genom undantag (i både lag och avtal) från turordningsregeln. Det har blivit lätt för arbetsgivarna att undvika tillsvidareanställningar. Avtalsturlistor får upprättas utan central facklig medverkan, och småföretag får undanta två anställda. Catharina Calleman har i en doktorsavhandling redovisat en bred undersökning som tyder på att praxis i turordningsfrågor i dag är i stort sett densamma som på sextiotalet.

    Om man lägger Åmanlagen vid sidan av de kollektivavtalen om anställningsskydd före 1974 får man intrycket att skyddet blivit starkare. Uppsägningar är mer reglerade och sanktionerna strängare. Men kollektivavtalen tillämpades inom ramen för Saltsjöbadstraditionen, där parterna satte en ära i att lösa tvister sakligt och rättvist. LO hade många gånger sagt att avtal är bättre än lag, eftersom båda parters aktiva medverkan krävs vid tillämpningen. Företagsdemokrati är till tio procent avtal och till nittio procent tillämpning, hade man sagt, och ungefär samma uppfattning hade man om anställningsskyddet. I ett förhandlingssystem kan man vänta sig att arbetsgivarna är mer tillmötesgående i de dagliga besluten än om staten försöker diktera. Både individer och företag kom i kläm i det antagonistiska system som skapades på sjuttiotalet.

 

När det i Sverige talas om arbetsrätten som ett problem handlar det nästan alltid om Las. Varje rubbning kallas ”en försämring av arbetsrätten” och föranleder väldiga utbrott. När öppna arbetskonflikter nästan försvunnit, har anställningsskyddet blivit den centrala stridsfrågan mellan parterna. Arbetsgivarna vill inte bindas av krav på saklig grund för uppsägning eller turordningsregler. De förkastar även de principer som ingick i Saltsjöbadsavtalet 1938 och avtalet 1964. Den socialdemokratiska regeringen kämpade på nittiotalet intill förtvivlan med att få SAF och LO att enas om arbetsrätten, utan resultat. Politikerna är trötta på det ständiga grälet om turordning och tidsbegränsade anställningar, medan parterna verkar att ha ett existentiellt behov av att kunna peka på varandras onda avsikter.

    Vore det inte bättre att erkänna att Las var ett misstag från början och försöka återknyta till läget i slutet av sextiotalet? Det är rimligt att vi, i enlighet med en ILO-konvention från 1982, har en lagregel om saklig grund för uppsägning, men för alla arbetsplatser med kollektivavtal borde parterna kunna skapa ett eget regelverk och ett skiljeförfarande i egen regi.

    Fackföreningsrörelsen har alltid ansett att anställningsavtalen bör få sitt huvudsakliga innehåll från kollektivavtal och har många gånger satt sig emot en lagreglering av anställningsavtalet. Forskaren i arbetsrätt Jonas Malmberg har visat att Arbetsdomstolens domar i Las-mål numera är ”nyckeln till kunskap om vilka förhållningsregler som gäller i anställningsförhållanden”, till exempel när det gäller anställdas kritikrätt och lojalitetsplikt. Domstolen genererar ett flöde av prejudikat ”som saknar motstycke på andra rättsområden”. I utredningsdirektiv har regeringen efterlyst en lag som förtydligar och utvecklar ”arbetsgivares och arbetstagares ömsesidiga rättigheter enligt anställningsavtalet”. Staten, inte parterna, ska med andra ord bestämma. Kollektivavtalen ska skjutas åt sidan än mer, tvärtemot det fackliga intresset.