Lag&Avtal, debattinlŠgg pŒ hemsidan 18/3 2009

Las en fšrgiftad gŒva till lšntagarna

 

Huvudavtalet stupade pŒ turordningsfrŒgan. Regeln Ósist in Ð fšrst utÓ i lagen om anstŠllningsskydd (Las) plŒgar arbetsgivarna, deras missnšje Šr stort och uppriktigt. Sammanbrottet betyder nattfrost pŒ arbetsmarknaden.

     Lagen gšr anstŠllningstiden till en stupstocksregel. Arbetsgivarna kommer aldrig nŒgonsin att uppfatta den som rŠttvis och skŠlig. Och lika litet kommer fackfšreningsršrelsen att acceptera Svenskt NŠringslivs fšrslag att turordning ska grundas enbart pŒ kompetens och skicklighet med arbetsgivaren som beslutande. Bara en regel som vŠger fšretagets intresse mot vikten av rŠttvisa och trygghet i anstŠllningen kan utgšra en grund fšr samfšrstŒnd och bli lŒngsiktigt stabil. BŒda intressena Šr legitima.

    NŠr Las infšrdes fšr 35 Œr sedan blev det genast en fšrfŠrlig mŠngd tvistefšrhandlingar och mŒl i Arbetsdomstolen (frŒn i medeltal 62 mŒl om Œret 1960-73 till 340 i medeltal 1975-77). Sedan lagen tillkom har fem utredningar fšrsškt bota brister och problem i anstŠllningsskyddet. Fyra av dem avbršts i fšrtid dŠrfšr att motsŠttningarna var ošverstigliga. Det har aldrig gŒtt att skapa lugn och stabilitet kring turordningen, varje ny Šndring bekrŠftar att lagen var feltŠnkt frŒn bšrjan. Las har skadat de fackliga relationerna mer Šn nŒgot annat, mer Šn till exempel lšntagarfonderna, genom att den direkt beršr samspelet mellan arbetsgivare och anstŠllda varje gŒng ett fšretag tvingas minska personalen.

    Detta Šr inte ett argument fšr att politikerna pŒ nytt ska Šndra reglerna. En god ordning kan bara skapas av parterna med ett nytt huvudavtal (eller med en lagregel som de begŠr gemensamt).

    Det Šr stor skillnad mellan Œ ena sidan en turordningsregel i en lag som antagits av en liten riksdagsmajoritet emot uppfattningen hos den ena parten pŒ arbetsmarknaden och Œ andra sidan en regel i ett huvudavtal som uttrycker parternas gemensamma vilja, Šven om regeln Šr identiskt lika i bŒda fallen. En ordning dŠr partsintressena vŠgs mot varandra Šr tio procent paragraftext och nittio procent tillŠmpning. Om den borgerliga majoriteten skulle genomdriva en sŒdan fšreskrift skulle vi genast fŒ en mŠngd tvister och en ny ansvŠllning av mŒl i Arbetsdomstolen i en antagonistisk atmosfŠr. Snart skulle bara ett fŒtal jurister šverblicka mŠngden av prejudikat. TurordningsfrŒgan skulle juridifieras och politiseras Šnnu vŠrre Šn hittills. Regelns tillŠmpning skulle bli ett misslyckande.

     Huvudavtalet 1938 var ett genombrott fšr anstŠllningsskyddet. Det Œlade arbetsgivarna att lŠmna varsel om uppsŠgningar och permitteringar och gav de anstŠllda fšrhandlingsrŠtt. I turordningsfrŒgor skulle bŒde sidors intressen beaktas, och parterna inrŠttade ArbetsmarknadsnŠmnden fšr tvister om uppsŠgning som inte kunnat lšsas i fšrhandlingar. Under perioden fram till 1973 behšvde nŠmnden hantera bara ett sextiotal sŒdana Šrenden. Dess utslag Œtlyddes alltid, men de publicerades inte och var inte prejudicerande Ð varje situation bedšmdes fšr sig. I princip skulle skicklighet och lŠmplighet vŠga tyngst, men praxis var sŒdan att inte bara SAF utan ocksŒ LO gillade systemet, sŠrskilt med de fšrstŠrkningar av skyddet som gjordes 1964. En LO-kommittŽ, ledd av Bert Lundin i Metall, ansŒg 1971 att anstŠllningstiden inte bšr vara Óden enda eller den dominerande bedšmningsgrundenÓ. SkŠlet var bland annat att detta skulle missgynna Šldre som blivit sent anstŠllda. KommittŽn skrev att hŠnsyn till fšretagets behov ligger Šven i de anstŠlldas intresse. Tvister borde pršvas i ArbetsmarknadsnŠmnden, inte i domstol. Rapporten godkŠndes av LO-kongressen 1971. LO hade tidigare flera gŒnger avstyrkt riksdagsmotioner om lagstiftning.

    Sten Edlund, som var LO:s jurist pŒ 1970-talet, studerade senare som professor i arbetsrŠtt de utlŒtanden som tjŠnstemŠn i SAF och LO gemensamt skrev pŒ uppdrag av ArbetsmarknadsnŠmnden i tvister om uppsŠgning. Han fann att de var jordnŠra och hade hšg kvalitet.

    Allt var inte idyll, men avtalsmodellen fungerade till belŒtenhet och skulle ha varit stabil om inte politikerna blandat sig i, beskŠftigt och okunnigt. Las var en fšrgiftad gŒva till lšntagarna.

    Varken arbetsgivarna eller facket visar i dag nŒgot intresse fšr vad som faktiskt uppnŒddes med Saltsjšbadsmodellen. LO:s ordfšrande yttrar sig som om alternativet till tuordning enligt Las Šr godtycke och rŠttslšshet. LO Tidningens politiske redaktšr skrev nyligen att regeln Ósist in Ð fšrst utÓ i Las tillkom dŠrfšr att arbetsgivarna anvŠnde den fria uppsŠgningsrŠtten Ótill att metodiskt sparka Šldre anstŠllda, arbetare som inte var kŠrnfriska eller arbetare som inte ansŒgs hšgproduktivaÓ. Han hŠvdar att lagen infšrdes fšr att stŠvja missbruket av uppsŠgningsrŠtten. ÓLagen tvingade arbetsgivarna att motivera uppsŠgningar, och den gav facket fšrhandlingsrŠtt om vilka som skulle omfattas av uppsŠgningarna.Ó

    HŠr Šr det trŒngt mellan osanningarna. UppsŠgningsrŠtten var inte fri 1973. Lagen fšranleddes inte av rapporter om missbruk. Arbetsgivarna var genom avtal redan skyldiga att motivera uppsŠgningar. FšrhandlingsrŠtt om vilka som skulle sŠgas upp hade funnits sedan 1938.

    LO ger sken av att sjuttiotalets ensidiga arbetsrŠtt Šr den egentliga svenska modellen och att arbetarna dessfšrinnan saknade anstŠllningsskydd. Man uppfinner ett fšrflutet efter dagens vindar. SŒdan fšrljugenhet hindrar ett rationellt agerande och slŒr tillbaka mot en sjŠlv. Arbetsgivarna kommer nu att fortsŠtta att dra sig ur kollektiva relationer och gradvis underminera facket. En vŠlberŠknad eftergift frŒn lšntagarsidan om turordningen hade betytt mer Šn nŒgot annat fšr att bryta den onda spiralen.

Svante Nycander

 

tillbaka till arkivet