Olof Lagercrantz som politisk opinionsbildare

          Svante Nycander

 

 

Troligen hade Olof Lagercrantz inte gillat att bli analyserad som politisk opinionsbildare. Han skulle ha invänt att nästan allt han skrev var politiskt.

    Om man förenklar kan man säga att det ändå fanns två ofta återkommande politiska motiv eller teman i hans texter. Det första gällde kommunismen. Han gick ut i krig mot Sovjetunionen som frivillig i Finland 1940, och han grubblade hela sitt liv över det kommunistiska tyranniet och dess inverkan på sina offer och på världen i stort. Det andra temat var civilisationskritiskt och gällde i första hand utvecklingen i länderna i väst. Han misstrodde hierarkier och tyckte sig se hur stora enheter och rigida politiska och ekonomiska system, även om de har postiva förtecken, kan driva människor till vilka onda handlingar som helst. De två ledmotiven grep in i varandra på ett sätt som ibland ledde till missförstånd.

    I en artikel 1952, alltså under Stalintiden, skrev Olof att Ryssland var ett land ”i namnlöst elände”. ”I förnuftets ställe har satts tron, lydnaden och underkastelsen. Till slut betyder det att det kommunistiska Ryssland kommer att gå under inte på grund av yttre fienders åtgöranden, utan därför att det urholkas och förintas inifrån.” Fem år senare hävdade han att politiken i Ryssland och Kina hade lett till ”den personliga frihetens död och andligt slaveri”. 1964 skrev han åtta helsidesartiklar om slavlägren i Sovjetunionen som en del av den politiska terrorn. Artiklarna byggde på flera veckors samtal i Tel Aviv med Josef Berger, som hade varit Stalins fånge i 22 år och sedan hade emigrerat till Israel. Bland annat behandlade han antisemitismen i Sovjet. Arne Ruth har påpekat att Olof mer än någon annan svensk publicist uppehållit sig vid Gulagarkipelagen och dess innebörd. När Solsjenitzyn 1967 skrev ett protestbrev mot diktaturen hjälpte Olof till att smuggla ut detta så att det kunde publiceras i Le Monde, som en världsnyhet.

    Reportageserien från Kina 1970 utlöste många anklagelser om förståelse för kommunismen. Artiklarna vittnar om att Olof inte betvivlade förtryckets och likriktningens realitet. Han skrev att kulten av Mao-tse-tung nästan saknade motstycke i historien och att bara böcker av Mao och andra marxist-leninistiska skrifter fanns att köpa i bokhandeln i Kina, utöver läroböcker. Men artiklarna innehöll också uttryck för sympati och respekt för regimen. Han skrev att Mao var en lärofader som var en tillgång för Kina genom sin erfarenhet och medkänsla med folket. Förtrycket och likriktningen var inte hela sanningen om kommunismen i Kina.

    Den omvärdering som låg bakom Kinaserien hade inletts långt tidigare. Man kan spåra den i artiklar 1959-60 om Trotsky, som han beskrev som en personlighet av väldiga mått med en ovanlig sanningslidelse. Vad han skrev vid samma tid om Edward Bellamy vittnade om sympati för radikala utopister. Gradvis skärptes kritiken mot västvärlden. När han skrev om Kina 1970 hade Amerika fört krig i Vietnam i sex år och Richard Nixon var president. Då såg han inte kommunismen som det mest onda eller farofyllda. Han var mer oroad av den anti-kommunism som legitimerade en aggressiv och cynisk politik mot folken i den tredje världen.  

    I en recension av Herbert Tingstens tredje memoardel skrev Olof så här: ”Till politiken hör allt som rör människans förhållande till samhället och medmänniskorna. Till politiken hör moralen, konsten, litteraturen, religionen. Människan i samhället måste betraktas under ett totalt perspektiv. Varje uppdelning i vattentäta skott, varje överantvardande av centrala mänskliga frågor i enbart experternas händer är av ondo.”

    Därmed underkände han den vedertagna politiska tankesfären, och det är påfallande hur distanserat han förhöll sig till politik i strikt mening. När han skrev om svenska samhällsfrågor saknades dom flesta av dom ord och uttryck som politiska skribenter i allmänhet inte klarar sig utan: blockpolitik, marginalskatt, högerspöke, tillväxt, karensdagar – ingenting sådant förekom i hans texter, och när det gällde Sverige använde han knappast sådana ord som socialism och liberalism. Han föredrog ”opolitiska” allmängiltiga formuleringar. Han skrev om individen som riskerar att bli en maktlös kugge i ett stort maskineri och en ohörbar röst i intresseorganisationernas masskörer. Han efterlyste ett motstånd mot utvecklingen mot större enheter. Hans honnörsord var förnuft, mänsklighet och medkänsla, däremot inte jämlikhet och rättvisa, som doftade partipolitik. Negativa värdeord var förstelning, dogmer, bigotteri och fanatism. Så småningom stegrades hans kritik mot stora enheter och system till en undergångsprofetia.

    Från sina resor i andra länder brukade Olof i första hand rapportera om samtal med enskilda människor, särskilt författare, och om vardagliga händelser. Politiken fanns ofta med bara som någonting underförstått.

     Han skrev omkring 1960 många artiklar från resor i Sovjetunionen, Amerika och Västeuropa. I Sovjet blev han vittne till ett bråk mellan två poliser och några unga män, som olagligt trängde in i en park förbi en låst grind. När inkräktarna hade tagit sig in upphörde bråket. Polisen ryckte på axlarna. Olof skrev att den här episoden var en av många liknande han upplevt under några veckor i Sovjet. ”Jag har aldrig sett så många exempel på likgiltighet eller fräckhet inför ordningsmakten och på ett så omilitärt och ärkecivilt sinnelag.” ”… i Sovjet ser poliserna ut som bondpojkar som av misstag fått på sig uniform och nu skäms över detta herremansattribut”.

    Han bevistade lektioner i sovjetiska skolor och skrev att han aldrig i någon svensk skola hade sett en sådan iver att lyssna och svara. Han ansåg att barnen i Sovjet fick en myckenhet av kärlek, dom var omgivna av kvinnor, särskilt gamla kvinnor, som präglade vardagslivet  och som hade outsinliga källor av värme och medkänsla.

    Hur förhöll sig dessa sidor av den sovjetiska verkligheten till det politiska systemet? Olof skrev att i en diktatur pågår i varje stund en osynlig flykt bort från politiken och idéerna till sådant som är tidlöst och inte leder till kontroverser. Han nämnde schackspelet som exempel. ”Dom flesta Sovjetmedborgare lever, det är min tro, i högre grad utanför historien än människorna i andra länder. Det är förklaringen till att dom verkar så oförstörda, så litet hatiska och till att man inte tycker sig märka några nevroser i Sovjet, medan just det nevrotiska faller så starkt i ögonen i länder som Tyskland och England.” ”I Sovjet har man anpassat sig sedan sekler efter ett politiskt system utan frihet. Man lever sitt egentliga liv i schackreglernas abstrakta värld eller i privata vrår, där värme och medkänsla blommar så rikt därför att det är så kallt och stort utanför.”

    Jag minns att det kändes befriande att läsa dessa texter. Det var ett nytt sätt att rapportera om det ryska samhället. Vad han beskrev var en intressant paradox. En spegelvändning av den fanns i artiklarna från den liberala frihetens Amerika och England. Han menade att Amerika liknade ett stort Tivoli. Till detta Tivoli-Amerika hörde större delen av filmen, televisionen, de enklare tidningarna, frälsningsmötena och restaurangerna. Han skrev: ”I Amerika tystnar aldrig revolvrarna. Dom hörs dygnet om i varje amerikanskt hem. Det amerikanska folket är i varje ögonblick vittne till ett mord.”

     I London gick han på teater kväll efter kväll, och därifrån rapporterade han om en härskande maskulinitet. Huvudrollerna var vikta för män, kvinnorna på scenen fick personifiera bigotteri och fördomar eller spela fnittrande våp. Bland gräsänderna i Hyde Park  skimrade hannarna i metalliska färger, medan honorna var grå, ödmjuka skuggor. Sådant var England.

    Han strävade att nå fram till det mänskligt centrala och genuina, bortom samhällssystem och ideologier. Det är väl ungefär den hållningen man brukar benämna humanism. Men där fanns också en speciell livskänsla, som var mera personlig. Bakom hans paradoxala tolkningar av livsvillkoren i diktaturen respektive demokratin tror jag att det fanns en föreställning om att människan är mest levande när hon är som mest nertryckt. Den tanken lever i hans diktning och även i det han skrev om andra författare, som Nelly Sachs. Han hade en dragning till människor som lider, därför att vi av dem lär något oumbärligt om själva existensen. Han skrev en gång att det mest avskyvärda är likgiltighet för andras plågor.

    Olof menade alltså att politiken omfattar allt som rör människans förhållande till samhället och medmänniskorna, såsom moralen, konsten, litteraturen och religionen, och att människan i samhället måste betraktas i ett totalt perspektiv. Detta väcker en allvarlig fråga. Vad menas med att betrakta någonting i ett totalt perspektiv? Är det inte i praktiken detsamma som inget perspektiv alls, med andra ord en öppen dörr för godtycke och subjektivitet.

    Det problematiska i Olofs angreppssätt vill jag illustrera med hans insats i en konkret konfliktsituation. Jag tänker på gruvarbetarstrejken i Malmfälten 1969-70. Det var en avtalsstridig konflikt, som pågick i nästan två månader under ledning av en strejkkommitté. I regeringskansliet satt Olof Palme och telefonerade oavbrutet i tre veckor, berättade han själv i partistyrelsen medan konflikten pågick. Han sa att han hade en god bild av sammanhangen. Gruvarbetarna hade en hög strejkbenägenhet, som hade förstärkts av kommunisternas aktivitet. Gruvarbetarfacket var sönderslitet av politiska strider. Strejkkommittén bestod av personer som slagits ut i de senaste fackliga valen, den var ”dom refuserades salong”. Gruvarbetarna hade 20 procent högre löner än LO-genomsnittet, och strejken var delvis en protest mot den solidariska lönepolitiken. Palme försvarade LKAB mot anklagelser om hårda disciplinmetoder, och det fanns enligt honom inga aktuella fall av silikos. Till sist menade Palme att man måste visa en benhård inställning till olagliga strejker, annars blir det anarki på arbetsmarknaden.

    Det budskap som partiet enligt Palme borde framföra offentligt handlade om helt andra saker. Strejken var en påminnelse om kroppsarbetets villkor. Det är detta som vi positivt ska fånga upp och visa att det stämmer, det är precis de problem som vi för upp i jämlikhetsprogrammet och i budgeten om arbetsmiljön, företagsdemokratin och allt detta. Och det var så Palme argumenterade i riksdagen någon vecka efter det slutna mötet i partistyrelsen. Det fanns inget samband alls mellan analysen av strejkens orsaker och de offentliga framförda slutsatserna.

   Olof Lagercrantz reste flera gånger till Kiruna, blev bekant med några av strejkledarna och satte sig in konflikten. Han upprördes av att varken LKAB eller regeringen ville samtala med strejkkommittén. I en ledare skrev han att arbetarnas krav var rimliga och att ingen förnekade detta. Han menade att hela det etablerade Sverige svarade på mänskliga vädjanden med paragrafer och stadgar. ”Kom inte hit och tala om företagsdemokrati de närmaste tio åren, ty sådant kommer att mötas med hånskratt. Vi måste bryta ett förlegat stadgetänkande och åter sätta den mänskliga värdigheten i centrum!”

    Efter gruvstrejken utbröt anarki på arbetsmarknaden. Det blev ytterligare 216 vilda strejker under 1970. Det var många som tyckte att fredsplikten var en död paragraf och att företagen borde förhandla om löner med tillfälliga strejkkommittéer. Då inleddes den process som gjorde slut på Saltsjöbadstraditionen.

    Det är tragiskt när ledande politiker i sådana  situationer inte säger vad de tänker. Vad som stod på spel i gruvstrejken var ett politiskt och ekonomiskt system, och vid dagens slut har man behov av ett system som fungerar. Olof gjorde som han brukade, han såg konflikten ur ett konkret mänskligt perspektiv, han efterlyste ett värdigt sätt att bemöta strejkande arbetare och brydde sig inte mycket om vilken procedur den gällande ordningen föreskrev. Här speglades en evig konflikt, inte mellan höger och vänster utan mellan ett politiskt och ett opolitiskt sätt att tänka.

    Olof menade att ideologier är uttryck för ekonomiska och politiska maktintressen. Han hade en särskild anledning att ha ett ont öga till dem. När Herbert Tingsten avgick 1960 var Dagens Nyheter inne i en svacka. Upplagan hade stagnerat, och DN var inte längre störst. Tidningen hade vinglat i pensionsfrågan, som hade överskuggat allt annat i politiken i flera år. Den inrikespolitiske chefen Kurt Samuelsson hade tvingats lämna DN därför att det blivit känt att han hade förhandlat med LO om att bli chef för socialdemokratiska Stockholms-Tidningen. Styrelsen ville ha en mera stabil politisk inriktning och företog en ändring i chefredaktörkontraktet. Förut hade det stått att tidningen skulle redigeras i Dagens Nyheters traditionella frisinnade anda. Ordet frisinnad ansågs urvattnat och opolitiskt, så nu skrev man ”liberala och frisinnade anda”, på förslag av Jan-Otto Modig, som var vice vd. Det var tydligt vad som menades, och Olof undertecknade detta kontrakt. Men han tyckte inte om den liberala politik som åsyftades. Han yttrade sig kritiskt avfärdande om politiker som Bertil Ohlin och Sven Wedén för att inte tala om Per Ahlmark. I boken ”Ett år på sextiotalet” berättade han att han 1967 hade brevväxlat med Olof Palme. ”Jag skrev till honom att jag uppfattade hans gestalt på den politiska scenen som ett av de få glädjetecknen i en dyster och reaktionär situation.”

    1975 föreslog jag att Dagens Nyheter skulle ha en serie debattartiklar om liberalismen, som jag tyckte var misskänd. Olof fick nästan ett utbrott, han sa ”Du resonerar som din egen farfar!” Jag tror att han tänkte på sitt kontrakt. Varje omnämnande av ordet liberal kände han som en anklagelse eller en tvångströja.

    Vilken var Olofs enskilt mest betydande insats som politisk opinionsbildare? Tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand skrev han under finska vinterkriget en pamflett med titeln Finlands sak är vår, som spreds i 600 000 exemplar. Han var en av de ledande i kampen för svenskt stöd åt Finland, och han var redaktör för den svenska frivilligkårens tidning. Han anklagade samlingsregeringen för passivitet.

    I mars 1940 tvingades Finland lägga ned vapnen, och i april anföll tyskarna Norge och Danmark. Olof ville då att föreningen Nordens frihet, som hade varit ledande i Finlandsrörelsen, skulle visa samma handlingskraft mot Hitler som tidigare mot Stalin. Frivilligkåren borde nu självfallet, sa han, sättas in mot tyskarna i Norge. Norrmännen var ett broderfolk liksom finnarna, och situationen var exakt densamma i båda fallen. Men tanken att frivilligkåren skulle gå i krig mot Tyskland var främmande för alla dom andra i Nordens frihet.

    Olof var alltså en annorlunda Finlandsaktivist. När han långt senare funderade över vad som hände 1940 tyckte han sig se ett mönster. Humanitet och vilja att hjälpa följer ideologiska linjer. Han skrev att ekonomiska och politiska system driver människor framför sig och styr deras värderingar, dirigerar deras upprördhet eller likgiltighet, förför dem eller väcker dem. Dessa system krävde att vi gjorde Finlands sak till vår och att vi passivt betraktade Norges och Danmarks olycka. 

    Nyckelorden i resonemanget är ”ekonomiska och politiska system”. De betecknar just det som ständigt var måltavlan för Olofs civilisationskritik. Men det är en svår position att vara emot alla stora system i samhället. Han beskrev det själv i en artikel om George Orwell, som var en fiende till kapitalismen och därför socialist och som samtidigt misstrodde makten och kollektivet. Socialismen kunde inte förenas med det individuella frihetsbehovet. Olof skrev att Orwell knöt sitt sista, förtvivlade hopp till de människor som stod utanför samhället och som han hade delat bröd med under sin tid som vagabond. Orwell var hans själsfrände. Olofs sista stora politiska debattinlägg – en intervju i tidskriften Tiden 1986 – innehöll en undergångsvision som liknade Orwells. Han menade att vår värld behärskas av ett system som saknar både hjärta och hjärna. Det är en enorm varje sekund expanderande maskin, som utgörs av den fria marknaden och den tekniska utvecklingen och som ”följer lagar som inte hör människan till och som tvingar alla att dansa med”. Han menade att politisk makt och politiska ideologier saknar tyngd och realitet. Politiker kan röstas bort, men kapitalets makt varar i evighet. Obevekligt närmar vi oss ett systemsammanbrott och troligen ett nytt världskrig. Offentliga protester och varningar tystas ner automatiskt. Man får söka tröst i ett lågmält samtal i en vrå och hoppas på ett underjordiskt samförstånd.

    En så radikal och förtvivlad protest är möjlig bara som en slutpunkt. Efter den kan inget mer sägas. Vill man trots allt fortsätta att diskutera politiska frågor måste man välja bort tron att stora enheter och stora system är av ondo. Utan dom är vi nämligen maktlösa och utan hopp.

 

 

tillbaka till bibliografi