Lag & Avtal 4/2002

 

Lönebildningen ödesfråga (recension)

 

Reallönerna i Europa har sedan sjuttiotalet inte hållit jämna steg med produktiviteten i arbetslivet. Löneandelen av produktionsresultatet har minskat stadigt medan kapitalets andel ökat. Detta har skett parallellt med att fackföreningarna har trängts tillbaka; andelen fackligt organiserade anställda har fallit med drygt tio procentenheter. Arbetskonflikterna har minskat med omkring 90 procent. Fackliga organisationer har medverkat i sociala pakter, som syftar till att öka det egna landets konkurrenskraft och sysselsättning genom låga löneavtal. Lönepolitik handlar allt mindre om fördelning, allt mer om konkurrens mellan länder. 

    Genom EMU har nationell penningpolitik och växelkursförändringar bortfallit som medel att korrigera ekonomiska obalanser. Desto hårdare blir trycket på  lönebildningen. Fackliga företrädare fruktar ”en race to the bottom”, en nedåtspiral, där löntagarna pressas allt hårdare i konkurrensen om arbetstillfällen. Forskare vid Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung i Berlin anlägger ett keynesianskt synsätt. Ett land som ökar sin konkurrenskraft genom att hålla lönenivån nere gynnar ensidigt sin exportindustri. Företagen på hemmamarknaden hämmas av att löneinkomsterna utvecklas svagt. Konkurrenskraft genom kostnadspolitik är ett nollsummespel, vad det ena landet vinner förlorar det andra. Sysselsättningen i Europa som helhet blir inte bättre.

   ”Collective Bargaining under the Euro” handlar om hur de fackliga organisationerna inom metallindustrin försöker möta hotet från en sådan konkurrensstyrd lönebildning. Större delen av boken upptas av åtta uppsatser om hur avtalsfrågorna hanteras i respektive EU-länder, en dyster läsning för den som vill se fackföreningarna som en balanserande kraft. Ändå finns det en stark ambition att mobilisera löntagarintresset i hela EU kring vissa gemensamma riktlinjer i avtalsfrågor. I samband med att euron blev gemensam valuta i EMU 1999 antog Europafacket (ETUC) resolutionen ”Towards a European System of Industrial Relations”, där man anvisade tre olika modeller för samordning: den sociala dialogen inom EU-systemet, samarbete över nationsgränserna inför nationella avtalsförhandlingar och ett särskilt förhandlingssystem på europeisk nivå. 

   Den mest avancerade diskussionen förs inom metallarbetarfederationen, EMF, som sedan sjuttiotalet formulerat många gemensamma förhandlingskrav, exempelvis gradvis införande av 35-timmarsvecka. En gemensam samhällsekonomisk norm för lönebildningen antogs 1993. Utöver skydd för uppnådd reallön borde löntagarna ha del av produktivitetsökningen, och en omfördelning av produktionsresultatet till löntagarnas fördel borde ske i de fall kapitalandelen blivit oskäligt hög. Syftet var att bryta upp den negativa, konkurrensstyrda lönepolitiken.

    Medlemsförbunden försöker göra samarbetet i Europa till en daglig angelägenhet.

Starkast pådrivande är tyska IG Metall, som har lång erfarenhet av att agera samordnat och löneledande inom en federal struktur. Den allmänt beundrade tyska stabiliteten byggde under lång tid på ett tyst samförstånd mellan Bundesbank och IG Metall, och nu vill man ha något liknande i EMU. IG Metall samarbetar på regional basis med metallfacken i angränsande EU-länder.

    Svårigheterna verkar nästan oöverstigliga. Flertalet arbetsgivarorganisationer vill decentralisera avtalsfrågorna till företagen, och metallindustrins representanter vägrar att ha officiella kontakter med EMF; den sociala dialogen ska föras enbart genom UNICE, arbetsgivarnas övergripande Europaorgan. Tvärt emot gemensamma deklarationer mot en konkurrensstyrd lönebildning har facket i flera länder ingått trepartspakter, exempelvis ”Bündnis för Arbeit” i Tyskland, för att stärka sysselsättningen till priset av en svag löneutveckling. I Storbritannien och Frankrike är förhandlingssystemet decentraliserat och arbetsgivarnas övermakt stor. Inget fackförbund är berett att ge upp ens någon del av sin självständighet för att nå en gemensam europeisk lönepolitik.

    Även om man helt skulle dela den fackliga oron för en nedåtspiral, är det svårt att se varifrån kraften bakom en samordning skulle komma. De forskare (Lars Calmfors med flera) som nyligen gett ut ”The Role of Unions in the Twenty-First Century” tror inte på en europeisk samordning av lönebildningen, inte ens i den milda formen av mönsterbildande avtal (med tysk metallindustri som löneledande). Samordning är möjlig bara i specifika frågor där bestämmanderätten ligger hos EU. Man kan invända att den tydliga konvergensen i  löneutvecklingen tyder på att en samordning redan kommit till stånd – låt vara inte på det sätt facket eftersträvar; även nedåtspiralen är ju en form av samordning. 

     Hur allvarligt är problemet, har riskerna ur facklig synvinkel överbetonats? Lönebildningen inom det gemensamma valutaområdet, som också är en gemensam arbetsmarknad, är en europeisk ödesfråga och ett nytt slagfält för keynesianer och neoliberaler. Litteraturen därom växer, utöver de nämnda böckerna har nyss utgivits ”Europe – One Labour Market?” (redigerad av Lars Magnusson och Jan Ottosson). Även där vädras en oro för ”the logic of downward competition”.

 

 

Collective Bargaining under the Euro. Experiences from the European Metal Industry. Red. Thorsten Schulten och Reinhard Bispinck. European Trade Union Institute och European Metal Workers´ Federation 2001, 344 sidor