Håll politiken på avstånd; LO-tidningen nr18/2004.

 

Från 1980 till 1998 tappade fackföreningarna i Europa en fjärdedel av sina medlemmar. I LO-rapporten ”Fackliga strategier för bättre byten” nämns att facket har försvagats och att detta medfört att löneandelen av produktionsresultatet minskat. Där sägs också att Sverige inte är ”en avskild ö”, vi blir alltmer integrerade i Europa. Vad ska vi alltså vänta oss?

    Ingenting är ödesbestämt, men svenska fackföreningar har skäl att fundera över var de har sin verkliga styrka och hur hotet mot de fackliga positionerna ser ut. Varför är andelen organiserade så hög här, och varför håller facket sina positioner bättre än i andra länder?

    De som tror att det beror på arbetsrätten bör betänka att den svenska fackföreningsrörelsen var starkast i världen redan vid mitten av trettiotalet. Av industriarbetarna täcktes ungefär 80 procent av kollektivavtal så tidigt som 1930 – inget annat land kom i närheten av den siffran. Det fanns alltså något i det dåtida borgerliga Sverige som gynnade facklig organisering. Det kan inte ha varit arbetsrättsliga lagar. Tvärtom, det mest påfallande var att det fanns så litet  lagstiftning inom det fackliga området. Den fackliga friheten var stor.

    På andra håll ingrep myndigheter och lagstiftare strängt mot fackföreningarna. Även lagar som tillkom för att skydda föreningsrätten och gynna facket blev ofta i praktiken instrument för staten att kontrollera facket. Det gäller i synnerhet den amerikanska Wagnerlagen 1935, som genom påbyggnader och omtolkningar blivit ett medel för antifacklig repression.

     Frankrike är intressant. Enligt lag tillämpas kollektivavtal för en viss bransch automatiskt vid alla arbetsplatser i branschen, även där inga anställda tillhör facket. Det har tagit bort ett motiv för organisering. Bara var tionde anställd är organiserad, medan  kollektiavtalens täckningsgrad är 75 procent. En i princip välvillig lag har urholkat facket.

    Om man hade frågat Arne Geijer varför Sverige har en stark fackföreningsrörelse skulle han ha sagt att fackföreningarna i vårt land är fria och helt har fått lita till sin egen kraft. Om det fanns ett val mellan kollektivavtal och lagstiftning föredrog LO på den tiden alltid avtal. LO:s jurist Arnold Sölvén menade att rättigheter på arbetsplatsen är 10 procent paragrafer, 90 procent tillämpning, och att ett avtal är mer förpliktande för arbetsgivaren än en lag.

    I LO-rapporten är krav på ny lagstiftning nedtonade, men någon omprövning eller självrannsaken i fråga om arbetsrätten märks inte. Man begär en lag som ska göra heltidsarbete till en rättighet.

    En stor facklig fråga är hur man ska undanröja etnisk och annan diskriminering i arbetslivet. Som botemedel nämns först allmänna regler i kollektivavtal och arbetsrätt. Sedan hänvisar man till lagar med förbud mot diskriminering och, som en tredje punkt, ”förebyggande arbete för att motverka diskriminering, exempelvis ökade kunskaper om diskrimineringslagstiftningen. Detta är både feltänkt och fantasilöst. Nämnda lagstiftning är inte effektiv, det finns bättre idéer.

    Det enda diskrimineringsförbud i Sverige som visat sig verkningsfullt är föreningsrätten: förbudetet mot att särbehandla någon på grund av medlemskap eller verksamhet i en fackförening eller en arbetsgivarförening. Förbudet fanns i kollektivavtalen i 30 år innan det skrevs in i en lag. Det respekterades därför att det var uttryck för parternas gemensamma vilja. På sjuttiotalet, i samband med MBL, uppkom frågan om förbudet skulle gälla också vid nyanställningar. Nej, tyckte även LO:s företrädare, det behövs inte. Formellt har en arbetsgivare än i dag rätt att särbehandla en arbetssökande på grund av fackligt medlemskap. Men föreningsrätten är en del av vår kultur, staten måste inte reglera allt.

    Arbetsgivarna som kollektiv har samma intresse som fackföreningsrörelsen av att integrera utlänningar i arbetslivet. Det som hindrar är inte att personaldirektörer och andra höga chefer är fördomsfulla. Motståndet finns brett i företagen, hos arbetare, tjänstemän, arbetsledare och fackliga företrädare, som tycker att arbetet flyter smidigare med arbetskamrater som är av samma sort som de själva.

     I det brokiga Amerika finns något som kallas ”diversity training”, utbildning i konsten att umgås och samarbeta friktionsfritt över etniska gränser. En Google-sökning ger över 4, 2 miljoner träffar: konsultföretag, högskoleinstitutioner, utbildnings- och forskningsprogram, böcker, tidskrifter med mera. Det är en miljardindustri för att få amerikaner i arbetslivet att lära sig mer om varandras kultur och traditioner. Principen är ”bemöt andra som de vill bli bemötta, inte som du själv vill bli bemött!” I Sverige finns ett spirande intresse för ”mångfaldsutbildning”, antalet Google-träffar är 94, men de flesta vet inte ens vad ordet står för.

    Hade det varit för fyrtio år sedan skulle SAF och LO tillsammans ha gått in för att öppna arbetsplatserna för invandrare. Ett stort samarbetsmaskineri hade rasslat igång. Det är en otroligt mycket effektivare metod än att jaga arbetsgivare med stämningar till Arbetsdomstolen.

    USA-professorn Peter A. Swenson har jämfört svensk och amerikansk arbetsmarknad i sin bok Capitalists against Markets (2002). Han visar hur fackföreningar kan befästa sin ställning genom att agera i frågor där de har samma intresse som arbetsgivarna. Den tanken finns också i LO-rapporten. Med ”bättre byten” menas att fackföreningsrörelsen inte bara ska ställa krav utan också ”erbjuda arbetsgivarna ett förnyat och starkt ansvar för utvecklingen”. Rapporten är fri från klasskampsretorik. 

    Att övervinna diskriminering och segregation är solklart en fråga för ”bättre byten”. Men parterna har ett mer allmänt intresse av att värna den gemensamma kontrollen över viktiga normer i arbetslivet gent emot staten.

    Sjuttiotalets arbetsrätt har minskat både arbetsgivarnas och fackets inflytande på strategiska punkter. Enligt LO-rapporten har hål rivits upp i anställningsskyddet på senare tid. Mindre företag får göra undantag från turordningen, det finns elva undantag från tillsvidareanställning. Så hade det inte blivit om anställningsskyddet reglerats i kollektivavtal, som före 1974, vilket båda parter då var belåtna med. Avtalets turordningsregel vållade nästan aldrig tvister. Anställningsskyddet var ett fackligt rekryteringsargument.

     Fördjupa analysen av parternas gemensamma intressen, stärk de kollektiva relationerna som en självständig sfär i samhället, håll politiken på avstånd! 

SVANTE NYCANDER