En självständig kulturredaktion; Medier

 

En självständig kulturredaktion (Införd i ”Vårt behov av Olof. En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag”)

 

 

Två kulturchefer i Dagens Nyheter, Arne Ruth och Ingrid Elam, avgick på grund av konflikter med ägarna om kulturens roll i tidningen. Peter Luthersson i Svenska Dagbladet tog strid för sin position som kulturredaktör underställd endast chefredaktören och avgick några månader senare mer eller mindre ofrivilligt. Hur självständig bör en stor tidnings kulturredaktion vara gent emot ägarna och tidningsledningen? Olof Lagercrantz´ ande svävar över konflikterna. Arne Ruth säger i en intervju att Olof stod för ”genombrottet för en självständig kulturbevakning” och att han ”byggde upp en trovärdighet som blev symbolbärande för kulturlivet i Sverige överhuvudtaget”. Genom Olof skedde ”en emancipation av kulturjournalistiken”. (00TAL 2/3 2000.) Det är på grund av den som kulturredaktionernas självständighet blivit ett tema i mediedebatten.

    Huvudfrågan har blivit vilken formell ställning kulturchefen bör ha i hierarkin. Lagercrantz var en kulturredaktör som upphöjdes till chefredaktör, och därmed blev kulturen mera självständig inom tidningen. Dagens kulturskribenter har inte svårt att se sambandet.

    Men Olofs eget perspektiv var ett annat. Han var chefredaktör för Dagens Nyheter, inte för kultursidan, och han drog ingen skarp gräns mellan avdelningarna på redaktionen. Konstitutionella argument om maktbalans mellan olika huvudavdelningar var främmande för hans sätt att resonera, han protesterade mot tanken att han själv skulle vara en obalanserad skribent, som mer konservativa medarbetare borde balansera upp.

Jag minns inte att han någonsin talade om kulturjournalistik som en särskild, avgränsad genre.

    Han fick två andra chefredaktörer vid sin sida 1960, Sven-Erik Larsson och Sten Hedman. Larsson var helt inriktad på ledarsidan, Hedman ledde allmänna redaktionen. Båda höll sig till sitt, och båda var som personer nästan osynliga utåt, medan Olof var starkt närvarande inom hela redaktionen och tidningens ansikte mot läsarna. När Hedman efterträddes av Börje Dahlqvist som redaktionschef och ansvarig utgivare 1963 (utan chefredaktörstitel) ökade Olofs inflytande. Dahlqvist och han delade beslutsansvaret när det gällde teaterredaktionen. Olof uppmuntrade oss ledarskribenter att skriva även på kultursidan, Jan-Magnus Fahlström hade särskilda ”kulturdagar”, då han var befriad från att skriva ledare. Litteraturkritikern Ingemar Wizelius skrev ledare om bland annat skolfrågor. Olof förde löpande samtal med ledarredaktionens medarbetare och hävdade sin rätt enligt kontraktet att själv skriva ledare. Någon underförstådd kompetensuppdelning mellan Larsson som politisk chef och honom själv som kulturchef ville han inte erkänna. Det blev förstås konflikter, och efter nära tio års samexistens sade Olof upp ”samarbetskontraktet” med Larsson, han ville inte längre vara medansvarig för ledarsidans linje. Konflikten löstes genom att Sven-Erik Larsson ensam blev ansvarig i fråga om svensk inrikespolitik, medan de två chefredaktörerna och utrikesredaktören Ulf Brandell tillsammans skulle ha bestämmanderätt över utrikeskommentarerna på ledarsidan. Under hela sin tid som chefredaktör var Olof den främste interne opinionsbildaren på redaktionen och den mest beundrade skribenten.

    När jag efterträdde Larsson 1979 var den konstitutionella frågan löst. Hans-Ingvar Johnsson var chef för allmänna redaktionen och ansvarig utgivare, Per Wästberg chef för kulturredaktionen. Kompetensgränserna var klara, några konflikter om vem som skulle bestämma vad var knappast möjliga. Kring detta stutus quo växte det upp en maktbalansteori och ett revirtänkande, som ofta hade sin udd mot ledarredaktionen. De nära och goda kontakterna mellan ledarskribenter och kulturmedarbetare tunnades ut. Tomrummet efter Olof fylldes inte, redaktionen blev tystare. Ingen gick runt och förde samtal om att hålla protesten levande, att skärpa vårt språk och att lyssna mindre på talet från podiet än på mumlet nere vid dörren. Det hade varit litet patetiskt ibland, litet irriterande också, men det hade stärkt vår känsla av att ha ett gemensamt uppdrag.  

    Utanför ledarredaktionen var det en rätt allmän åsikt att den borgerliga ledarsidan borde balanseras av radikala kultursidor. Det gillade jag inte, jag hade svårt att smälta att det jag själv skrev skulle vara i behov av att balanseras. Jag brukade citera min lärare i statskunskap Carl Arvid Hessler som påpekat: ”Sanningen ligger aldrig mitt emellan.”

     Christina Jutterström ansåg att DN skulle bli mindre trovärdig som nyhetstidning om ledarskribenter tillfälligtvis medverkade på nyhetsplats eller om reportrar vikarierade på ledarsidan, vilket hade hänt förr. I början av nittiotalet skrev jag ett par artiklar mot förbudet mot ny kärnkraft. I en spalt där Christina besvararde läsarfrågor karaktäriserade hon det jag skrivit med orden ”omsvängningen på ledarsidan” och försäkrade att denna inte skulle påverka DN:s nyhetsrapportering. Ledarsidan var inte DN, den hade blivit något från resten av tidningen avskilt. Det var, insåg jag, en oundviklig följd av den tredelade ledningen. Om den ena chefredaktören kommenterar den andras artiklar försvinner illusionen att tidningen är en personlighet, det har samma verkan som när man släpper in dagsljus på en teaterscen.

    Sedan någon gång på åttiotalet har jag argumenterat för att DN skulle ha endast en chefredaktör, hämtad från den opinionsbildande sidan, en skribent med tyngd och auktoritet. I DN har redaktionschefen, ledaren av den allmänna redaktionen, av tradition haft en stark position, och så bör det vara. Men det bör finnas någon högre upp som till sist kan ge besked på DN:s vägnar och som står som garant för tidningens integritet – en publicist. Jag föreställer mig att Olof är av samma mening.

    Om den idén var vi inte överens, Christina, Arne och jag. Redan att den framfördes av chefen för ledarredaktionen ansågs en smula hotfullt. Hur skulle kulturjournalistiken påverkas? I intervjun i 00-TAL säger Arne Ruth på tal om reaktionerna mot Göran Greiders DN-artiklar att kritiken inte kom uppifrån, det vill säga från Bonniers, utan från sidan: ”Man ska inte glömma att kulturredaktionens självständighet är viktig också i förhållande till den egna redaktionen. De konflikter som jag hade i sidled, om ifrågasättandet av artiklar och skribenter, var betydligt fler och svårare än de jag hade med familjen Bonnier. Bortsett då från de stora frågorna som handlade om riktningen för hela företaget, och som så småningom gjorde att jag gick.”

    Anders Ehnmark har kommenterat Arnes ord om konflikter i sidled: ”Det är sant: kultursidan är alltid belägrad av en ursinnig centralredaktion, som tycker den är för svår, och en ursinnig ledarredaktion, som tycker den är politiskt helgalen, vilket ibland är sant. Men det är så det ska vara.” (LO-tidningen 31/2000.)

     Men kulturjournalistiken är inte fundamentalt olik annan seriös journalistik, självständighetsbehovet är inte avdelningsbetingat. Många av de bästa medarbetarna rör sig mellan genrerna och avdelningarna. Åke Lundqvist anställdes på kulturredaktionen, var senare ledarskribent i fem år för att fortsätta i olika funktioner inom allmänna redaktionen. Många andra har gått från ledarredaktionen och kulturredaktionen till allmänna redaktionen, eller omvänt. Skribenter med ett eget engagemang och provocerande åsikter hittar vi inom hela tidningen. Olle Alsén som kärnkraftskritiker och ubåtstvivlare, Sven Öste som Vietnamrapportör, Thomas Michélsen som miljöskribent och grävande reporter, Kerstin Vinterhed som socialt samvete – ingenting skiljer dem i grunden från den omstridde kulturjournalisten. Sådana skribenter ifrågasätts både utanför tidningen och internt.

    De konflikter i sidled som Arne nämner var inte svåra att lösa, eftersom varje chefredaktör hade obestridd rätt att bestämma om skribenter och artiklar inom sitt område. Vilken är lärdomen av de spänningar som fanns? Är inte en strikt tredelad organisation  som gjord för att skapa motsättningar, ovänskap och mentala barriärer, vi mot dom? Om ingen har till uppgift att svetsa samman, få bort missförstånd och tina upp frusna relationer, utvecklas organisationen obönhörligt mot förstening.

    ”Vi är i grunden lika” är en bättre attityd än ”vi är i grunden olika”, även inom en redaktion.

    I dag är den ene chefredaktören samtidigt verkställande direktör, medan den andre är chef för ledarredaktionen, och tillsammans har de ett högsta ansvar för kulturredaktionen. Det är en organisation som uppammar bunkermentalitet bland kulturmedarbetarna, oavsett hur hänsynsfullt de båda chefredaktörerna uppträder. Kulturen är ställd under förmyndarskap av dem man sedan länge känt sig oförstådd av.

    Inget sätt att organisera arbetet är i sig någon garanti för att miljön blir tolerant mot individualister och motståndskraftig mot påtryckningar. Det viktiga är vilka tänkesätt som härskar. Den redaktionella självständigheten är odelbar och kulturjournalistens frihet en del av alla journalisters frihet.

    Redaktionen som helhet är underkastad marknadens stränga lagar, om läsarna och annonsörerna överger tidningen kommer förändringar att tvingas fram. Men en mindre del av redaktionen kan inte åberopa sitt eventuella kommersiella värde som grund för självständighetsanspråk. Den kan inte heller vara domare i sista instans över sina egna prestationer. ”Justification means appealing to something independent”, skrev Sissela Bok  i Lying. Vilken oberoende instans erkänner kulturredaktionen som en legitim domare, om den inte vill vara underställd en för hela tidningen gemensam chefredaktör?  

    Kulturlivets idékonflikter har oftast nära samband med skiljelinjerna i den allmänna samhällsdebatten, och kultursidor är självklart också politiska debattsidor. Det konstnärligt och litterärt nyskapande utmanar alltid mer eller mindre en bestående ordning. En journalistik i nära kontakt med kulturens förnyare tenderar därför att bli radikal även politiskt. Insikten om det sambandet – många undantag kunde nämnas – finns inom förlagsvärlden och är en del av Bonniers styrka som tidningsägare. Så länge en kulturredaktion inte driver politiska kampanjer, som i DN skedde exempelvis inför folkomröstningen om kärnkraft 1980, är en sådan radikal tendens i kulturjournalistiken inget som bör oroa vare sig ledarredaktionen eller ägarna.