7/4 1999; Vill Alf Svensson bli statsminister?; DN-kolumn; Svensk politik

 

Vill Alf Svensson

bli statsminister?

 

Angrepp på kristdemokraterna handlar oftast om kristen moralism, tvetydighet i abortfrågan, intolerans mot homosexuella och förbindelser med Livets ord. Alf Svensson slår tillbaka rutinerat och skickligt. Kristdemokraterna visar bilden av ett parti som står för kristna värderingar och moralisk medvetenhet utan trångsynthet och sekterism. Inte ens Tuve Skånberg, intervjuad såsom partiets mest värdekonservative riksdagsman i DN:s artikelserie om kristdemokraterna, verkar att vara en fundamentalist.

 Problemet med kristdemokraterna är i stället att partiet har så litet att komma med utanför sitt traditionella revir. Partiets ”bästa frågor” enligt väljarundersökningar är vård, omsorg, handikappfrågor och missbruksfrågor. Dess ”sämsta frågor” är forskning och teknik, arbetslöshet, Sveriges ekonomi, jämställdhet, naturvård och energi. Ingen förknippar kristdemokraterna med något eget budskap i blockskiljande frågor. Partiet är borgerligt, närmast konservativt, men visar inget större intresse för att åstadkomma en maktförändring som skulle göra en borgerlig politik möjlig. Alf Svensson verkar nöjd med vad han uppnått.

 Man kan jämföra med andra politiker som lett borgerliga partier på uppåtgående: Bertil Ohlin, Jarl Hjalmarson, Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin,  Bengt Westerberg och Carl Bildt. De har alla profilerat sig i de centrala frågorna, attackerat makthavarna och försökt påverka politikens inriktning i stort. Därför har de också eftersträvat regeringsmakten. Även Ola Ullsten, en partiledare utan valframgångar i ryggen, hade ett stort perspektiv, siktade på statsministerposten och räddade regeringsmakten åt de borgerliga i tre år.

 Stefan Edman, socialdemokrat i regeringskansliet, finner det svårt att förstå varför så många kristdemokrater nöjer sig med retoriken och inte ser att partiet ingenting  åstadkommit. Kristdemokraterna ”tog inte chansen att bilda regering efter valet.” (DN ¾.)

 Efter valet fanns knappast den chansen. Alf Svensson hade minst ett halvår dessförinnan valt bort möjligheten att ställa sig i spetsen för ett regeringsalternativ, en mittenregering efter norsk förebild.

  Miljöpartiet är nu i öppen konflikt med socialdemokraterna och vänsterpartiet om arbetsrätten. Med en påkostad annonskampanj mobiliserar LO den fackliga opinionen mot förslaget att små företag ska få undanta två anställda från turordningsregeln vid uppsägningar. Annonserna är riktade mot miljöpartiet, som inte har resurser att svara. Den fackliga ångvälten har dragit igång.

 En rätt att göra undantag från turordningen är viktig för de mindre företagen. Att kunna behålla nyckelpersoner i en nedgångsfas ökar chansen att överleva. En arbetsgivare kan lättare nyanställa om han har en viss handlingsfrihet vid uppsägningar. Tillväxtintresserade socialdemokrater som Mona Sahlin och Björn Rosengren skulle inget högre önska än att få tillmötesgå företagen.

 Miljöpartiet gjorde klart före valet hur de ser på turordningsfrågan. Att ge vika för LO-kampanjen vore förödmjukande. Situationen illustrerar att miljöpartiet passar dåligt in i en allians med socialdemokraterna och vänsterpartiet, som båda låter det fackliga intresset styra i avgörande frågor. Miljöpartiet och LO har helt olika perspektiv.

 Så gott som alla opinionsundersökningar under förra valperioden tydde på att miljöpartiet skulle bli tungan på vågen och att enda chansen till en borgerlig regering låg i ett mittenalternativ. Månaderna före valrörelsen i fjol argumenterade centern ihärdigt för en allians i mitten. Birger Schlaug och Marianne Samuelsson reagerade försiktigt positivt, men Alf Svensson sade nej.

 Väljarna hade uppskattat en sådan tredje väg. Borgerliga valframgångar under efterkrigstiden har i de flesta fall grundats på mittenpolitik, inte på högerpolitik. Ute i Europa har socialdemokratiska partier intagit mittfältet och vunnit stora framgångar. Sverige är med en viss fördröjning på väg åt samma håll, hävar Olle Svenning i Aftonbladet. ”Socialdemokratin med 35 procent av rösterna utgör den nya mitten.” Så är det inte alls, i Sverige är socialdemokratin fastkedjad i en gammldags vänsterposition genom beroendet av LO och vänsterpartiet.      

 Miljöpartiets väljare anser i likhet med kristdemokrater, folkpartister och centerpartister att de själva befinner sig i mitten. Alf Svensson kunde, med Bildts tysta gillande, ha försökt bilda en ny allians för en regering utan socialdemokrater, fri från facklig vetorätt.

 En mittenregering hade fått problem med kärnkraften, EMU och mycket annat. För svenska folket är det ingen större fördel att det nu i stället är socialdemokraterna som hanterar dessa frågor ihop med vänsterpartiet och miljöpartiet. På flera områden skulle en fyrpartikoalition i mitten betyda bättre villkor för företagande och sysselsättning.

 Socialdemokraterna regerar vidare i kraft av motståndarnas bristande fantasi. Men LO ger kanske Alf Svensson en ny chans?

 

Citat i texten: ”Socialdemokraterna regerar vidare i kraft av motståndarnas bristande fantasi”