Kosovo ny version doc; 2/5 1999; Dårskapens vägar till Jugoslavien; DN-kolumn; Internationellt

 

Dårskapens vägar

     till Jugoslavien

 

Kort innan Nato började bomba skrev Carl Bildt i ett par av sina elektroniska veckobrev att beslut om luftanfall omedelbart måste kunna följas upp med omfattande markoperationer.  ”Annars riskerar effekten att bli att vi lämnar miljoner människor på marken värnlösa i den konflikt som snabbt kommer att trappas upp. Och att tro att ett krig med Kalashnikovs mellan kullar och ruiner kan stoppas av kryssningsrobotar och B52:or är naivt och farligt.” Bildt varnade för att det inom en månad kunde bli en miljon nya flyktingar.

 Han påpekade att ledande Natomilitärer hade avgett samma varningar som han själv och att det inom alliansen saknades vilja och beredskap att ingripa på marken. Själv beskrev han svårigheterna med markoperationer som formidabla. Framför allt oroade han sig för de politiska effekterna i regionen.

 Flyganfallen tedde sig för Bildt redan i förväg som ett huvudlöst företag. Det mesta tyder på att han hade rätt. Konflikten i Kosovo hade troligen orsakat färre döda, färre flyktingar och mindre materiell förödelse om man hade låtit bli att bomba.

Västalliansens ledare har troligen i dag samma insikt, men Natos prestige och framtid anses kräva att operationen fullföljs. Alltså fortsätter man att bomba så länge det finns några mål kvar att förstöra. Tony Blairs stenhårda uttalanden väcker minnen som skrämmer. Mönstret känns igen från Barbara Tuchmans The March of Folly, from Troy to Vietnam – Dårskapens vägar.

Utgången går inte att förutse, men det finns tecken på att serberna sluter upp bakom statsledningen, som tyskarna gjorde ännu 1945.

Så länge någon kan minnas har Sverige hävdat att folkrätten måste respekteras. Framför allt mindre stater behöver skyddas mot övergrepp genom internationella rättsregler, brukar regeringen påminna om.

Den svenska regeringen stöder bombningarna och håller bara skenbart en viss distans. Göran Persson betonar att Sverige principiellt kräver FN-mandat för militära ingripande mot en stat men tillägger: ”Statssamfundet kan inte stå passivt i extrema humanitära nödfall även om säkerhetsrådet är oförmöget att fatta några beslut.” När detta sägs just i dag, utan precisering, kan ordet ”statssamfundet” inte syfta på något annat än Nato. En militärallians, som Sverige inte vill tillhöra, ges svensk klarsignal att träda i FN:s ställe. Är det vårt bidrag till en internationell rättsordning? 

  Pierre Schori säger att Natos agerande inte har ”något entydigt stöd i folkrätten som den är formulerad nu”.  Vad betyder det? Att stöd finns, fast det inte är entydigt just nu?

  Ambassadör Jan Mårtensson, tidigare hög FN-tjänsteman, hävdar att alternativet till Natos insatser skulle vara att ge fritt spelrum för folkmord, fördrivning och etnisk rensning under hänvisning till FN-stadgan. ”Ett cyniskt paragrafrytteri utan förankring i det allmänna rättsmedvetandet.”

Hade Natos bombningar haft stöd i folkrätten hade vi fått veta det. Men något stöd finns inte. Att åberopa folkrätten kallas därför att rida på paragrafer.

    FN-stadgans förbud mot militära angrepp på självständiga stater annat än till självförsvar är en central del av folkrätten. Har världen gått in i ett skede där förbudet inte är hållbart utan ett hinder för välmotiverade ingripanden? Så  kan man fråga, men Sverige borde inte ge upp en principiell ståndpunkt, som hävdats under lång tid, med en advokatyr som går ut på att det finns något mitt emellan det tillåtna och det otillåtna. Om FN-stadgan inte anses bindande, vad gäller i stället? Inga regler alls?

    Antag att Carl Bildt har rätt i att Nato kan nå sina mål bara genom militära markoperationer. Vore detta rätt lösning på krisen?  Vi bör då först fråga oss om vi skulle vara beredda att låta svenska förband gå in som krigförande i Kosovo och om svenska soldater kan antas vara villiga att sätta livet på spel i ett krig mot Serbien? Om svaret är nej, är det troligt att nej är rätt svar också i Natoländerna.

    Militärteknologin har gjort det relativt enkelt för en stormakt att använda militärt våld i form av luftangrepp nästan var som helst på jorden. När konflikter och övergrepp bevakas av internationella medier blir det frestande att sätta in bomber som ett tvångsmedel mot stater och makthavare som utmanar världsopinionen. ”Vi kan inte bara titta på, när människor dödas och fördrivs.” Men om enbart bombningar inte hjälper? Det verkliga testet kommer när vi ombeds skicka våra söner att utkämpa krig på avlägsna platser, på grund av konflikter vi inte förstår.

     Inte heller demokratiska stormakter har kontroll över vad som händer i världen. Felberäknade ingripanden kan utlösa katastrofer även om de är välmenta. Man hade tilltrott Europas socialdemokratiska regeringar en större försiktighet och starkare fredsinstinkter, inte denna hökaktighet. Den svenska regeringen visar en lojalitet som inte hade funnits om Europas ledare hetat Helmut Kohl och John Major. I Sverige är det  moderatledaren som söker en politisk lösning, inte en militär, för Kosovo. 

 

     Citat i texten:  ”Regeringen stöder bombhökarna i Nato, medan Carl Bildt söker en politisk lösning”