7/8 1999; Utopin förverkligad är politikens slut; DN-kolumn; Ideologier

 

Utopin förverkligad

är politikens slut

 

En kort tid har jag tagit ledigt från den politiska debatten med dess veklagan över bristen på utopier och visioner. Jag har rest i Sverige söder om Mälaren och sett ett land som är en förverkligad utopi. Här bjuds livsmiljöer som man knappt drömde om för trettio eller fyrtio år sedan. Offentligt och privat välstånd, kultur och skönhet. Små tätorter med välskötta byggnader, parker och trädgårdar. Allt är inte smakfullt, och många band till det förflutna har skadats av obetänksamt byggande och rivande i ett tidigare skede. Man slås ändå av hur mycket omtanke, kvalificerat arbete och resurser som lagts ned på att bevara och försköna både den gemensamma och den personliga miljön. Förfallna hus och sönderkörda vägar får man leta efter.

 Ytliga intryck, kanske, men det man ser är inte bara en fasad. Enligt alla mått lever människor bättre och tryggare än någonsin. Färre än i nästan alla länder utanför Norden ramlar igenom de sociala skyddsnäten, ingen behöver leva i nöd. Det är inte ett klassamhälle som gömmer sig i dessa prydliga villasamhällen och prunkande trädgårdar.

 Den svenska kultureliten är av tradition misstrogen mot modernisering och tillväxt som vägar till ett gott samhälle. En antimodernistisk civilisationskritik har kunnat samsas väl med både en nostalgisk konservatism och en radikalism som ser omfördelning av makt och pengar som överordnad än allt annat. Tjugotalets teknikvänliga avantgardism med parollen ”acceptera” framstår som en avvikelse från kulturdebattens huvudfåra, en parentes.

  I näringslivet har tillväxt alltid varit ett värde som tas för givet, ett mål i sig. De som talat för tillväxt och industrialism som en del av en samhällsideologi har främst varit samhällsvetare och politiker med kontakter i näringslivet och produktiva delar av den offentliga sektorn. En typisk företrädare för dem var den unge Bertil Ohlin. Han skrev 1936 att den moderna maskintekniken är ”kanske det mäktigaste frihetsinstrument vår tid äger”, att det är ”maskinerna som hålla på att göra den stora massan av människor i djupare mening fria”. Vi var enligt honom endast i början av denna utveckling. Detta var då som det är nu ett ovanligt synsätt, men i ett sextioårsperspektiv måste man säga att han hade rätt. Människor har inte, som många befarat under djupa suckar, blivit slavar under materiella ting när de nått ett visst välstånd. Utbildning och en viss bekvämlighet har inte gjort dem själlösa.

  Den utopi som förverkligats i Sverige är både borgerlig och socialistisk, eftersom idén om det goda livet är i huvudsak opolitisk och därmed gemensam. Socialister som försökt konkret föreställa sig ett människovärdigt liv för alla har utgått från livsstilen inom en ansvarsfull, bildad medelklass: kulturell och social aktivitet, upplyst tolerans, tillräcklig fritid för personliga intressen, starka nätverk och täta familjeband. 

 Vad finns bortom välfärdssamhället, vilken är nästa vision? Det är inte troligt att det stora flertalet av dem som lever i dagens förverkligade utopi låter sig engageras för ett nytt stort politiskt projekt. För dem är politikernas aktivitet mera ett orosmoment än något att knyta förhoppningar till. Den enskilde tenderar att se sina problem som privata. Hans sko skaver, och han känner det inte som en del av samhällets eller mänsklighetens samlade skoskav. Han är naturligt skeptisk mot den som erbjuder en politisk lösning.

För den aktivt samhällsintresserade finns det förstås alltid problem att ta itu med. Nyss avslöjades hur svårt det är för rörelsehindrade att utnyttja anläggningar för källsortering av sopor. Se där ett missförhållande som kräver en insats av alla goda krafter över partigränserna!

 Sammangjutningen av enskilt och allmänt, av egenintresse och solidaritet, av frihetsbegär och medborgaransvar, var grunden för folkhemmets massmobilisering och politiska kultur. Enbart gruppintressen eller enbart ideell reformvilja hade inte räckt, och ingen har gett ett trovärdigt svar på frågan hur denna vitala förbindelse mellan olika, ibland motsatta, drivkrafter ska kunna förnyas och utvecklas i det utopiskt goda samhället.

Om vi inte förstår och bejakar den förändring som ägt rum riskerar all politik att bli missnöjespolitik, ett jagande efter frågor och ämnen ägnade för massmobilisering och ett spelande på konstlade motsättningar. Är det inte bättre att spänna av litet, att acceptera att intresset för partier och val minskar som en naturlig följd av att de för flertalet människor avgörande politiska frågorna är, åtminstone tills vidare, i huvudsak lösta? I en sådan atmosfär skulle det bli lättare att hantera ett antal betydelsefulla framtidsfrågor, som med rätta engagerar de samhällsintresserade men lämnar de flesta likgiltiga.          

Demokrati i förening med marknadsekonomi är inte ”historiens slut”, men den förverkligade välfärdsutopin är politikens slut, sådan vi hittills känner den.