2/6 1999; Saf kastar ut barnet med badvattnet; DN-kolumn; Arbetsrätt

 

Saf kastar ut barnet

med badvattnet

 

SAF har låtit Demoskop intervjua 30 företagsledare och sex personalchefer om arbetsrätten. Missnöjet bland dem riktar sig i huvudsak mot sådana delar av arbetsrätten som tillkommit efter 1970. Flertalet nämner turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist som det största problemet, och många är kritiska mot förtroendemannalagen, som tvingar företagen att bekosta den fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Men när SAF utformar sina förslag sätter man in huvudstöten mot de grundläggande reglerna om kollektivavtal, som har annan karaktär och annat ursprung. Det arbetsrättsliga regelsystemet döms ut såsom förlegat och oförenligt med informations- och kunskapssamhället. Utgångspunkten ska vara att den enskilde arbetstagaren och den enskilde arbetsgivaren gör upp om anställningsvillkoren. Idealet är ”fria anställningsavtal utan överbyggnad i form av lagstiftning eller bindande kollektivavtal”. Grunden ska vara individuella kontrakt, heter det.

 SAF betonar samtidigt att de anställda ”naturligtvis” ska ha rätt att kräva kollektivavtal och kunna ”vidta stridsåtgärder mot arbetsgivaren enligt sedvanliga regler”. Men även här ska utgångspunkten vara ”individens rättigheter i stället för kollektivets”. Vad betyder det? SAF anger två alternativ. Det ena innebär att kollektivavtalen enligt lag bara får gälla fackliga medlemmar, det andra att arbetsgivaren och den anställde fritt kan avtala om andra villkor än de som föreskrivs i kollektivavtalet. I båda fallen öppnas dörren för en kategoriklyvning på arbetsplatsen. Några anställda betalas enligt kollektivavtal, andra inte. 

  Förslaget presenteras som ett uttryck för en helhetssyn. Det duger inte att lappa och laga i nuvarande regelverk, sägs det.

Men förslaget är en skvader. Nyliberala ideologer och USA-påverkade storföretagare försöker utplåna det kollektiva inslaget i arbetsrätten, medan andra inom SAF värnar om förhandlingskulturen. Resultatet har blivit en principlös kompromiss och en oärlig argumentering.

Som SAF åskådligt visar inträffade en explosion i den arbetsrättsliga lagstiftningen på 70-talet. All vettig diskussion måste skilja mellan tiden före 1970 och tiden därefter. Och den måste bygga på en korrekt bild av hur det kollektiva inslaget i arbetsrätten har uppstått.

 Så här var det: Först kom den kollektiva handlingen i form av en strejk. Sedan kom det kollektiva avtalet som ett sätt göra slut på strejken. Sist kom lagstiftningen om strejker och kollektivavtal. Den gav stadga åt regler som vuxit fram spontant inom det civila samhället under loppet av ungefär sextio år, från slutet av 1860-talet.

  I decemberkompromissen 1906 erkände SAF och LO ömsesidigt arbetsgivares och fackföreningars rättigheter. Genom avtalet i Saltsjöbaden 1938 löste de en rad ömtåliga problem om bland annat otillbörliga stridsåtgärder och samhällsfarliga konflikter. Varken SAF eller LO önskade statens inblandning. Den statliga kollektiva arbetsrätten var fram till 1970 en fredslagstiftning, som var neutral mellan parterna. Den gällde medling, skiljeförfarande vid rättstvister och skydd för föreningsfriheten.

Detta var den svenska modellen, som både arbetsmarknadens parter och politikerna länge slog vakt om. Vår arbetsmarknad blev ett föredöme för andra länder.

 På 70-talet omvandlades fredslagstiftningen till en facklig maktlagstiftning. Facket fick legala maktmedel och rättigheter utan motsvarighet i resten av världen, vilket på kort tid förstörde den relativa balans och den ömsesidiga respekt som uppgörelsen i Saltsjöbaden hade byggt på. Turordningen vid en driftsinskränkning är ett bland många exempel på arbetsrättens ensidighet. Arbetsgivaren förvägras att undanta nyckelpersoner från uppsägning, medan facket ges rätt att undanta sina nyckelpersoner, de fackliga förtroendemännen.

 Att det fackliga synsättet har fått genomtränga hela arbetsrätten har varit ödesdigert på flera sätt. Men det är inget fel på kollektivavtalssystemet i sig. Arbetsrätten bör inte kritiseras för att kollektivavtalen bestämmer villkoren för alla som arbetar på en arbetsplats, både fackföreningsmedlemmar och oorganisade. Så har både arbetsgivarna och facket velat ha det. Företagen har inget intresse av en kategoriklyvning av de anställda. Och om lagen – enligt SAF:s andra  alternativ – skulle förbjuda kollektivavtal med rättsligt bindande verkan, kunde man lika gärna upphäva strejkrätten. Kollektivavtal som arbetsgivaren fritt kan åsidosätta skulle inte skapa arbetsfred.

SAF menar att kollektivavtal hör hemma bara i traditionella industriföretag. Men fackliga rättigheter är viktiga överallt där anställda löper risk att utsättas för godtycke och orättvisor, och även företagen gagnas av att det finns en etablerad ordning för hantering av tvister på arbetsplatsen.