Kolumn/Svante Nycander

 

Globaliseringen -- en

obalanserad process

 

De som hyllar globalisering och frikostigt sätter etiketter på folk med andra åsikter brukar säga att de rika länderna måste öppna sig för import från tredje världen. Men de drar inga slutsatser av den diskriminering de fattiga länderna utsätts för. Varför är industriländernas tullar på de fattigas exportvaror 30 procent högre än det globala genomsnittet (enligt UNDP)?

Genom IMF, Världsbanken och WTO skapas något av en ekonomisk världsordning, som alla tvingas anpassa sig till. Skuldsatta, biståndsberoende regeringar påtvingas recept enligt den härskande globaliseringsfilosofin. Länder som är med WTO måste följa en mängd regler om öppenhet och icke-diskriminering, liknande dem inom EU.

Den seriösa kritiken mot den faktiskt existerande globaliseringen – till skillnad från den i läroboken – går ut på att det ekonomiska utbytet underlättas på ett sätt som främst gynnar de rika länderna (och en del starka utvecklingsländer som Kina och Indien), därför att några få ekonomiska stormakter bestämmer spelets regler. De rikas egenintresse spelar en roll.

 

Medlemsländer i WTO måste ge ett skydd åt ”intellektuell egendom”, såsom patent- och upphovsrätter. Patentinnehavare garanteras monopol under lång tid. Nästan alla patent finns i rika länder, där man förr lånade eller kopierade andras uppfinningar tämligen vilt. Hur fort hade Japan blivit rikt, om man inte hade knyckt europeisk och amerikansk teknologi?

    De flesta industriländer har ett protektionistiskt förflutet, som åtminstone i en del fall varit en förutsättning för snabb industrialisering. Dagens globalisering syftar till att stänga den vägen. Det kan man gilla eller ogilla, men det är inte lätt att försvara att de rika länderna tvingar de fattiga att avskaffa handelshinder samtidigt som de med tullar, restriktioner och subventioner skyddar sig själva mot textil- och livsmedelsexport från tredje världen (eller ställer höga krav på motprestationer för en liberalisering). 

De fattiga möter handelshinder av många slag. Ett exempel är så kallad tulleskalering: en del rika länder har en låg importtull på kaffebönor och samtidigt en hög tull på rostat kaffe. De fattiga hålls kvar i rollen som enbart råvaruexportörer.

 Många bönder i tredje världen producerar ekologiskt odlade livsmedel, som konsumenter i de rika länderna är villiga att betala extra för. Världsmarknaden är i storleksordningen 13 miljarder dollar. För att hindra att produkter felaktigt marknadsförs som ekologiska har EU infört krångliga kontrollregler, som i praktiken utestänger utvecklingsländerna.

    WTO vill ha i princip samma regler för rika och fattiga. Mocambique ska ha samma rätt att exportera mobiltelefoner, läkemedel och lastbilar som Sverige.

 

Nobelpristagaren Amartya Sen beskriver globaliseringsdebatten som en dialog mellan döva. Vardera sidan predikar sina teser.

    I svensk politik är det ont om visioner, få brinner för att ytterligare förbättra välfärdssamhället. Det som i dag väcker ett starkt moraliskt, ideellt engagemang, och samtidigt en stor harm, är de rika ländernas girighet och likgiltighet inför fattigdom, förtryck och miljöförstöring i tredje världen. Här växer fram något som kan rycka med sig en ung generation och bli en folkrörelse. Sättet att se på frihandel och kapitalrörelser kommer säkert att variera, men drivkraften finns inte i den ekonomiska teorin utan reaktionen mot en orättvis världsordning.

    Varför kände sig ärkebiskop K.G. Hammar träffad av manifestet för globalisering på DN Debatt 26/9? Den av kyrkan stödda Jubel 2000, som kräver skuldavskrivning, nämndes ju inte bland exemplen på extremism eller globaliseringsmotstånd. Alf Svensson säger att han inte förstår Hammars kritik.

    Men budskapet i manifestet var att ideella insatser och politiska och moraliska reaktioner mot de ekonomiska klyftorna är oväsentliga. Avgörande är i stället att hindren för de fria marknadskrafterna undanröjs. Det fanns ingen anledning att protestera i Prag, eftersom IMF, Världsbanken och WTO verkar för någonting så positivt som ”ett friare flöde av resurser, individer och idéer över nationsgränserna”. Den pågående globaliseringens ensidighet, dess gynnande av några och missgynnande av andra, är ett problem som inte finns. 

    (Enligt manifestet innebär globaliseringen ett allt friare flöde av individer över nationsgränserna. Vad vi ser är väl snarare motsatsen. De rika länderna öppnar inte sin arbetsmarknad för arbetare från uländer, där härskar protektionismen.) 

 

Manifestet är vikigt. Den nyliberale initiativtagaren har fått med sig inte bara Alf Svensson och kristdemokraterna utan också Lars Leijonborg och folkpartiet, liksom moderaterna. Dessa partier kommer att upptäcka att de har stött bort många av de kunnigaste och mest engagerade, ungdomar som liknar den liberala sextiotalsgenerationen med dess solidaritet med den tredje världen.

SVANTE NYCANDER