9/8 1998; Socialdemokratin fångad i eget nät; DN-kolumn; Svensk politik 

 

Socialdemokratin

fångad i eget nät

 

Socialdemokraternas åsiktsövervakningen genom IB gällde primärt kommunister på arbetsplatserna. Indirekt berörde den alla oliktänkande, eftersom den var ett led i en politisk likriktning av fackföreningsrörelsen.

Åsiktsdiskrimineringen inom LO, som saknar motsvarighet i andra organisationer, legitimeras av partiets och fackets gemensamma rötter. Kollektivanslutna utgjorde 95 procent av partiets medlemmar redan innan LO bildades för hundra år sedan. Arbetarrörelsen höll ihop mot tydliga yttre motståndare.

    Samhörigheten förändrade så småningom karaktär. Vänstersocialister och kommunister var ett splittrande element, lokalavdelningar och förbund hade varierande relationer till socialdemokraterna. I synnerhet efter Metallstrejken 1945 gick den politiska och den fackliga ledningen in för att endast socialdemokrater skulle ha fackliga förtroendeuppdrag, oavsett hur sympatierna fördelade sig bland medlemmarna. En gemenskap som varit självklar och naturlig blev någonting påbjudet, en hörnsten i rörelsens ideologi, ett vapen mot oliktänkande i de egna leden.

 

Förr var medlemsomröstningar vanliga inom fackförbunden. Man röstade om  avtalsuppsägning, avtalsförslag och strejk och om interna frågor som stadgar, medlemsavgifter och a-kassa. Inom exempelvis Grov- och fabriksarbetarförbundet hölls under mellankrigstiden sammanlagt ungefär 160 medlemsomröstningar på olika avtalsområden. Efter Metallstrejken försvann omröstningarna, vilket underlättade den politiska kontrollen. Bara pålitliga partivänner kunde därefter påverka viktiga beslut.

Partiet säkrade sin maktbas och sina resurser. Ungefär hälften av de fackliga bidragen till partikassan kommer i dag från personer som inte rörstar på socialdemokraterna. Om bidragen skulle beslutas i medlemsomröstningar skulle penningflödet sina, enligt enkäter och vittnesbörd från många håll inom facket.

Vad partistrategerna knappast insåg var att processen är dubbelriktad. Ju mer partivännerna kontrollerar facket, desto mer kontrollerar de fackliga företrädarna partiet. Facket arbetar metodiskt på att stärka sina  positioner i den politiska sfären. Inför de senaste partikongresserna har LO drivit kampanjer för att få så många fackligt aktiva som möjligt valda. Närmare hälften av kongressombuden hade LO-bakgrund 1996, drygt hälften 1997. LO råder över partiets ekonomi, organisation och beslutsfattande.

”Facklig-politisk samverkan” är i verkligheten en järntriangel, där den tredje sidan är staten. Att en byrå i försvarsstaben åsiktsgranskade fackföreningsmedlemmar på partiets uppdrag är en belysande detalj. Lagstiftning och offentlig verksamhet av olika slag gynnar fackföreningarna på tusen sätt, och det är detta statliga stöd som förklarar varför organisationsgraden är högre än i något annat land. Staten har gett facket en form av beskattningsrätt över löntagarna. I årets viktigaste politiska bok, ”Vi står i vägen”, beskriver Anders Johnson de chockerande realiteter som döljer sig bakom uttrycket facklig-politisk samverkan.

 

I en demokrati är statsmakten neutral mellan de politiska partierna, men när den svenska staten metodiskt gynnar fackföreningsrörelsen tar den i praktiken parti för socialdemokratin. Detta  partitagande är den stadiga grunden till socialdemokratins internationellt unika maktställning, dess behärskning av det politiska landskapet.

Därför är Sverige bara en halv demokrati, en ”institutionell demokrati”. Det största partiet och den största enskilda organisationen har vuxit ihop med den offentliga makten. Valen är fria och hederliga, men i en institutionell demokrati är en parlamentarisk majoritet som inte är förenlig med den korporatistiska maktstrukturen svårt handikappad, och det är osannolikt att valen leder till verkliga och bestående förändringar.

Mellan 1917 och 1957 deltog socialdemokraterna i fyra koalitionsregeringar under sammanlagt ungefär sjutton år. Partiet var hela tiden störst, men det var ändå ett parti bland andra. Efter 1957 har socialdemokratin inte deltagit i något regeringssamarbete. Behovet av en stabil och långsiktig politik har inte minskat, men det största partiet är genom sin inre struktur oförmöget att samarbeta med andra på jämställd fot. Facklig-politisk-statlig samverkan legitimeras av tydliga fiendebilder och är oförenlig med regeringskoalitioner av det slag vi sett i Finland, Danmark och Tyskland.

 När facket likriktades politiskt var det bara en tidsfråga innan partiet skulle undergå samma process. I dag har alla ledande socialdemokrater som visat integritet i förhållande till LO försvunnit ut i periferin. Någon idédebatt liknande den som fördes om partiets ekonomiska politik i början av åttiotalet förs inte. LO-majoriteten vid partikongressen har bestämt vad alla har att rätta sig efter.

    Partiet är till sist fångat i sitt eget nät.   

 

Citat i texten: ”Facklig-politisk-statlig samverkan legitimeras av tydliga fiendebilder”