11/2 1999; En tröghetsallians behärskar Ams; DN-kolumn; Arbetsmarknad

 

En tröghetsallians

behärskar Ams

 

”Flyttlasspolitik” kallade folk i glesbygden arbetsmarknadspolitiken på sextiotalet. Motståndet mot strukturomvandlingen var en ofrånkomlig del av den tröghet den rörlighetsfrämjande politiken hade att brottas med.

  Värre var att idéerna bakom den nya politiken började spädas ut genom att trygghetsmålet blev viktigare än tillväxtmålet. 

  Eftersom varje individ, hurdan hon än är, har rätt att besöka arbetsförmedlingen, måste Ams ha resurser att klara varje arbetssökandes situation, filosoferade generaldirektören Bertil Olsson 1970. ”Vi har inte rätt att bara säga till henne att det där klarar vi inte…” Det sociala åtagandet blev så gott som gränslöst; hur mycket resurser som helst till arbetshandikappade och svårplacerade kunde motiveras. ”Vi skulle omedelbart behöva sysselsätta 75 000 människor i sådana arbeten.” Arbetets anpassning till människan blev den ledande tanken. 

 

Fackliga företrädare i Ams krävde att arbetsförmedlingen inte skulle behöva förmedla arbetssökande till företag med dålig arbetsmiljö och hög personalomsättning. Efter riksdagsmotioner av socialdemokrater och vänsterpartister upphävdes arbetsförmedlingens neutralitet mellan arbetssökande och företag; de arbetssökandes behov och önskemål skulle vara huvudsaken. I samma skede avvecklades i huvudsak den individuella, yrkesinriktade platsförmedlingen, som tidigare varit kärnan i arbetsmarknadspolitiken. ”En förmedlare ska kunna förmedla allt”, blev ledstjärnan i den öppna förmedlingen. Arbetslösa med a-kassa skulle inte behöva besöka förmedlingen, det räckte att ringa en telefonsvarare.

  Arbetsgivarna var missnöjda, enligt enkäter. ”Arbetsförmedlingen tycks inte göra någon bedömning av om det är rätt person som anvisas till en plats.” ”…arbetsförmedlingen har en negativ inställning till vissa typer av jobb och branscher.” Samma kritik kom från TCO. ”Arbetsförmedlingen fungerar inte, specialiseringen är borta, förmedlarna känner inte till de speciella yrkena”, sade Ingvar Seregard i Industritjänstemannaförbundet.   

  Den interna fackföreningen, ST-AMS, har ihärdigt motarbetat utbildningskrav vid nyrekrytering och lön efter skicklighet. Medbestämmande i befordringsärenden har använts för att bevaka de redan anställdas intressen. Facket går inte med på att Ams annonserar efter en akademiker.

  Med fackligt godkännande avvecklades yrkesvägledarna, en grupp med hög kompetens och egen tradition. De fördes ihop med arbetsvårdare och så kallade allmänförmedlare och blev ”arbetsvägledare”, en anonym yrkesgrupp utan tydlig profil.

  Ams har haft skickliga generaldirektörer, som gjort mycket för att förbättra kompetens och arbetssätt, men tendensen till nivellering är stark. Socialdemokratiska värderingar har tagits för givna. Under verksledningen har det inte funnits några motvikter mot det ensidigt trygghetsinriktade synsättet, i synnerhet inte sedan arbetsgivarna försvann ur styrelsen och länsarbetsnämnderna.

  Vid den socialdemokratiska partikongressen 1984 agerade kommun- och landstingspolitiker, anförda av Ingela Thalén, för att Ams-pengar för utbildning och annat skulle användas till att finansiera fasta kommunala jobb. Det blev inledningen till en gradvis kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. Kommunerna har i dag via lokala nämnder fått ansvaret för arbetsförmedlingen och för vissa grupper av arbetslösa. Regeringen har uppmuntrat projekt och aktiviteter som bygger på kommunal bestämmanderätt och statlig finansiering, med stor risk för misshushållning. På fackligt initiativ lanserades den så kallade Kalmarmodellen, där arbetslösa deltar som kvalitetshöjare i kommunal verksamhet med lön från a-kassan. Kommunerna är svurna fiender till allt som kan kallas flyttlasspolitik.  

 

En liknande trygghetsallians mellan facket och kommunerna var drivkraften bakom garantin mot utförsäkring från a-kassan. Beslutet fattades av regeringen 1983, med Anna-Greta Leijon som ansvarig minister, och förelades riksdagen året därpå. Ingenting har snedvridit arbetsmarknadspolitiken mer än utförsäkringsgarantin. Den som hotas av utförsäkring har företrädesrätt till åtgärdsplacering, oavsett om arbetsförmedlingen anser åtgärden lämplig och meningsfull.

  Genom utförsäkringsgarantin övertog staten det yttersta försörjningsansvaret för alla a-kassemedlemmar från kommunerna, ett beslut som gled nästan omärkligt förbi.

  Arbetsmarknadspolitiken borde styras av en tillväxtallians, inte en trygghets- eller tröghetsallians. Eftersom dess bärande idéer kommer från LO, borde den fackliga sidan kunna sluta upp bakom reformer som på nytt kan göra arbetsmarknadspolitiken attraktiv även för företagen. Utan det starka, täta nätverket, tentaklerna ute i näringslivet, kan verksamheten inte långsiktigt bidra till sysselsättningen.

 

Citat i texten: ”Arbetsmarknadspolitiken borde styras av en tillväxtallians och göras attraktiv för företagen”