26/1 1998; Värna intellektuell frihet; Västerbottens-Kuriren; Rättsfrågor

 

Värna intellektuell frihet

 

Häromdagen läste jag Karolina Mattis inledningsanförande vid den omtalade sammankomsten på universitetet. Före mig har ingen journalist, och inte heller någon vid universitetet, bett Karolina Matti att få ta del av detta för hela affären betydelsefulla dokument. Så litet är intresset för att utreda innan man dömer.

Var det ett nazistiskt propagandamöte, vilket bland andra Sigbrit Franke hävdat, eller ett möte i seriöst studiesyfte? Det måste vara huvudfrågan. Jag tror att diskussionen hade förts på ett annat sätt om Karolina Mattis inledningsanförande hade varit känt från början. Uppsala universitets förre rektor Stig Strömholm hävdade på DN Debatt att en för bedömningen avgörande omständighet är huruvida ”läraren vid något tillfälle i någon form på ett någorlunda klart och för studenterna begripligt sätt markerat sin och föreläsarens roll”. Han antog att så inte hade skett och var av bl a den anledningen kritisk.

 Men Karolina Matti hade gjort just det Strömholm efterlyste. Hon berättade att hon forskade om rasideologi och nationalsocialism och att hon blivit intresserad av ”vad det var för knepiga människor som höll på med sånt där och hur i all världen de kunde ha fått de idéer de hade”. Hon påpekade att man vid universitetet får lära sig att vara kritisk mot sekundärkällor och att söka förstahandsinformation. Hon hade gått till de nazistiska källorna. ”Jag ville söka efter deras argument. Alla vet ju att nazister är emot rasblandning, men varför är de det?” Vad är det som driver nazisterna? Det finns ju ingenting som ger ett sådant socialt stigma som att vara rasist eller nazist. Varför blev de här personerna ”så engagerade i någonting som rimligtvis bara kunde skapa en massa problem för dem själva”?

Karolina Matti sade sig ha upptäckt en djupare värderingskonflikt än den hon först hade sett. Hon ville lära känna rörelsens självbild och dess drivkrafter och vände sig därför direkt till de aktiva nazisterna. ”Det mest påtagliga jag har upptäckt då jag har studerat den här ideologin och den här rörelsen är den enorma klyfta som finns mellan aktivisternas bild av sig själva och det de står för och den bild av detta som presenteras i media. Och jag tror att jag ser det så just därför att jag har försökt, verkligen försökt, att studera mitt material på ett så vetenskapligt sätt som möjligt. Förutsättningslöst. Sakligt.”

Finns det något belägg för att Karolina Matti haft något annat syfte än det hon redovisat i sitt anförande på drygt sex sidor? Texten vittnar om en önskan att studera verkligheten utan skygglappar och att dra slutsatser efter eget huvud, oavsett härskande meningar. Hennes iakttagelse av klyftan mellan nazisternas självbild och mediebilden av dem är en god utgångspunkt för en sociologisk studie. Det finns inget nazistiskt i hennes tal. 

Nu vill Carl Tham föra in ett förbud i högskolelagen för universiteten att bjuda in nazister och andra  ”företrädare för totalitära rörelser”. (Även kommunister måste då svartlistas enligt denna Lex Karolina.)

Men Tham välkomnar att forskare studerar nazismen, vilket förutsätter att de samtalar med nazister, ställer frågar och lyssnar. Utbildningsministerns bekymmer gäller alltså inte universitetens verksamhet utan deras lokaler: samtal med nazister som ett led i forskningen tillåts, bara de inte äger rum inom universitetets väggar. En bisak görs till huvudsak.

Universiteten har samma behov av intellektuell frihet som en tidning. Vad skulle vi journalister säga om regeringen försökte förbjuda oss att intervjua eller ge debattutrymme åt nazister eller andra  ”företrädare för totalitära rörelser”?  Utbildningsministern åberopar regeringsformen , som ålägger det allmänna att verka för demokratins idéer. Men den plikten fullgör universiteten med positiva åtgärder, inte genom att sätta gränser för tankefriheten och friheten att välja arbetssätt inom forskning och undervisning.

I sin polemik mot mig i VK 10/1 visar Carl Tham komplett oförståelse för ett sociologiskt perspektiv på nazismen. Han säger å ena sidan att nazister är den intellektuella frihetens svurna motståndare och att man inte kan ”bedriva en vetenskaplig diskussion med nazister”. Han finner det å andra sidan aningslöst att tro att man kan skapa kunskap om nazismen genom att ”inbjuda nazister till seminarier, ungefär som något slags försöksdjur som ska iakttas av de närvarande forskarna”. Varken den ena eller den andra formen av kontakt skulle alltså vara meningsfull.

Men nazisterna finns där, med sina föreställningar om verkligheten och sina värderingar, och det inte generellt omöjligt att kommunicera med dem. De har, till skillnad från försöksdjur, en för sociologin relevant kunskap, nämligen den om hur de själva tänker. De blir intressanta som objekt för sociologisk forskning när de också erkänns som subjekt:  som individer som kan tänkas säga saker värda att lyssna på.

Så här skriver Tham: ”… det finns ingen som helst anledning att i något slags förvridet studiesyfte inbjuda diverse extremister eller personer som överhuvud taget inte tror på vetenskapen”. Vad blir då kvar att hans tillstyrkande av forskning om nazism? Är det formen - att någon inbjuds - som upprör honom? Kanske tillåter utbildningsministern att forskare och studenter ”stämmer träff ” med nazister i en hyrd lokal?

 Och vem avgör om forskarens studiesyfte är förvridet?

Jag har hävdat att den toleranta debattmiljön i Uppsala på trettiotalet bidrog till att en del nazistsympatisörer gick över till den demokratiska sidan. Tham skriver om detta: ”Nycander påstår sig ha funnit att den för nazister ‘toleranta debattmiljön’ på 30-talet gjorde att” etc. Han lägger till att ”den för nazism toleranta miljön” bidrog till att nazismen växte sig stark i Europa.

Tham refererar mig fel, och vi har olika syn på vad tolerans är. Jag syftade på en allmän vidsynthet och en demokratisk debattkultur i Uppsala, inte på någon speciell tolerans med nazismen. I själva verket var  antinazismen påfallande stark i Uppsala.

   Tolerans innebär en generös öppenhet mot omgivningen, vilket inte är detsamma som kritiklöshet eller frånvaro av principer. De som lever i en genuint tolerant miljö påverkas positivt som människor. Nazismen ute i Europa var en produkt av fanatism, hat och fruktan, av motsatsen till tolerans.