Dagens Nyheter, Familj, 27/12 2007

Jytte Bonnier – Nyfiken journalist skapade sin egen roll

 

Journalisten och fšrfattaren Jytte Bonnier har avlidit. Hennes nŠrmaste Šr dottern Annelise Seidenfaden med familj, sonen Mikael Bonnier med familj och avlidna dottern Snu Abecassis efterlevande.

    Jytte Bonnier fšddes 1913 och vŠxte upp i Kšpenhamn, dŠr fadern Sophus Kaastrup Olson drev ett framgŒngsrikt el-fšretag, kŠnt bland annat fšr PH-lampan. Hon gifte sig 1935 med journalisten Erik Seidenfaden och fick med honom dšttrarna Annelise och Ebba (aldrig kallad annat Šn Snu). Under en stor del av kriget bodde familjen i Sverige. ren 1945-50 arbetade bŒda makarna vid motstŒndsršrelsens nystartade tidning Information, Jytte som kulturredaktšr. Efter skilsmŠssa 1950 flyttade hon till Stockholm fšr att dela sitt liv med Tor Bonnier, som hon gifte sig med 1953. Hennes hem blev den bonnierska villan pŒ DjurgŒrden, Nedre Manilla, pŒ en gŒng bostad, representationslokal och konstgalleri. Om Manilla handlade hennes sista bok, med inblickar i fšrlŠggarfamiljens traditioner, tŠnkesŠtt och umgŠnge. Det var tack vare henne den unika portrŠttsamlingen šppnades fšr allmŠnheten. Manilla Šr familjens hjŠrtpunkt, enligt Gerard Bonnier.

    Som maka till Tor Bonnier hamnade hon i centrum av ett stort kontaktnŠt i kulturlivet och tidningsvŠrlden, dŠr hon ocksŒ kŠnde sig hemma genom tidnings- och fšrlagserfarenheter i Danmark. Samtidigt var hon kringskuren. Som maka till Bonnierfamiljens šverhuvud var en ÓnormalÓ yrkeskarriŠr i praktiken utesluten. Det var som om hon – sade Olof Lagercrantz – hade bjudits in till en festmŒltid som hedersgŠst, men utan tallrik och bestick. Hon tvingades skapa sig en helt egen roll. UtŒt syntes hon som frilansskribent och fšrfattare, som grundare av Afroart och som vŠrdinna vid stora mottagningar och middagar, ibland fšr Nobelpristagare. Mindre synligt var hur hon fšrde samman kreativa, intressanta mŠnniskor, skapade vŠnskapsband och ofšrvŠget blandade sig i och pŒverkade bakom kulisserna. Hon fascinerade alla med sin intensitet. En gŒng skrev hon om Herbert Tingsten: ÓInget pŒ denna jord var ointressant eller undgick hans nyfikenhet.Ó SŒdan var hon sjŠlv, hon ville ha del i allt som hŠnde omkring henne. Detta sŒg hon sjŠlv som en obotlig svaghet, hennes memoarbok 1979 har titeln Inblandning och var skriven med hennes Óevigt dŒliga samveteÓ.

    Vi blev bekanta vid mitten av sextiotalet, inte tack vare DN utan genom feminismen. Vi mšttes i Grupp 222, som brukade samlas fšr diskussioner och seminarier om kšnsroller och jŠmstŠlldhet hos Annika Baude pŒ AlviksvŠgen 222. FrŒn kšnsrollerna strŒlade vŒra samtal ut i alla riktningar. NŠr min telefon ringde vid Œttatiden pŒ morgonen visste jag att det var Jytte som ville hšra min Œsikt om nŒgon hŠndelse eller person i nyhetsflšdet. DŒ dšg inget sšmnigt mumlande, det skulle ofelbart utlšsa en drŠpande kommentar, det gŠllde att argumentera och vara tydlig. SŒdana morgonsamtal hade hon fšrt i mŒnga Œr mer eller mindre dagligen med Tingsten. Hennes invŠndningar mot nŒgot jag sade var oftast omšjliga att bemšta: Ódu resonerar sŒ svensktÓ eller, mest fšrintande, Ódu Šr alldeles fšr hederligÓ. Samtalen var en god hjŠlp att vrida upp drivfjŠdern infšr morgondagens ledarkommentar.

    MŠnniskor som vuxit upp i ett annat land och sedan bosatt sig i Sverige brukar beršmma det svenska samhŠllet, men de tycker oftast inte om svenskarna. Jytte reagerade ofta starkt mot vŠrderingsklimatet i Sverige, som hon ansŒg fšrljuget och enkelspŒrigt. Som typisk svensk kunde man ibland kŠnna sig tillplattad. Men i Information skrev hon en serie artiklar, senare utgivna i bokform, som var ett storartat fšrsvar fšr svenskarna mot vanliga danska fšrdomar. 

    De sista gŒngerna vi trŠffades var hennes hšrsel svŒrt nedsatt, nŒgra samtal som fšrr gick inte att fšra, men charmen och vŠrmen fanns kvar, blicken signalerade obruten nyfikenhet pŒ vŠrlden.

Svante Nycander