28/1 1999; Internationellt

 

Svante Nycander läser om Henrik Ibsens son: Den bortglömde statsministern

 

Henrik Ibsens begåvade son Sigurd, som i dag är nästan bortglömd, fick ett liv fullt av motgångar och besvikelser. Han var ett löfte som inte infriades. Dock var han ett par år norsk statsminister.

   Sigurd Ibsen föddes 1859 och bodde under uppväxten mest i Italien och Tyskland. När han var 20 år tog han juristexamen i München, vid 22 blev han jur dr i Rom. Han fortsatte studierna i Paris, där han blev bekant med bland andra Axel Munthe och Ernst Josephson. Fadern ordnade ett arbete vid konsultatkontoret i Kristiania, varefter han hamnade i det svensk-norska utrikesdepartementet i Stockholm. Attaché i Washington blev han 1886. Därifrån berättade han i brev till sina föräldrar dråpligt och genomskådande om ett andefattigt societetsliv och om blodiga intriger inom den svensk-norska legationen. Amerikabreven är det mest läsvärda i ”Sigurd Ibsen - Bak en gyllen fasade. Sigurd Ibsens brev till familjen 1883-1920” med kommentarer av Bodil Naevdal (Aschehoug).

   Om sin chef, ministern Lennart Reuterskiöld, skrev Ibsen att ”han är energisk när det gäller att låta andra arbeta för sig, och visar sig välvillig, när välviljan inte kostar något arbete och framför allt när den inte kostar pengar”. Snart var Ibsen den som utförde legationens arbete. Reuterskiölds rapporter till UD avfattades på norska, vilket framkallade en reprimand från Stockholm. Ibsen stoltserade i breven med den hycklande älskvärdhet han visade sin oduglige chef. Hans överlägsenhetskomplex kom att ligga honom i fatet.

   I Washington förenades diplomater och nyrika amerikaner. Uppkomligens ”första gäster, de som lanserar honom i den stora världen, är diplomaterna”, som äter hans gåsleverpastej och dricker hans champagne utan att bjuda igen. Corps diplomatique bestod mer eller mindre av snyltgäster.

    Sigurd Ibsen blev ett offer för intriger på svensk sida. När han återkom från Washington var diplomatbanan stängd. Han skrev en artikelserie i Dagbladet, ”Hverledes jag kom ut av diplomatiet”, där han rev broarna till UD. Under större delen av 90-talet var han fri skribent. Han försökte bli professor i sociologi vid universitetet i Kristiania men underkändes på ett förödmjukande sätt. Hans svärfar Björnstierne Björnson övertalade honom att starta tidskriften Ringaren för att bilda opinion mot unionen med Sverige. Hans bok ”Unionen” blev folkläsning i billighetsupplaga.

    Under unionsstriden var han en huvudaktör på norsk sida. Som expeditionschef i regeringens kansli från 1899 var han den verklige grundaren av den självständiga norska utrikesförvaltningen. Efter några år blev han statsråd, som representant för Venstre,  med ansvar för förhandlingarna i konsulatsfrågan. 1903-1905 var han norsk statsminister i Stockholm; Norge hade vid den tiden två statsministrar. Ibsen ville upplösa unionen under bevarad vänskap med Sverige för att bana väg för en fri sammanslutning av Norge, Sverige och Danmark till ”ett starkt och oavhängigt Skandinavien”. När norrmännen bröt förhandlingslinjen och ensidigt sade upp unionen tog Sigurd Ibsens karriär slut. Han var 45 år. Resten av sitt liv reste han omkring i Europa, hoppades på någon passande ”stilling” och skrev artiklar och böcker som få läste. Han erbjöd sig att bli utrikesredaktör i Aftenposten men fick blankt nej.

    En statsrådskollega skrev i sin dagbok beundrande om Sigurd Ibsens kunskaper och skarpsinne. ”Men också i annat liknar han sin store far. Han är sylvass i sin satir - - -, han har en omåttlig självkänsla, jag´et spelar en avgörande roll, hänsyn förstår han inte, hjärtat är kallt. I den fine, formelle lille Sigurd Ibsen finns mycken jävelskap.”

   Svante Nycander