Lag men inte rätt (om USA:s domstolar); DN Kultur; Internationellt

 

Lag men inte rätt

 

Den amerikanska politiska kulturen är från början genomsyrad av rättighetstänkande. Alexis de Tocqueville skrev att nästan varje samhällsfråga i Amerika blir en rättslig angelägenhet och att ”lagens anda tränger in i hjärtat av samhällskroppen”. Det rättsliga perspektivet har varit starkt styrande i rasfrågan. För de svarta är högsta domstolen viktigare än kongressen: bara några få gånger har politikerna samlat sig till entydiga beslut i rasfrågor, medan domstolen format rätten kontinuerligt.

   Domstolens makt att pröva lagar borde innebära att bestämmelserna i konstitutionen om alla medborgares lika rätt respekteras. De som tror att det fungerar så borde läsa några av de utmärkta böcker som finns, till exempel den svarte juristprofessorn John R. Howards “The Shifting Wind” och David Kairys´ “With Liberty and Justice for Some”. 

 

Efter inbördeskriget på 1860-talet försökte sydstaterna kringgå slaveriförbudet genom  ”Black Codes”, som gav arbetsgivare kontroll över svarta arbetare. Sydcarolina avkrävde svarta en särskild avgift om de försörjde sig på annat än jordbruks- eller hushållsarbete. Mississippi lade en straffavgift på den som erbjöd arbete åt en svart som redan hade anställning. I Florida stadgades piskstraff för en svart som bröt sitt arbetsavtal.

   Kongressen svarade med en lagstiftning om fullvärdiga rättigheter åt alla: 14:e och 15:e författningstilläggen, två medborgarrättslagar (1866 och 1875), Enforcement act 1870 och Klan act 1871. Det var ett omfattande lagverk, i stora drag likvärdigt med det som åstadkom rättighetsrevolutionen hundra år senare. Bland annat påbjöds rösträtt på lika villkor.        

   Nordstaternas militära närvaro i Södern fram till 1877 skyddade de svarta mot de värsta övergreppen. Presidentvalet 1876 resulterade emellertid i ett dödläge mellan demokrater och republikaner, vilket förändrade situationen. Demokraterna, som hade sitt fäste i Södern, gav vika i presidentfrågan mot att trupperna från nordstaterna drogs tillbaka.

   Federala domstolar hade då redan börjat underminera de svartas rösträtt. De svarta sympatiserade med republikanerna, Abraham Lincolns parti, och kunde ha gett valet 1876 en annan utgång, om de fått rösta i full utsträckning.

   I en dom 1873 skilde högsta domstolen mellan nationellt och delstatligt medborgarskap. Författningsskyddet för lika rättigheter förklarades gälla endast rättigheter grundade på det nationella medborgarskapet. I ett mål 1875 hade domstolen att ta ställning till om en svart man i Kentucky hade förvägrats en rätt enligt grundlagen när han nekats rösta i ett lokalval. Målet kom att gälla huruvida två paragrafer i Enforcement act var rättsligt giltiga. Domstolen underkände paragraferna, eftersom de inte förbjöd särbehandling av väljare just på grund av ras (vilket kongressen hade åsyftat) utan mera allmänt förbjöd hinder för utövande av rösträtt. Domstolen fann att detta förbud kränkte delstaternas rättigheter. Det blev möjligt att hindra de svarta de svarta att rösta, bara det inte öppet motiverades med rasargument. I ett senare utslag godkände domstolen att valförrättare uteslöt väljare efter kunskapstester. Effekten var förödande inte bara för de svarta utan också för det republikanska partiet i Södern. Vid sekelskiftet 1900 hade sydstaterna tagit ifrån de svarta rösträtten och etablerat ett enpartisystem.

   Högsta domstolen underkände 1883 federala förbud mot rasdiskriminering i bland annat restauranger och teatrar, med motiverinen att konstitutionen tillät kongressen att lagstifta enbart mot myndigheters diskriminering, inte mot enskildas. I ett berömt mål 1896, kallat  Plessy, lade domstolen fast principen ”separate but equal” (åtskild men likvärdig) som blev grunden för rasåtskillnad i allmänna skolor. Under omkring fyrtio år gick domstolen i nästan varje mål emot de svartas rättvisekrav. Så småningom blev attityden mindre ensidig. På tjugotalet stoppade domstolen försök i några delstater att införa legalt rasåtskilda bostadsområden, amerikansk apartheid.

   Högsta domstolen styrde, den speglade inte bara rådande värderingar. Vad den betydde i rasfrågan har ofta underskattats. Gunnar Myrdal nämnde i ”An American Dilemma” 1944 någon enstaka prejudicerande dom men betonade inte det stora mönstret, att högsta domstolen hade omintetgjort alla de rättigheter för de frigivna slavarna som kongressen hade lagfäst efter inbördeskriget. Rasförtryckets viktigaste mekanism är osynlig i detta berömda verk.

    Högsta domstolens förbud 1954 mot rasåtskillnad i allmänna skolor var till formen en tolkning av det 14:e författningstillägget om alla medborgares lika rätt att skyddas av lagen (equal protection of the laws). Rasåtskillnad i skolan är ”i sig själv ojämlik” (inherently unequal), enligt domen. Detta hade domstolen kunnat bestämma när som helst efter 1866.  Plötsligt anpassade den sig till ett modernare sätt att tänka. 

    Tio år efter domen i skolfrågan antog kongressen en ny medborgarrättslag, som förbjöd diskriminering på grund av ras, nationell härkomst, religion och kön. Lagen påverkade starkt utbildning och arbetsliv. Myndigheterna lade en stor bevisbörda på arbetsgivarna och föreskrev positiv särbehandling av de förut missgynnade.

 

Framstående domare betraktas i Amerika som statsmän, ägnas stora biografier, värderas och omvärderas efter tidsandan. Rättssystemet låter domarens personliga uppfattning slå starkt igenom. Den störste av alla högsta domstolens ledamöter anses ha varit Oliver Wendell Holmes. När han drog sig tillbaka i början av 1930-talet nittio år gammal sas det att han hade varit bekant med ”alla” i Amerika från John Quincy Adams, president på 1820-talet, till Algernon Hiss, spionavslöjad 1950. I inget annat land skulle en domare kunna nå en sådan ryktbarhet som tänkare. Beundrare och kritiker är ense om att Holmes formade den amerikanska rätten under 1900-talet mer än någon annan, som banérförare för så kallad rättsrealism. Hans anseende vilar bland annat på att han ogärna underkände en lag som en delstat eller kongressen hade antagit. Han reserverade sig ett fyrtiotal gånger när högsta domstolen förkastade lagar om sociala och fackliga rättigheter, och han tog ställning för yttrandefriheten. Bland hans brevvänner fanns den brittiske socialisten Harold Laski.

    Men någon försvarare av medborgarrätten var han inte. Högsta domstolen fällde en dom 1914 om rasåtskillnad i tågtrafiken. Principen enligt tidigare utslag var att rasåtskillnad förutsatte att svarta och vita erbjöds likvärdig service, men i Oklahoma hade få svarta råd med sovvagn, och järnvägsbolaget erbjöd därför ingen sådan åt svarta. Ledamoten Charles Evans Hughes samlade en majoritet i domstolen för kravet att den lika rätten till sovvagn skulle gälla varje enskild resenär. Oliver Wendell Holmes höll inte med. Han menade att vita och svarta behandlades ”logiskt exakt” lika, när efterfrågan inte räckte för att motivera en särskild sovvagn för svarta. I flera mål stödde han sydstaternas rätt att lagstifta om rasåtskillnad. Han godkände att Alabama stadgade frihetsstraff (i praktiken avsett bara för svarta) för dem som bröt ett arbetsavtal. Holmes motvilja mot att underkänna lagar gjorde honom till fackföreningarnas vän och till de svartas fiende. Hans samhällsfilosofi var socialdarwinistisk och amoralisk.

        

Den mest liberale domstolsordföranden var Earl Warren. När han nominerades av president Eisenhower 1953 hade han varit åklagare, guvernör i Kalifornien och republikansk vicepresidentkandidat. Han hade inte suttit som domare en enda dag, och varken då eller senare var han ansedd som en framstående jurist, däremot var en han stark och vinnande personlighet. Det var hans förtjänst att domen i skolfrågan 1954 blev enhällig. Demokraterna i de rasistiska sydstaterna var en del av Roosevelt-koalitionen, ingen domare som valts av Roosevelt hade intagit en bestämd hållning i rasfrågan (utom Hugo Black som en gång tillhört Ku Klux Klan). Styrande vid utnämningar hade i stället varit kravet att domstolen skulle godkänna presidentens socialliberala politik. Två av de nio ledamöterna 1954, Robert Jackson och Stanley Reed, tvekade i det längsta att följa majoriteten i skolfrågan. Jacksons unge assistent William Rehnquist skrev en PM med argument för att rasåtskillnad skulle tillåtas.

   Tre domstolsordförande har varit progressiva i rasfrågan:  Charles Evans Hughes (under trettiotalet), Earl Warren och Warren Burger. Alla tre var republikaner. Burger utnämndes av Richard Nixon, som trodde att han var pålitligt konservativ, men han visade sig bli ett stöd för positiv särbehandling av svarta.

   William Rehnquist, den nuvarande ordföranden, var på sextiotalet motståndare till medborgarrättslagen. Han hittar lätt formella argument mot minoriteters och kvinnors rättigheter: missgynnande av gravida kvinnor räknar han inte som könsdiskriminering, eftersom alla kvinnor inte är gravida. Positiv särbehandling av svarta har gett goda resultat, men domstolen har under Renquists tid gjort villkoren för särbehandling strängare. När vita mäns intressen står på spel tolkas författningskravet på lika skydd av lagen mer bokstavligt än när bara de svarta brukade åkalla denna hyllade rättsprincip som skydd mot diskriminering. Den lag som skulle skapa rättvisa mellan raserna vänds mot de svarta.

    Den amerikanska medborgarrättslagen är, direkt eller indirekt, inspirationskällan till alla de diskrimineringsförbud som införts i Sverige på senare år, även det hinder för positiv diskriminering som kommit via EU. Vi borde se upp med detta inflöde av amerikansk rättighetspolitik, som lätt kolliderar med våra egna system för skydd av individen.Vilka har i det långa loppet vunnit mest på det amerikanska juridiska systemet? Det har juristerna.     

 

 

 

Böcker:

Albert W. Alschuler, Law without Values. The Life, work and Legacy of Justice Holmes. The University of Chicago Press.

John R. Howard, The Shifting Wind. The Supreme Court and Civil Rights from Reconstruction to Brown. State University of New York Press.

David Kairys, With Liberty and Justice for Some. A Critique of the Conservative Supreme Court. The New Press, New York.