Publicerad i Respons 3/2012

Grunden till den svenska modellen lades fšre 30-talet

Efter guldŒldern. Arbetarršrelsen och fordismens slut. (2012). Redaktšrer HŒkan Blomqvist och Werner Schmidt. Carlssons Bokfšrlag

 

Under hundra Œr frŒn 1870 utvecklades Sverige jŠmnt och progressivt, tillvŠxten lŒg i vŠrldstoppen. VŒr moderna historia blev intressant fšr omvŠrlden frŠmst genom arbetarklassens framgŒngsrika integration i samhŠllet. Sedan trettiotalet har Sverige varit en modell.

Bilden motsŠgs av en grupp historiker i projektet Arioso (Arbetarršrelsen i …stersjšomrŒdet) vid Sšdertšrns hšgskola. I antologin ÓEfter guldŒldernÓ švertar de Eric Hobsbawns periodisering av Ódet korta 1900-taletÓ, som varade frŒn fšrsta vŠrldskrigets utbrott till kommunismens fall i …steuropa. ren 1914-45 var katastrofernas tidsŒlder, sedan fšljde i vŠstvŠrlden en guldŒlder fšr bŒde kapitalismen och arbetarršrelsen pŒ omkring trettio Œr. Det tredje skedet, som pŒgŒr Šn, kŠnnetecknas av sammanbrott, otrygghet, ekonomiska kriser och splittring inom arbetarršrelsen. Perspektivet Šr internationellt men boken handlar mest om Sverige. 

GuldŒldern utmŠrktes av en samhŠllelig utvecklingstyp som fšrfattarna betecknar som fordism. Den byggde pŒ en kompromiss mellan kapital och arbete kring škad produktivitet och masskonsumtion och fšrutsatte en rekonstruerad vŠrldsmarknad under USA:s hegemoni och militŠra kontroll. Fšrfattarna anser i likhet med Hobsbawn att det sovjetiska hotet var en avgšrande drivkraft bakom vŠlfŠrdspolitiken och den offentliga sektorns tillvŠxt under efterkrigstiden. Samtidigt drev vŠstkapitalismen de kommunistiska lŠnderna att infšra en imiterad fordism, som gav arbetarklassen en viss grad av ÓkonsumismÓ och social vŠlfŠrd. €ven fšr Sverige var fordismen ett undantagstillstŒnd mellan tvŒ kristider.

Fšrfattarna tror med Antonio Gramsci att den ekonomiska sfŠren, politiken och det civila samhŠllet i modern tid vŠvs ihop till Óett hegemonialt historiskt blockÓ, en fungerande enhet som driver samhŠllet i en bestŠmd riktning. Den representeras frŠmst av Óden ekonomiska aktivitetens avgšrande kŠrnaÓ. GuldŒldern fšrknippas med ett Óborgerligt-proletŠrt industriblockÓ, sŠrskilt dess Ónationella industrikapitalistiska grupperÓ. Arbetarršrelsen kan ingŒ i blocket men alltid som en junior partner. Den politiska makten vilar pŒ samhŠllelig hegemoni. 

Fordismens kris och upplšsning Šr en utdragen process. Dess epicentrum bestŠms av ekonomiska motsŠttningar, men krisen fšrknippas Šven med politiska fšreteelser alltifrŒn 68-ršrelsen till Sovjetkommunismens fall. Tanken bakom Arioso Šr att studier av arbetarršrelsens tvŒ grenar, socialdemokratin och kommunismen, ska gšra det lŠttare att fšrstŒ hela samhŠllsutvecklingen.

LŠsaren behšver inte gissa vilken ’dŽtradition fšrfattarna tillhšr. Deras forskning avser …stersjšregionen, och teorin borde dŠrfšr vara relevant vid en analys av Sveriges omvandlingsprocess. Men ur den synvinkeln Šr periodiseringen enligt Hobsbawns triptyk inte lyckad, eftersom den bšrjar 1914 och inte inrymmer det fackliga genombrottet och Socialdemokraternas rekordsnabba etablering som det stšrsta partiet. Teorin blockerar fšrstŒelsen av hur 1900-talet blev Socialdemokratins tidsŒlder. Talet om hegemoni Šr en fšrklaring i dimbildningens tjŠnst.   

 Werner Schmidt sŠtter uttrycket den svenska modellen inom citationstecken. Hans bidrag har rubriken: Vems anda var 1930-talets Saltsjšbadsanda? FšrestŠllningen om en specifik svensk vŠlfŠrdsmodell, vilande pŒ samfšrstŒnd och kompromiss, etablerades i omvŠrlden pŒ trettiotalet och blev snart en del av Sveriges sjŠlvbild. Schmidt polemiserar mot tron pŒ en sŒdan Óautonom nationell skapelseÓ. Han anser att trettiotalets sociala reformpolitik var blygsam. Det politiska handlingsutrymmet begrŠnsades av Hitlertysklands ambition att skapa ett hegemoniskt block i Europa och av inhemska maktcentra utanfšr den officiella politiken. Viktigast vid formeringen av regeringspolitiken, skriver Schmidt, var Óde ekonomiska och finansiella eliternaÓ. VŒrt nŠringsliv lŠnkades ihop med Tysklands krigsindustri. Saltsjšbadsavtalet ser han som ett led Ói formeringen av den borgerliga hegemoninÓ. Fšrst efter det tyska nederlaget 1945 blev det mšjligt, i Sverige som pŒ andra hŒll, att bygga upp vŠlfŠrden. NŒgon svensk Sonderweg kan man inte tala om.

Trettiotalet har heroiserats och uppfšrstorats pŒ bekostnad av andra skeden, men Sveriges Sonderweg Šr ŠndŒ en realitet. Den var inte ett resultat av Socialdemokraternas segerval 1932 utan av det fackliga genombrottet 1905-06 genom det fšrsta verkstadsavtalet och ÓdecemberkompromissenÓ mellan SAF och LO. Parterna erkŠnde dŒ varandras mest centrala principkrav, vilket bŠddade fšr en snabb tillvŠxt av organisationerna pŒ bŠgge sidor och en gemensam uppbyggnad av vŠrldens starkaste och mest autonoma kollektivavtalssystem.  Kompromissen satt lŒngt inne och hade inte kunnat antas utan en fem mŒnader lŒng allmŠn lockout i verkstadsindustrin. Utanfšr Norden brukade myndigheterna ingripa mot stora konflikter med tvŒng, som kvŠvde varje principiell kompromiss i sin linda.

r 1930 var 80 procent av de svenska industriarbetarna fackligt organiserade, en siffra inget annat land var i nŠrheten av. Det innebar att fackfšreningarna dominerades av vanligt folk, inte av aktivister. Sverige var kanske Europas mest konfliktdrabbade land, men det viktiga var att parterna anpassade sig till erkŠnda spelregler: kollektivavtal innebŠr fredsplikt, bŒda parter har rŠttigheter, utomstŒende bšr behandlas som neutrala, fšreningsrŠtten ska respekteras. Det var inte enkelt, eftersom kommunister och syndikalister vŠgrade erkŠnna regler fšr klasskampen, men dessa breda, disciplinerade och samtidigt krŠvande fackfšreningar var ryggraden i arbetarršrelsen och huvudfšrklaringen till det lŒnga politiska maktinnehavet, samtidigt som de var ett skydd mot arbetsgivarnas godtycke pŒ arbetsplatsen. I lŠnder med smalare fackfšreningar blev klasskampen mer politisk och militant men mindre effektiv i tvister om arbetsvillkoren och ofta en belastning fšr nŠrstŒende parti pŒ valdagen.

SŒ gott som allt annat som kan fšrknippas med den svenska modellen var mer eller mindre ett utflšde av den tidiga kompromissen mellan kapital och arbete. Arbetarklassen har varit ungefŠr lika politiskt aktiv som medelklassen. I den relativt jŠmlika, demokratiska miljš som skapats har det varit lŠttare fšr alla folkršrelser att gšra sig gŠllande liksom fšr intellektuella kulturradikaler. Med brett politiskt stšd har Sverige avvikit frŒn en vŠsterlŠndsk medelvŠg pŒ mŒnga omrŒden: familjepolitik och jŠmstŠlldhet, alkohol och droger, internationell solidaritet, ekonomisk utjŠmning, sekularism och kulturell šppenhet.

Allt detta fšrsvinner i fšrfattarnas framstŠllning, dŠr just inget progressivt i Sverige tiden fšre 1945 anses vŠrt att notera. DŠr fanns ingen spricka i den borgerligt kapitalistiska hegemonin.

Lars Ekdahl diskuterar varfšr arbetarršrelsen under Œttiotalet gav upp idŽn om demokratins tredje steg, den ekonomiska demokratin. Lšntagarfonder som medel att bryta makt- och Šgarkoncentrationen hade diskuterats intensivt sedan 1975, men projektet gick om intet, anser han, i en dragkamp mellan partiet och fackfšreningsršrelsen. 

Fšrklaringen Šr enklare Šn sŒ. NŠr fondprojektet fick konkret form blev dess ihŒlighet uppenbar. Hur ser den ekonomiska demokratins valkretsar ut? Demokrati verkar genom val, omršstningar och fri offentlig diskussion. Stšrre beslut fšrbereds genom utredningar och remissbehandling. Vilka fšretag i fri konkurrens kan fungera sŒ? Olof Palmes lšfte 1982 om en fjŠrde ršstsedel pŒ valdagen blev slutpunkten fšr diskussionen om ekonomisk demokrati genom fonder. Ingen trodde pŒ idŽn.

Den fackliga opinionen fšr medbestŠmmande i fšretagen hade varit sval Šnda sedan tjugotalet, eftersom man fruktade att lojaliteten skulle splittras. Den vaknade fšrst nŠr LO-juristen Sten Edlund 1970 visade hur medbestŠmmande skulle kunna utšvas i fšrhandlingar, fackets normala arbetssŠtt. NŠr Palme fšreslog en lag om facklig hŠlftenrepresentation i bolagsstyrelser blev han brutalt avvisad av LO. Till sist gjorde facket upp med SAF om det sŒ kallade utvecklingsavtalet, som bygger pŒ fšrhandlingsmodellen.

Det Šr sant att perioden efter ÓguldŒldernÓ rymt mŒnga kriser och stšrningar av skilda slag. I den svenska diskussionen finns tvŒ uppfattningar om nŠr brytpunkten intrŠffade. NŒgra sŠger fšrsta hŠlften av sjuttiotalet och syftar pŒ den politiska vŠnstersvŠngen, andra sŠger Œttiotalet och syftar pŒ nyliberalismen. Kjell …stberg beskriver hur Socialdemokraterna tappade greppet om de vŠnsterintellektuella. Partiet fšrlorade 68-generationen, och tomrummet fylldes av Óen ny typ av statlig byrŒkrati, anpassad till tidens marknadsstyrda credoÓ. PŒ nittiotalet fostrades socialdemokratiska ungdomar Óin i ett parti som ansvarade fšr de mest omfattande sociala nedskŠrningar, privatiseringar och avregleringar som vŒrt land skŒdat, och som lett fram till gigantiska omfšrdelningar till det arbetande folkets nackdelÓ. Ja, sŒ tŠnker mŒnga. Men den fšregŒende perioden av regleringar, skattehšjningar, underskott och inflation innebar noll procent i škad reallšn, att jŠmfšra med mer Šn 30 procents škning sedan 1995.

BŠst Šr att se perioden 1970-2000 som en helhet. Det som hŠnde i bšrjan betingade det som hŠnde sedan, och de inhemska orsakerna till stagflation och otrygghet var tydligare Šn de internationella; murens fall och nine eleven fšrŠndrade inte Sverige. 2000-talet Šr inte en svensk kristid.

Mycket lŠsvŠrt Šr Samuel Edquists kapitel om hur den svenska historiesynen fšrŠndrats i riktning mot postmodernism parallellt med att politiken och opinionen blivit mer borgerlig. Det fšrflutna uppfattas mindre som en sammanhŠngande historia, i stŠllet ses det alltmer som ett kulturarv, med funktionen att ge identitet Œt en nutidsmŠnniska med svaga band bakŒt i tiden. Postmodernismen i sig Šr varken progressiv eller konservativ, den utmanar alla Óstora berŠttelserÓ och ser vedertagna sanningar som blott Ódiskursiva konstruktionerÓ. Edquist visar hur lokal arbetarhistoria och ÓgrŠv dŠr du stŒrÓ trŠngs Œt sidan av folkdans och folkdrŠkter. Kulturarvet stŒr fšr en klassšverskridande nationell gemenskap utan ideologisk laddning. Intresset fšrskjuts frŒn text till bild, frŒn kunskap till kŠnsla och upplevelse.

Detta har samband med att den i valen segerrika borgerligheten saknar en egen politisk berŠttelse, ett stort perspektiv liknande det som fanns under Socialdemokratins tidsŒlder, en stolthet šver sitt fšrflutna, kŠnnedom om de egna idŽernas framvŠxt. Historia Šr inte de nya moderaternas bŠsta gren.

Svante Nycander 

 

 

 

 

 

 

 

tillbaka till arkivet