Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 24/1 2005

För 72 år sedan skrev min far, som var psykiatriker och freudian, en bok om homosexualitet med titeln ”En sjukdom som bestraffas”. Han ville avskaffa kriminaliseringen av ”otukt mot naturen” och blev som radikal upplysningsman snart en av de ledande i RFSU. Men hans tes var att homosexualitet var en förvärvad abnormitet, en sjukdom. En del ordvändningar i boken skulle i dag utlösa anklagelser om hets mot folkgrupp.  

Vi har svårt att föreställa den förnedring och diskriminering som drabbade homosexuella förr. Män övertalades att få sina testiklar utbytta genom transplantation. Lovande resultat rapporterades, dock endast under en begränsad tid. Ett riksdagsutskott yttrade sig om normala människors ”instinktiva avsky” mot ”de perversa”. De homosexuella hade ingen talan,  på sin höjd kunde de uttala sig anonymt. Män skaffade sig ”damsällskap” för att undgå misstankar, tvingades till ett dubbelliv fullt av ångest och självförakt. Att bli avslöjad kunde vara en livskatastrof.

Kriminaliseringen (bara män åtalades, aldrig kvinnor) togs bort 1944, men tabuiseringen och fördomarna blev kvar. I andra upplagan av Svensk Uppslagsbok (tryckt 1955) sägs att homosexuella män inte sällan utmärks av ”kvinnliga rundade former, dålig skäggväxt, falsettartad röst” och att de gärna intresserar sig för ”kvinnliga handaslöjder, hemsysslor m. m.” Homosexuella kvinnor sägs ha ”kraftig och kantig kroppsbyggnad, antydan till skäggväxt, grov stämma etc.”

Missaktning mot folkgruppen homosexuella var generell och institutionell. Den sakliga information som spreds av RFSU och andra hade kanske en viss effekt, men det betydde mer att några modiga homosexuella på sextiotalet ”trädde fram” och talade öppet om sin läggning. Som jag minns det var författaren Bengt Martin den förste.

Den väldiga kulturförändring som skett sedan dess har höjt livskvaliteten för de mest berörda och gjort hela samhället mer mänskligt. Men alla känner det inte så. Det finns en minoritet som dels har en stark personlig aversion mot homosexualitet och dels revolterar mot att hela värderingsklimatet har blivit så radikalt annorlunda. De har alltså dubbla känslomässiga motiv att reagera. Om det är sant att hatbrott och trakasserier mot homosexuella har ökat under senare tid, är det där förklaringen finns. Det är baksidan av en i det stora hela positiv utveckling. Troligen är det ett fenomen som klingar av med tiden, och i varje fall kan det inte jämföras med den grymma diskriminering som hela samhället tillämpade förr.

 När fördomar minskar beror det i ringa grad på lagstiftning. Att rättsliga ingripanden i den fria åsiktsbildningen kan motverka sitt syfte lärde sig den svenska överheten redan på 1880-talet. Giftasåtalet och det efterföljande ”åtalsraseriet” mot radikala opinionsyttringar blev en gratisannonsering, som gav de angripna en skjuts framåt, enlig ”Den svenska pressens historia”. Samma effekt ser vi nu när pastor Åke Green åtalats och dömts för att han visat  ringaktning mot homosexuella. Hans predikan i en pingstförsamling var ett svar på utvidgningen av lagparagrafen om hets mot folkgrupp. Han gjorde allt han kunde för att bli martyr, och han har lyckats väl, eftersom både lagparagrafen i dess nya utformning och åtalet flagrant kränker yttrandefriheten.

 Dagens rättänkande överhet lyder samma impulser som de politiskt korrekta makthavarna på 1800-talet.

Hetsparagrafen tillkom 1948 och var då riktad emot hot, förtal och smädelse mot en grupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Den har senare utvidgats i omgångar, och rättspraxis har gått åt samma håll. Numera krävs inte förtal eller smädelse, endast missaktning. Man behöver inte utpeka en viss etnisk grupp; en svepande formulering om invandrare kan räcka för fällande dom. Enligt förarbeten kan missaktning uttryckas indirekt, till exempel genom att man prisar den rasgrupp man själv tillhör. Det krävs inte längre att yttrandet framförs offentligt, det är nog att det ”sprids”; bara den privata sfären är skyddad från straffbarhet. Ett antal domar visar att yttringar av sympati för nazismen i sig räknas som hets.

 För några år sedan dömdes en doktorand vid Umeå universitet för medhjälp till hets mot folkgrupp. Det var veterligen första gången som brottsbalkens medverkansbestämmelser tillämpats vid ett brott av yttrandefrihetskaraktär. Den som i framtiden inbjuder Åke Green att förkunna sin tro bör därför räkna med risken att bli åtalad.

 Så länge totalitära riktningar var ett reellt hot i Sverige var det knappast någon som krävde att sympatiyttringar för dem skulle förbjudas. Man insåg att extrema åsikter bäst bekämpas med argument. Men Sverige har blivit mer antiliberalt. Vi kan se fram emot en process i Europadomstolen, som väcker omvärldens förundran och en ökad sympati för pastor Green och hans meningsfränder.

Svante Nycander