13/7 2001; Rätt eller fel polistaktik?; DN Kultur; Rättsfrågor

 

Rätt eller fel polistaktik?

 

Det kunde förutses att mitt försök (DN 3/1) att göra tragedin i Ådalen mer begriplig skulle utlösa anklagelsen att jag försvarar dödsskjutningarna. Man vill förklara hur något ont kan inträffa, strax sägs det att man försvarar det onda. Det förvånar inte ens att en historiker, Klas Åmark, är först med att kasta sten (DN 6/7).

    Per Albin Hansson skrev en snabb kommentar till skotten i Lunde i Ny Tid under rubriken ”Händelserna i Ådalen”. Det var, påpekar Anders Isaksson i sin biografi, ”ett nedtonat ordval som väl svarade mot hans uttalade ovilja att fördöma myndigheternas och militärens agerande”. Hansson lade skulden dels på kommunisterna, som hade ”utnyttjat situationen för att hetsa upp stämningen och driva fram konflikter med ordningsmakten”, och dels på arbetsgivarna, som anlitat strejkbrytare. I ett tal några månader senare sade han: ”Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna. Där läto fackföreningarna sätta sig ur spel…”

    Kommunisternas Folkets Dagblad skrev i en rubrik att regeringen ”låter mörda 5 människor i Ådalen”. Många socialdemokrater föll in i samma tongångar, Arthur Engberg och Zeth Höglund dundrade från talarstolar om överlagt mord på oskyldiga arbetare. Per Albin Hanssons och Ådalenkommissionens måttfulla och balanserade linje blev emellertid efter en tid den bestämmande inom socialdemokratin och LO. Det gick inte att blunda för den skada kommunisterna vållade arbetarrörelsen. ”Socialdemokraterna måste skoningslöst göra upp räkningen med de bolsjevikiska marodörerna”, hette det i partiets talarhandledning efter nya våldsutbrott våren 1932 i samband med en vild strejk i Byske och Klemensnäs. Som statsminister från hösten samma år vägrade Hansson att ge en allmän amnesti åt alla som dömts i samband med Ådalen. Partiet var ”immuniserat mot medkänsla med kommunisterna”, skriver Isaksson.

    Åsa Linderborg framhåller i ”Socialdemokraterna skriver historia” (2001) att man i partiet länge inte ville skriva in Ådalen i arbetarrörelsens historia men att händelsen senare blivit ”något av en ikon”. Från sjuttiotalet talar man i partiet om Ådalen ”som arbetarklassens sista blodiga offer, men ignorerar helt kommunisternas roll”. På så sätt har man försökt  ”erövra Ådalen från vänstern.” Anders Isaksson har iakttagit samma sak. Per Albin Hanssons försiktiga linje föll i glömska, socialdemokratin anslöt sig till ”den gråtmilda och deklamationsvänliga patetiken i kommunisten, poeten och konstkritikern Erik Blombergs välkända rader på gravstenen vid Gudmundrå kyrka: Här vilar en svensk arbetare, stupad i fredstid...” – en dikt som enligt Isaksson rymmer ”knappt ett sant ord”. Socialdemokratin har velat hålla liv i myten om den borgerliga statens fundamentalt arbetarfientliga karaktär. 

    Liksom Arthur Engberg och Zeth Höglund 1931 förbigår Klas Åmark det faktiska dilemmat för ordningsmakten i Ådalen och de kommunistiska anstiftarnas roll. Det var enligt honom orätt att sätta in militär, och det var orätt att använda vapen, inte därför att det saknades en allvarlig hotbild utan därför att det är fel att använda våld i samband med demonstrationer. Så skulle han knappast resonera om det hade gällt nazistiska provokatörer. Önskar vi inte alla att Weimarrepubliken hade agerat med kraft mot nazistiskt gatuvåld, rentav satt in militär om det hade behövts? Om utomstående kommit till skada hade vi lagt den största skulden på nazisterna. Vi skulle inte ha viftat bort polisens nödvärnsrätt.

    När Åmark skriver att socialdemokraterna lyckades göra skotten i Ådalen till en del av den socialdemokratiska historiebilden och en legitimering av partiets regeringsbildning 1932, så måste han syfta på partivänstern med Arthur Engberg och Zeth Höglund, inte på Per Albin Hansson, Östen Undén och Metalls ordförande Fritjof Ekman. Han hävdar att fackföreningsrörelsen angrep kommunisterna med  ”mycket hårda metoder” – underförstått alltför hårda. I verkligheten var Per Albin Hanssons och LO:s klara linje mot den militanta extremismen i arbetsstriderna en förutsättning för Saltsjöbadspolitiken några år senare och den långa perioden av samarbete och arbetsfred.

    Speglade domarna efter tragedin i Ådalen ansvarsfördelningen på ett rimligt sätt? Det har jag inte sagt något om, eftersom frågan är orimlig. Axel Nordström begick sina svåraste brott dagen före demonstrationen i Lunde, bland annat vad som i dag kallas olaga frihetsberövande och bestraffas med fängelse i ett till tio år. Om det straff han dömdes till var skäligt eller inte har inget att göra med hur andras gärningar, begångna i ett annat händelseförlopp, ska värderas. Kapten Mesterton dömdes av krigsrätten till åtta dagars arrest men friades helt av krigshovrätten och högsta domstolen. Var frikännandet fel? Det har inget att göra med domen över Nordström.

    ”De demonstranter som är beredda att börja kasta sten och slåss med polisen måste övertygas om att våld inte är acceptabelt”, menar Åmark. Det är rätt tänkt, men det finns en hake. Många demonstranter kommer från andra länder och är inte åtkomliga för svenska försök att övertyga dem om våldets förkastlighet. Det kan också finnas en restgrupp av svenska stenkastare som inte låter sig övertygas. Antag att några hundra sådana vill stoppa ett europeiskt toppmöte i Sverige. Det är fel metod, menar Åmark, att tillgripa  vattenkanoner, tårgas, gummikulor eller något annat som kan åsamka kroppsskada (som batonger). I synnerhet är det fel att rikta åtgärder mot andra än verkligt skyldiga. Brottslingar ska gripas och ställas inför rätta, skriver han, med så litet våld som möjligt.

    Professor Åmark borde bjudas in till Polishögskolan för att undervisa mer i detalj om den rätta polistaktiken vid våldsamt upplopp.