10/2003; Tolerans och tillit rättsstatens kitt; Dagens  Forskning; Recension av Bo Rothsteins bok "Sociala fällor och tillitens problem"

 

Om människor i allmänhet hyser tillit till andra, även dem de inte känner, blir livet lättare för alla. Vi rör oss utomhus även när det är mörkt och äter utan fruktan den medicin apoteket lämnat ut. Affärsidkaren ger sina kunder kredit, allmänheten sätter utan att oroas in sina pengar på banken och accepterar att betala skatt i förvissning att de flesta andra också betalar och att pengarna används till gemensamma ändamål. Social tillit har en kolossal vikt för välstånd och livskvalitet. Tillitsnivån är hög i de nordiska länderna men låg på många andra håll. När tillit saknas fastnar människor i sociala fällor. Ingen offrar något för ändamål som gynnar alla. Ingen sorterar sopor, respekterar fiskekvoter, ger kredit eller arbetar ideellt. 

    Bo Rothstein frågar i sin bok ”Sociala fällor och tillitens problem” vad i ett samhälle som skapar tillit, i betydelsen ”förhoppning om andra aktörers framtida pålitlighet”. Det finns ett klart samband med vad som kallas socialt kapital: deltagande i frivilliga nätverk och föreningar, där det växer fram ett förtroende och normer om ömsesidighet. Robert Putnam har i en studie av den regionala demokratin i Italien funnit att det mesta fungerar bättre i norr än i söder och att det sociala kapitalet spelar en stor roll. Där de frivilliga nätverken är starka blir demokratin mer effektiv. Hans bok ”Bowling Alone” handlar om hur nätverken försvagats i Amerika, folk bowlar lika mycket som förr men mer sällan i klubbar eller tillsammans med andra. Tesen om de frivilliga nätverkens vikt har fallit i god jord i svenska folkrörelser och varit en grund för Demokratiutredningens förord för deltagardemokrati.

    Men det finns problem med den tolkningen. Även Hell´s Angels är ett nätverk, en del etniska och religiösa sammanslutningar sprider misstroende och misshälligheter mellan grupper, samtidigt som de ökar den enskilde medlemmens sociala kapital. Rothstein redovisar undersökningar som tyder på att det finns ett starkt samband på samhällsnivån mellan social tillit och deltagande i frivilliga organisationer, men det är inte givet vad som är hönan och vad som är ägget. Där stark tillit finns frigörs en energi som annars är låst i sociala fällor. Det är ”höglitare”, menar Rothstein, som engagerar sig i föreningar och sociala nätverk. På individnivån har det emellertid inte gått att styrka att personer som deltar mycket i föreningslivet är mer tillitsfulla än andra.

    Vilken roll spelar politiska institutioner? Forskningen har visat, skriver Rothstein, ”att det inte finns något starkt samband mellan politiskt förtroende, definierat som förtroende för det demokratiska systemets institutioner, och social tillit”. I Sverige har förtroendet för partierna, regeringen och riksdagen minskat, medan den sociala tilliten förblivit hög och stabil. Men det finns en annan sida av det politiska systemet: förvaltningen och domstolarna. Rothstein visar – jag tror att forskningen här tar ett kliv framåt – att det som bäst förklarar skillnader mellan olika samhällen i fråga om allmän tillit är graden av förtroende för myndigheters opartiskhet och frihet från korruption. Tolkningen får stöd i svenska och internationella intervjuundersökningar. SOM-institutets data om Sverige sedan 1986 visar att förtroendet för myndigheter är oförändrat högt, i likhet med den sociala tilliten men i motsats till förtroendet för de politiska organen. I topp ligger sjukvården, universiteten, polisen och domstolarna. Samordnade studier i 60 länder (World Value Survey) visar enligt Rothstein att ”den variabel som har störst inverkan på förtroende för andra människor är uppfattningen om huruvida mutor och korruption är vanligt”. I en FN-rapport om Bosnien sägs att det för de vanliga medborgarna förefaller som om korruptionen brutit igenom alla gränser och dikterar livets regler. ”Detta avviker inte mycket från påståendet att de uppfattar livet i termer av korruption.” En hederlig och opartisk tillämpning av de politiska besluten tycks betyda mer än den politiska processen bakom besluten. Detta är inte trivialt, inte bara en vetenskaplig bekräftelse av något vi intuitivt visste. Rättsstatens principer är viktigare än vi anade. Vågar vi inte lita på myndigheter, litar vi inte på varandra.

    Gunnar Myrdal har påpekat att hederlig och okorrumperad offentlig förvaltning är något ovanligt – en avvikelse från det normala vars uppkomst kräver en förklaring. Hur var det möjligt i vissa länder och kulturer att förmå den offentliga maktens företrädare att inte utnyttja sina positioner till egen fördel? Rothstein är hemmastadd i spelteori och public choice-skolan, som principiellt hävdar att individer handlar rationellt utifrån egenintresset. Om detta vore sanningen om mänskliga val blir framväxten av opartiska domstolar och förvaltningsmyndigheter omöjlig att förklara. Hotet om straff för korruption eller mannamån blir trovärdigt bara om de som kontrollerar ämbetsmännen är rättvisa och okorrumperade, men hur åstadkommer man det om kontrollanterna styrs av egenintresset? Inte heller etniska eller kulturella faktorer ger någon övertygande förklaring till varför vissa länder har en opartisk och okorrumperad förvaltning. På det teoretiska planet verkar problemet olöst.

     Som exempel på hur det konkret kan gå till när ett samhälles aktörer går från djup misstro till förtroende diskuterar Rothstein Saltsjöbadspolitiken på trettiotalet. Sverige hade länge haft rekordmånga arbetskonflikter, arbetsmarknaden var en social fälla, alla förlorade på det ömsesidiga misstroendet. Rothstein menar att forskningen inte lyckats förklara hur Saltsjöbadsmodellen kunde uppstå. Själv menar han att efterspelet till tragedin i Ådalen 1931 var viktigt. Att Per Albin Hansson yttrade sig återhållsamt, att han undvek att enbart fördöma myndigheterna och arbetsgivarna och att han ställde sig på lagens sida gentemot övergrepp på strejkbrytare och kommunistiska våldsmetoder innebar att socialdemokraternas ledare ”i valet mellan fackföreningarnas intressen och rättsstatens principer, stod upp för de senare”.

    Det ligger en del sanning i detta (även om övergrepp och våldsmetoder aldrig varit något fackligt intresse), men Rothstein gör samma misstag som många andra  forskare när han förklarar invecklade skeenden i svensk 1900-talshistoria ensidigt utifrån det socialdemokratiska agerandet. Hans tolkning av arbetsgivarnas inställning är missvisande. Han hävdar principiellt att användningen av strejkbrytare innebar en vägran att erkänna den fackliga organisationen som en legitim och likaberättigad förhandlingspart. Men det fanns kring 1930 alltför många kommunist-, syndikalist och okynnesstrejker för att arbetsgivarna rimligen skulle kunna förbinda sig att respektera varje blockad, särskilt som LO och syndikalisterna ibland använde strejkbryteri som vapen i den inbördes kampen. På trettiotalet hade över 80 procent av industriarbetarna kollektivavtal; visst erkände arbetsgivarna fackföreningarna.

    Det fanns enligt Rothstein en viktig historisk förklaring till att SAF och LO förmådde mötas i förtroende på trettiotalet. Den ges i hans egen bok ”Den korporativa staten” (1992). Statsmakterna skapade i början av 1900-talet arenor där parterna möttes för att utforma och genomföra politiken på arbetsmarknaden. Från 1906 utgick statsbidrag till kommunala arbetsförmedlingar förutsatt att arbetsgivare och fackföreningar var lika representerade i styrelsen och att verksamheten drevs opartiskt. SAF- och LO-företrädare var ledamöter i Socialstyrelsen och Arbetslöshetskommissionen. De fick förståelse för varandras sätt att resonera, övervann motsättningar och lärde sig att uppskatta opartiskt arrangerade institutioner.

    Återigen, det ligger något i detta, men samförståndet i Saltsjöbaden har en bredare förklaring. Förvaltningskorporatismen var bara ett av flera uttryck för den tolerans och respekt stora delar av det borgerliga Sverige visade den framträngande fackföreningsrörelsen, tvärt emot rörelsens martyrmyter. Det fanns orsaker till att riksdagen redan i början av förra seklet behandlade fackföreningarna som likvärdiga med arbetsgivarna och att staten genomgående var neutral i arbetskonflikter.

    Viktigt i förspelet till Saltsjöbadsavtalet var att Arbetsdomstolen så snabbt möttes av  förtroende i fackföreningsrörelsen. Domstolen hade inrättats 1928 av den borgerliga majoriteten, under starkt motstånd från socialdemokraterna och LO bland annat i form av en landsomfattande proteststrejk. Fackföreningsfolket saknade tillit till dem som inrättade Arbetsdomstolen men hade strax tillit till domstolen. Det styrker Rothsteins tes att förtroende för domstolar och myndigheter är något helt annat än förtroende för politiska organ. Förklaringen är rimligen att svenska domstolar under lång tid gjort sig kända för opartiskhet –  även i mål av klasskaraktär.

    Bäst förklaras uppkomsten av en hederlig och opartisk ämbetsmannakår med idéernas makt. Redan Platon och Aristoteles ville att ämbeten skulle innehas av personer som inte gynnar sig själva eller en viss grupp utan det allmänna bästa. Rättsstaten som ideal växte fram gradvis under inflytande av bland annat romersk rätt. Den tidiga liberalismen var en kamp mot korporationer och ståndsprivilegier, som gav särintressen inteckningar i den offentliga makten, och opartiska myndigheter i det allmännas tjänst var det som skulle sättas i stället. Politiska idéer spelar en roll, vid sidan av intressen och kulturmönster.

Svante Nycander

 

 

Bo Rothstein, Sociala fällor och tillitens problem, SNS Förlag 2003, 326 sidor.