12/12 1999; Marxismen ledde Nils Flyg till Hitler; DN-kolumn; Ideologier

 

Marxismen ledde

Nils Flyg till Hitler

 

Nils Flyg var ordförande i kommunistpartiet 1924-29 och aktiv i den Kommunistiska internationalen. Han var riksdagsman 1929-40. Efter partisprängningen 1929 ledde han och Karl Kilbom det parti som stod fritt i förhållande till Moskva. Han är ihågkommen mest därför att han i slutet av sitt liv närmade sig nazismen och hoppades på en tysk seger i världskriget. Han dog i januari 1943 blott 51 år gammal.

 Redaktören för Internationalen Håkan Blomqvist har gjort en bred levnadsteckning i ”Gåtan Nils Flyg och nazismen” (Carlssons). Den innehåller mycket nytt och intressant men ger ingen bra förklaring till Flygs nazistvänlighet. Blomqvist finner bara negativa orsaker. Flyg var genom livet en alltmer kluven människa, som slets mellan olika lojaliteter, löften och drömmar, hans världsbild och politiska doktriner föll sönder under händelsernas tryck. Sedan Kilbom och Ture Nerman lämnat partiet i slutet av trettiotalet hade han inga betydande meningsfränder att resonera med.

Men detta förklarar inte var Nils Flyg närmade sig nazismen. Blomqvist ser honom inte som en opportunist. Att han fick pengar av tyskarna för att ge ut Folkets Dagblad var inte det primära skälet för hans omorientering.

Blomqvists socialistiska skygglappar hindrar honom att pröva i vad mån Flygs ideologi bidrog till att han började se positivt på Hitler. Skillnaden mellan det mål Flyg hade ställt upp och den väg han beträdde var ”extrem” och ”himmelsvid”. Flyg tog sig över en klyfta som var ”hisnande”.

Som ung hörde Flyg till kretsen kring Zeth Höglund. Denne skrev i Stormklockan att den socialistiska ungdomen var ”benådat fri från hänsyn, ty den har fötts i en tid då hänsynslösheten blivit ej blott en nödvändighet utan en dygd”, dess lösen var ”krig på kniven”, den begärde inte och gav inte pardon, den älskade kampen med dess flygande fanor, den gjorde en högtid av drabbningen. Ungsocialisterna bekände sig till ”en rakryggad manlighet”, de kämpade mot smutslitteraturen och den primitiva jazzmusiken, ville förbjuda hasardspel och ansåg att revyer var ”uttryck för en ruttnande borgarkultur, rusdrycksbegär och annan osund njutningslystnad”. Den som i tjugoårsåldern gått upp en sådan rörelse kan inte ha varit döv för nazisternas locktoner.

Revolutionär socialism och nationalsocialism har många likheter. Båda är eller tenderar att vara totalitära, antidemokratiska och kollektivistiska. Båda föraktar borgerligheten, dess ideal och traditioner. Inom båda odlas konspirationsteorier och djävulsbilder av motståndare.

    Stalin och Hitler visste hur lika de var. Historikern John Lukacs berättar att Stalin 1932 bannlyste ordet nationalsocialism och insisterade på att alla kommunister i stället skulle säga fascism. Det berodde på att Stalin själv var nationalist och socialist. Alla som talar om fascister när de menar nazister gör detta i omedveten lydnad för Stalin.

 Svensk Uppslagsbok uppger att det från 1937 blev allt tydligare att Nils Flyg ”influerades av den tyska nationalsocialismen och var på glid mot denna”. Blomqvists bok ger inga belägg för nazistsympatier hos Flyg före sommaren 1940. Han buntade ihop sina fiender med ordet ”nazikommunism” och sade så sent som i oktober 1940: ”Vi är inga nazister… Och något mer barockt än denna företeelse kan jag inte tänka mig.” Ryktet att han hade svängt redan 1937 speglar bara okvädandet mellan honom och de Stalintrogna kommunisterna.

 Tidpunkten är viktig för den som vill förstå Nils Flyg. Från juni 1940 härskade Hitler över större delen av Europas fastland och tycktes militärt oövervinnelig. Han höll på att omgestalta den europeiska maktstrukturen och vända historien i en ny riktning.

Som marxist var Nils Flyg påverkad av vad Karl Popper benämnt historicism. Historien har en mening, ett budskap, och utvecklingen går mot ett förutbestämt mål. Men rörelsen mot målet är inte rak, den tar stora omvägar, och tidpunkten när målet nås kan ingen förutsäga. Händelserna kan under en tid gå i en annan riktning än den förväntade. En historicist måste vara öppen för historiens paradoxer och inse att stora skeenden kan ha en djupare innebörd än den skenbart givna. Utvecklingen är ”dialektisk”.

 Stalin hade förrått revolutionen, socialdemokratin samarbetade med kapitalismen, och av imperialistländerna i väst var endast ont att vänta. Hitler var fiendens fiende. När ett nytt Europa tycktes ta form 1940 trodde Flyg att förut oanade möjligheter öppnade sig för den socialistiska revolutionen. Hitler var med sina motbjudande drag ändå revolutionär och i någon mening socialist.

 Flyg spådde 1941 att en allierad seger över Hitler skulle försätta Centraleuropa i ett värre, hopplösare tillstånd än efter Versaillesfreden. Tyskland skulle splittras, och Ryssland skulle tränga fram på Balkan och i Centraleuropa. Ryska framstötar via Finland och Sverige mot världshavet kunde befaras.

 Det var inte bristande verklighetskontakt som förde honom till Hitler, det var den marxistiska ideologin.