För DN Debatt

 

18/2 1998; ”Stötande åtala Matti”; DN Debatt; Rättsfrågor

 

”Stötande åtala Matti”

 

När jag öppnar pocketupplagan av Dostojevskijs En författares dagbok upptäcker jag att den är censurerad. I inledningen sägs att författarens antisemitism är absolut oacceptabel och orimlig och att vissa delar av texten därför uteslutits. Wahlström & Widstrand tilltror mig inte att kunna läsa Dostojevskij.

Sverige är det enda land utanför Tyskland där domstolarna tillerkänner delstaten Bayern upphovsrätten till Hitlers Mein Kampf. Upplagan har tagits i beslag och förläggaren  straffats. Nordens främste rättsvetenskapsman, norrmannen Johs Andenaes, har uttryckt förvåning och oro, men i Sverige råder en likgiltig tystnad. Svenska PEN har kort och gott sagt att man inte tänker engagera sig i ärendet. Motivet för den tyska censurpolitiken mot omvärlden är, enligt en bayersk talesman, att ”det tyska anseendet i utlandet avsevärt skulla ta skada genom en publicering”. Mein Kampf kom ut på tjugutalet. Boken visar att tyskarna visste vad Hitler stod för när de gav honom makten.

 I Sverige är vi inte betrodda att läsa Mein Kampf.

 Finansborgarrådet Mats Hulth har beslutat att en Hugo Alfvén-medaljong inte ska pryda Stadshuset, därför att Alfvén under Hitlertiden uppträdde i samma anda som den svenska regeringen.

 Och i Umeå har Karolina Matti delgivits misstanke om anstiftan till hets mot folkgrupp. Överåklagare Krister Waern har inlett förundersökning. Universitetets jurist Jill Falk finner det utrett att Karolina Matti avsiktligt åsidosatt sina skyldigheter. Om hon inte döms för brott, väntar ett disciplinstraff för tjänsteförseelse.

 Bland dem som anger tonen i Sverige råder en stor, ångestladdad fruktan att inte anses hundraprocentigt renlärig i fråga om rasism och nazism. Man kan jämföra med  barnpornografin, som ingen vill misstänkas för att inte avsky lika mycket som de flesta  andra. Det är i sådana lägen, när offentligheten behärskas av en patetisk övertygelse om någonting obestridligt, som den intellektuella friheten är i fara. Den som problematiserar eller vägrar stämma in i kören fördöms. Först ingriper självcensuren, sedan byråkratin och domstolarna.

 Nå, Sverige är ett rättssamhälle, risken att en oskyldig blir dömd är väl liten?

 Vid yttrandefrihetsbrott är gränsen mellan skyldig och icke skyldig i de flesta fall en omdömesfråga. Bevisning för och emot liknar inte den vid inbrott eller misshandel. Samhällsatmosfären och den allmänna debatten påverkar synen på vad som är tillåtet att yttra. Vi i massmedierna skyddas av juryprövning mot ett legalistiskt, överhetsbetonat dömande, men om Karolina Matti åtalas dömer rätten utan jury.

 Brottet hets mot folkgrupp har gradvis utvidgats genom lagändringar och prejudikat. Det omfattar inte som förr enbart offentliga yttranden utan också vad som sägs vid mindre, slutna sammankomster. När paragrafen tillkom 1948 riktade den sig mot hot, förtal eller smädelse. Detta har senare ändrats till hot eller uttryck för missaktning. Det krävs inte att en viss ras eller folkgrupp utpekas. Man kan dömas för att man prisat den egna rasen utan att ha sagt något om andra raser eller grupper.

 För några år sedan åtalades några extremister för brott mot uniformsförbudet. Två domstoler fann på tvivelaktiga grunder att förbudet uppenbart stred mot yttrandefriheten i grundlagen. Ett uniformsförbud enbart för odemokratiska åsiktsriktningar skulle däremot vara tillåtet, enligt domstolarna. Justitiedepartementet föreslog då ett sådant förbud. Det borde inte vara tillåtet att bära ”starkt provocerande nazistiska symboler”. Men någon lagändring behövdes inte, då högsta domstolen i ett mål fann att nazistsymboler innebär hets mot folkgrupp.

 Domstolarna har inte varit överdrivet stränga mot rasister och nazister utan tagit  hänsyn till yttrandefriheten. Svea hovrätt har klargjort att förnekande av Förintelsen inte  är hets mot folkgrupp. Men de rättsregler som gäller är så gummiartade (liksom vid andra yttrandefrihetsbrott) att det mesta hänger på hur domstolarna tillämpar dem. Det lagliga skyddet mot ett omdömeslöst åtal är svagt.

 I Umeå bestämde sig nyckelpersonerna inom och utanför universitet snabbt för att betrakta sammankomsten den 5 december som ett nazistiskt propagandamöte. Den motsatta tolkningen - att Karolina Matti hade ett seriöst studie- och informationssyfte - avfärdades från början. Denna förutfattade mening har styrt universitetsjuristens utredning av händelsen. Jill Falk  har inte tagit del av Karolina Mattis skrivna inledningsanförande vid mötet, som varit lätt åtkomligt, utan nöjt sig med några studenters referat. Så här skriver Falk:

”I redogörelserna skildras samstämmigt hur Karolina Matti inledningsvis talade om forskningsmetodik i allmänhet och därefter övergick till att beskriva hur hon i sin forskning kring nazismen, framför allt i massmedia, stött på många lögner och missuppfattningar om vad dagens nazister vill. För att gå ’direkt till källan’ hade hon därför inbjudit ‘Danne B, som är nationalsocialist’ och lämnade ordet till honom. Hon tog i övrigt inte upp något om sina egna forskningsresultat under sin inledning.”

  Detta är felaktigt och tendentiöst. Karolina Matti talade inte om forskningsmetodik i allmänhet utan om sådant som är viktigt för hennes egen forskning om nazismen. Det centrala i anförandet rörde hennes motiv för att studera nazismen och vilka frågor hon söker svaret på. Hon resonerar klart och nyanserat om sin egen drivkraft och om vad som kan vara vetenskapligt och samhälleligt relevant att undersöka. Hon förhåller sig neutral till sitt ämne, avslöjar varken sympatier eller antipatier, men det framgår att hennes studier av nazismen förändrat hennes verklighetsbild. Bakom ”rasism” och ”nazism” tycker hon sig se något annat och mer djupgående än hon gjorde från början.

 Ett centralt avsnitt lyder så här: ”Det mest påtagliga jag har upptäckt då jag studerat den här ideologin och den här rörelsen är den enorma klyfta som finns mellan aktivisternas bild av sig själva och det de står för, och den bild av detta som presenteras i media. Och jag tror att jag ser det så just därför att jag har försökt, verkligen försökt, att studera mitt material på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.”

 Bara i ett avseende tar Matti ställning politiskt. Hon anser det skadligt att försöka motarbeta nazismen genom att demonisera nazisterna och genom att urholka yttrande- och åsiktsfriheten. Det är en taktik som enligt henne inte fungerar och som i längden leder till en samhällstyp ingen av oss vill ha. Hon säger att nazisternas egna åsikter sällan bemöts i medierna. Vad som bemöts är snarare konstruktioner av dessa åsikter.

 Jill Falks framställning ger intrycket att det enda Matti sagt med anknytning till nazisterna är att de utsatts för ”lögner och missuppfattningar” (ord som inte finns i anförandet). Det är en grov förvanskning.   

 Utredningen bekräftar att Jill Falk vid ett samtal, i praktiken ett förhör, den 9 december frågade Karolina Matti: ”Var står du själv?” Jill Falk hävdar att frågan ställdes i all välmening, men det är tydligt att Mattis vägran att uppge sin politiska åsikt bidragit till den fällande domen i utredningen. Om hon gjort avbön och tagit avstånd från dem hon som forskare ska studera (och därför behöver kunna samtala med) hade hon förlåtits.

 Så får en utredning under ämbetsansvar inte gå till. Jill Falk inser att Karolina Mattis uppsåt är en avgörande fråga, men hon tar inte notis om den primära källan utan nöjer sig med andrahandsuppgifter. Utredningen är ett fall för JO.

 Även för åklagaren måste Karolina Mattis uppsåt vara avgörande. Om han väcker åtal måste han hävda att hon haft i vart fall ett indirekt eller eventuellt uppsåt att medverka till hets mot folkgrupp. Matti har som mötesarrangör möjliggjort det yttrandefrihetsbrott en annan person misstänks ha begått. Även om hon inte haft någon direkt brottslig avsikt kan det antas att hon skulle ha handlat på samma sätt om hon förutsett allt nazisten kunde komma att säga. Så ungefär kan ett åtal komma att motiveras.

 Många har bäddat för en rättegång mot Karolina Matti, till exempel Carl Tham, som hävdat att det är sannolikt att en nazist som tillåts tala kommer att göra sig skyldig till hets mot folkgrupp. Ser man det så, är det också sannolikt att den som medverkar till att en nazist får yttra sig är skyldig till anstiftan eller medhjälp. Försök att desarmera nazismen genom att locka in dess anhängare i ett demokratiskt samtal kriminaliseras. Det blir riskfyllt att forska om nynazism och rasism. Människor som är främmande för all extremism tillåts inte att själva avgöra hur de ska förhålla sig till extrema rörelser.

 Har Tham rätt i sak? Är det troligt att en nazist begår yttrandefrihetsbrott om han tillåts tala? Det kan man inte säga generellt, eftersom alla som kallar sig nazister inte är lika och eftersom brottsrubriken hets mot folkgrupp lämnar så mycket åt domstolarnas tillämpning.

 Vi har erfarenhet av kamp mot odemokratiska rörelser i Sverige sedan ett par generationer. Hitills har vi i stort sett undvikit att kriminalisera deras åsikter, av goda skäl, men i dag verkar det som om ”hets mot folkgrupp” är på väg att bli en samlingsbeteckning på nästan allt som högerextrema rörelser säger och gör. Denna förbudsstrategi är inte bättre när den riktas mot nazister än om det gällt kommunister.  

 Ett åtal i Umeå för anstiftan eller medhjälp till hets mot folkgrupp vore stötande och illavarslande. Låt inte juridiken fara i väg med förståndet, lägg ner förundersökningen!