Euroområdet är tänkt att omfatta hela EU, på längre sikt kanske ett trettiotal länder med helt olika traditioner och ekonomier, med en sammanlagd befolkning på omkring en halv miljard. Historien ger inga hållpunkter för hur det kommer att fungera, det är ett språng ut i det ovissa. Den ekonomiska vetenskapen ger svag vägledning, eftersom valutaunionens utfall till största delen beror på politiska processer i medlemsländerna.

    Ja-sidan ser ekonomiska möjligheter, nej-sidan risker, men båda är osäkra. Därför dominerar på bägge sidor politiska argument. Tillhörighet och internationell gemenskap ställs mot nationell självständighet. Flera ja-anhängare har sagt att medlemskapets ekonomiska fördelar och nackdelar väger jämnt och att därför rätten till inflytande som fullvärdig EU-medlem är avgörande.

     Om man kunde resonera så skulle även jag rösta ja i september. Men att medlemskap i valutaunionen skulle vara hugget som stucket från ekonomisk synpunkt kan vi utesluta. Det troliga är att bytet av valuta får stora ekonomiska följder och att ja- och nej-alternativen inte är likvärdiga. Vi kan inte se bara till det politiskt önskvärda och lämna de ekonomiska frågorna obesvarade.

     Om valutaunionen visar sig skada sysselsättning och tillväxt är det ingen politisk fördel att vara med. Knappast någon hävdar  att EU:s gemensamma jordbrukspolitik gagnar gemenskapen och samarbetet i Europa. Tvärtom, eftersom jordbrukspolitiken är ekonomiskt missriktad orsakar den slitningar och ovänskap. Den gemensamma valutan  stärker samförståndet bara om ekonomin utvecklas väl. I motsatt fall kommer den att utlösa anklagelser och motstridiga krav, på lång sikt en  tvångssamordning av den ekonomiska politiken som annars inte skulle behövas; en källa till glädje bara för federalister.

     De flesta utvecklade länders ekonomier växer tämligen parallellt, trots olika förutsättningar. Den samlade BNP-ökningen per capita i OECD-området var nära 60 procent under den turbulenta perioden 1970-95. Flertalet medlemsländer avvek från detta genomsnitt med mindre än 12 procentenheter, alltså mindre än en halv procent om året. Inget västligt industriland flippade ur helt, inte ens Sverige med ett minus på ungefär 18 procentenheter.

    Om man däremot jämför regioner inom varje land blir variationerna stora. Ekonomer är vana att jämföra och analysera nationella ekonomier, och det är ont om regionalt uppdelad BNP-statistik. Men nästan alla industriländer har motsvarigheter till Sverige norr om Dalälven: Appalacherna i Amerika, de nya förbundsländerna i Tyskland, södra Italien, Lorraine och Korsika i Frankrike, nordvästra England och Wales – områden där sysselsättning och levnadsnivå hålls hjälpligt uppe bara tack vare en stor omfördelning.

     Stagnation i ett modernt industriland beror inte på bristande naturresurser, ett perifert läge eller litenhet. Finland har inte mer skog eller malm per invånare än Norrland och ligger inte längre bort från stora exportmarknader. Korsika är inte mer perifert eller nämnvärt fattigare på folk än Island, Irland är inte mer gynnat av naturen än Wales. Storstadsområden kan stagnera likaväl som glesbygder. Att vissa länder och regioner har mindre tillväxt än andra beror främst på skillnader i resursanvändning och produktivitet. När ett land eller en region hamnar i bakvatten finns det något som hindrar dess utnyttjande av sin produktiva potential.

    Det vanligaste hindret i industriländer är bristande anpassning mellan produktivitet och kostnader. Inom varje land tenderar löner och levnadskostnader att jämnas ut geografiskt, samtidigt som näringslivets expansionskraft varierar starkt mellan regionerna. Ett enskilt land har medel att anpassa kostnadsläget till den nivå som ger ett i genomsnitt lagom högt kapacitetsutnyttjande, främst växelkursen men också skattepolitik och annat, men dessa medel står inte regionerna till buds. En kostnadskris i en region tenderar därför att bli permanent. I Sverige är alltid samma landsdelar ”stödområden”. 

    Om Jämtland utropar sig till republik, blir dess första åtgärd att devalvera, som det enda effektiva sättet att anpassa kostnader och realinkomster till republikens produktionsförmåga. Så småningom blir i så fall tillväxten ungefär densamma som i andra länder, utan behov av stöd utifrån.

    Med valutaunionen blir EU alltmer likt en övernationell stat, en federation. Inom denna kommer vissa områden att ha en stark tillväxt medan andra stagnerar, och det finns inte som förr någon mekanism som gör att varje deltagande nation något så när följer den genomsnittliga produktionsutvecklingen bland industriländerna. Hela länder kan bli stagnationsområden, eftersom de gett upp möjligheten att enkelt korrigera ett felaktigt kostnadsläge och att bestämma en räntenivå efter egna behov. Federalismen göra alla länder till ”regioner”. Och solidariteten mellan starka och svaga regioner blir långt ifrån densamma som inom ett enskilt land. 

    Vilka medlemsländer löper risk att stagnera? Inte i första hand de som har små naturtillgångar eller ligger i EU:s periferi utan länder som har särskilt svårt att hålla tillbaka, vid behov sänka, sina kostnader. En stark fackföreningsrörelse, en hög sysselsättningsambition, ett högt skattetryck och oförmåga till samarbete över en historisk blockgräns är indikationer på risk. Ett sådant land kan bli valutaunionens Norrbotten.