Entreprenör 35/2002

 

Gemensam värdegrund för tillväxt

Kritik mot Saltsjöbadspolitiken kom förr nästan bara från kommunisterna, och den var riktad mot LO och socialdemokraterna. Den kritik som numera framförs från borgerliga debattörer har i stället näringslivets organisationer som måltavla. Den är en spegelvändning av angreppen på ”klassamarbetet”. Man hävdar att näringslivet, med storindustrin som tongivande, under Saltsjöbadsperioden samarbetade alltför intimt med fackföreningsrörelsen och den socialdemokratiska regeringen, till skada för Sveriges ekonomi. Kritikerna menar inte att LO och regeringen lyssnade för mycket på näringslivets företrädare – självfallet inte. Det är näringslivet som anklagas.

    Huvudavtalet i arbetsfredsfrågan mellan SAF och LO 1938 bäddade för mer avspända relationer mellan näringslivet och den socialdemokratiska regeringen. Kritikerna beskriver den samförståndsmodell som växte fram som centralistisk och korporatistisk. De förkastar samtidigt det traditionella kollektivavtalssystemet, som SAF präglat i högre grad än LO, och menar att det svenska samhället genom samarbetet mellan SAF, LO och staten blev kollektivistiskt och oliberalt.

    Denna analys, som blivit en vedertagen sanning på arbetsgivarsidan, har utförligast och med störst övertygelse framförts av Mauricio Rojas i en uppsats i ”Arbetsgivarnas dilemma” (Ekerlid) och i ”Paradoxen SAF” (Timbro).  Håkan Lundgren ansluter sig i huvudsak till Rojas i en anmälan av min bok ”Makten över arbetsmarknaden” i Entreprenör nr ????. Han skriver att det var SAF som drev fram de centralistiska beslutsformer som gav LO en unikt stark ställning och möjliggjorde den solidariska lönepolitiken. Han menar liksom Rojas att ”den korporativa centralistiska modellen gynnade etablerade intressen på den långsiktiga förnyelsens och tillväxtens bekostnad”.

   Så strängt faller domen över Gustaf Söderlund, Marcus Wallenberg, Sven Schwartz, Bertil Kugelberg, Tryggve Holm, Curt-Steffan Giesecke och andra stöttepelare. Dessa män skulle alltså ha skadat förnyelse och tillväxt och bäddat för en oliberal kollektivism?

   Finns det då ingen i näringslivet som tar SAF i försvar?

Korporatism betyder att organisationsmakt och offentlig makt växer ihop. Saltsjöbadsmodellen innebar motsatsen. När Per Albin Hansson och Gustav Möller 1936  begärde att arbetsfredsfrågan skulle hanteras i en trepartsförhandling sade SAF och LO nej, regeringen hölls utanför till Möllers stora besvikelse. Saltsjöbadsavtalet 1938 avgränsade ett stort område som arbetsmarknadens parter skulle svara för på egen hand, statens roll var att respektera parternas självständighet inom detta område. Under Saltsjöbadstiden undgick näringslivet statlig inblandning i en mängd frågor som politikerna i omvärlden ivrigt lagstiftade om. Sverige förblev fram till sjuttiotalet unikt genom att staten i minimal utsträckning blandade sig i förhållandet mellan arbetsgivare och fackföreningar. Danmark, Norge och Finland, de länder som mest liknade oss, införde bland annat olika system för statskontroll över lönebildningen.

   Saltsjöbadsavtalet stärkte arbetsfreden. Vid en LO-kongress på sextiotalet kunde Arne Geijer meddela att konfliktunderstöden under den gångna femårsperioden uppgick till mindre än 100 000 kronor – inte oviktigt i ett land som förut innehaft europeiskt konfliktrekord.  

   Viktigast i Saltsjöbadsmodellen var den öppna intellektuella kommunikationen mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Parterna hade många mötesplatser, de lät sina experter och tjänstemän bearbeta svåra frågor i gemensamma arbetsgrupper utan hårt bundna mandat. Det har sagts att övertro på experter och samhällsingenjörer var en del av Saltsjöbadstraditionen. Detta är missvisande; förtroendet mellan SAF och LO möjliggjorde ett analytiskt och intellektuellt sätt att bearbeta gemensamma problem, vilket inte var uttryck för någon övertro (som betyder vidskepelse).  

 

Under fyrtiotalet ingick SAF och LO flera övergripande avtal, som fördjupade gemenskapen, samtidigt som de stred om planhushållning och socialism, om regleringar och högskattepolitik. Det var SAF som drev den så kallade PHM-kampanjen. Övergången till samordnade lönerörelser skedde 1957, just när pensionsfrågan seglade upp som decenniets största konfliktfråga mellan kapital och arbete. Saltsjöbadspolitiken var inte mjäkig, den suddade inte ut idé- och intressemotsättningar. Men dess aktörer förmådde hålla mer än en tanke i huvudet åt gången.

   Den gemensamma värdegrunden var arbetsfred och tillväxt. Under Saltsjöbadstiden bejakade LO en strukturomvandling som innebar stora krav på arbetskraftens rörlighet och anpassning. När samförståndet upphörde under sjuttiotalet, huvudsakligen på grund av statens agerande, började LO betrakta strukturomvandling som ett utslag av kapitalismens ondska; fabriksnedläggningar ansågs oetiska och borde förbjudas.

   Löneförhandlingarna samordnades för arbetsfredens och ekonomins skull, skälen var pragmatiska, men samordningen hade inget nödvändigt samband med Saltsjöbadsmodellen. Att lönebildningen spårade ur från senare delen av sextiotalet berodde, som jag visat i min bok, huvudsakligen på en svag ekonomisk politik, politisering av den offentliga sektorns lönefrågor och missriktade försök att samordna löner och skatter genom ”inkomstpolitik”. Staten var mest skyldig.

   Vilka beslut och åtgärder inom ramen för Saltsjöbadspolitiken har bromsat förnyelse och tillväxt, menar Rojas och Lundgren? Därom ger de inget besked. Det är sant att tillväxten i Sverige redan från femtiotalet var svagare än i en rad jämförbara länder, men ingen har förklarat varför orsaken till utebliviten tillväxt skulle finnas i Saltsjöbadsmodellen. 

 

Vid riksdagsvalet 1944 fick socialdemokrater och kommunister tillsammans 57 procent av rösterna. Samma år antog socialdemokraterna och LO ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”, som gick ut på att det mesta skulle socialiseras eller regleras. Planhushållningsidéer vägledde politiken under en lång period, vilket skadade förnyelse och tillväxt, men detta var ju inte vad näringslivets organisationer stod för. Tvärtom, de kämpade emot. Kollektivistiska strävanden utgick från Sveavägen, Norra Bantorget och regeringskansliet i Gamla stan, inte från Saltjöbaden eller Blasieholmen.

   Sören Gyll, ordförande i Svenskt Näringsliv, säger att uppgörelser mellan parterna oftare borde prövas som ett alternativ till lagstiftning. ”Jag tror att vettiga människor som förhandlar hittar bättre lösningar än lagstiftaren, och min erfarenhet av fackliga företrädare är att vi kan lösa problem vi ställs inför gemensamt.” (TCO-tidningen 7/2002.) Han syftar bland annat på sjuklönefrågan.

   Är Sören Gyll korporatist och kollektivist, en fara för ekonomisk tillväxt?