DN Debatt 10/4 2005

ÓAssar Lindbecks succŽ skadar nationalekonominÓ

En internationell utvŠrdering 1992 av svensk nationalekonomisk forskning och forskarutbildning innehšll mycket kritik och ganska litet beršm. Bedšmarna fšrvŒnades šver vetenskaplig inavel och oršrlighet. Forskarna blev kvar vid den institution dŠr de utbildats och visade alltfšr litet intresse fšr idŽer utifrŒn. De Šgnade sig fšr mycket Œt rutinundersškningar. VŠrst var lŠget inom forskarutbildningen. Sex institutioner med rŠtt att utbilda doktorer fick tillsammans inte fram mer Šn elva doktorer om Œret i medeltal. Den samlade forskarutbildningen var inte stšrre Šn vid ett enda ledande amerikanskt universitet. Antalet institutioner med forskarutbildning borde minskas radikalt. 

   Tio Œr senare lŠmnade hšgskoleverket en rapport om utbildningen i nationalekonomi. Nu hade antalet institutioner med forskarutbildning škat till fjorton. Antalet doktorander varierade mellan 4 och 80. Bara de fem Šldsta universiteten och Handelshšgskolan i Stockholm uppfyllde kravet pŒ Ókritisk massaÓ genom att ha minst tio forskande lŠrare. …vriga institutioner med forskarutbildning kunde inte Œrligen erbjuda det fšrsta Œrets obligatoriska kurser. Enligt fšrfattarna lŒg en svensk doktorsexamen i nationalekonomi ungefŠr tvŒ studieŒr under dansk och norsk nivŒ. I frŒga om matematik- och statistikfŠrdigheter Ókan man sŠga att den svenska forskarutbildningen slutar dŠr de ledande universiteten bšrjar sinÓ.

    Nationalekonomin i Sverige har glidit isŠr. Nationalekonomiska institutionen i Stockholm samarbetar med tvŒ andra institutioner inom universitetet – Institutet fšr internationell ekonomi och Socialforskningsinstitutet – och med Handelshšgskolan om doktorandutbildningen. Antagning och kursprogram bestŠms gemensamt. Enligt rapporten 2002 Šr programmet ošvertrŠffat i landet och av internationell klass. En undersškning av internationella publiceringar, dŠr artiklar i de mest kŠnda tidskrifterna ges hšgre poŠng Šn i de mindre kŠnda, visar en pŒtaglig Stockholmsdominans. Nationalekonomiska forskare i Stockholm svarar fšr 72 procent av publiceringspoŠngen.

    Utanfšr StockholmsomrŒdet lider Šmnet av splittringen. De Šldre universiteten kan inte erbjuda en miljš fšr utbildning och forskning pŒ internationell nivŒ, dŠrfšr att politikerna smetat ut resurserna pŒ en mŠngd mindre hšgskoleorter. Bilden Šr troligen densamma i mŒnga andra Šmnen.

    Resurserna borde sjŠlvfallet koncentreras, men inte sŒ att det skulle gynna Stockholm. Just i nationalekonomi Šr Stockholmsdominansen ett problem. Erfarenheten visar att det finns ett behov av motvikter till den skolbildning och det framgŒngsrecept som dominerat  bland nationalekonomerna i Stockholm. I bšrjan av fšrra seklet var Knut Wicksell och Gustav Cassel de mest framstŒende ekonomerna, bŒda blev vŠrldsberšmda. Det var vŠl att den ene var professor i Lund, den andre i Stockholm, eftersom de inte tŒlde varandra och hade motstridiga uppfattningar. I Lund verkade i ett senare skede Johan kerman, grundare av den strukturanalytiska skolan, som en motvikt mot den sŒ kallade Stockholmsskolan, som hade ungefŠr samma idŽer som John Maynard Keynes. kermans elever, bland dem Erik DahmŽn, har under nŠstan hela efterkrigstiden stŒtt fšr ett annat perspektiv Šn det som dominerat i Stockholm och i den ekonomiska politiken. Centrum i DahmŽns tŠnkande Šr begreppet ÓomvandlingstryckÓ. Hos Stockholmsekonomerna av hans generation var det ÓresursutnyttjandeÓ.

    Nationalekonomin vid Stockholms hšgskola/Stockholms universitet hade ett unikt politiskt inflytande under hela 1900-talet, genom Cassel och Gšsta Bagge (som blev hšgerledare och statsrŒd), genom Cassels elever Nils Wohlin, Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal och Karin Kock och genom hela den generation av samhŠllsingenjšrer som formades av Stockholmsskolan och Keynes: Erik Lundberg, Ingvar Svennilson, Alf Johansson, Rickard Sterner, Rudolf Meidner, Gšsta Rehn, Tore Browaldh, Karl-Olof FaxŽn, Krister Wickman och mŒnga andra. Det planekonomiska tŠnkande som bredde ut sig i bšrjan av efterkrigstiden och sedan pŒ nytt under sjuttiotalet hade sina starkaste rštter i nationalekonomin vid Stockholms hšgskola. MotstŒndet bland ekonomer var ganska svagt.

     Stockholmsdominansen under senare tid Šr av annat slag. Assar Lindbeck blev i bšrjan av sjuttiotalet chef fšr Institutet fšr internationell ekonomi (IIES), som Šr en ren forskningsinstitution. Han drog till sig doktorander, som snabbt gjorde goda insatser. Befriat frŒn ekonomiska, byrŒkratiska och andra bekymmer med massutbildning av studenter blev institutet ledande inom forskningen. I utvŠrderingen 1992 beskrevs IIES som, utan vidare, Óden mest framstŒende institutionen, med utmŠrkta resultatÓ. Dess fasta medarbetare hade fler artiklar i ledande internationella tidskrifter Šn švriga svenska nationalekonomer tillsammans. Ekonomisk teori och metodologi betonades starkt vid IIES. Ambitionen var att verka vid den internationella forskningsfronten, att samarbeta med framstŒende utlŠndska forskare och att skriva uppsatser och avhandlingar pŒ engelska fšr en internationell lŠsekrets. Under Œttiotalet hade IIES nŠstan en fjŠrdedel av alla fasta forskningsanslag i nationalekonomi i Sverige. ren 1984-89 fick institutet fyra nya professurer. Flera av medarbetarna har blivit kŠnda och tongivande.

    Gustav Cassel blev professor vid Stockholms hšgskola 1904. Jag har haft i uppdrag att skriva en historik om nationalekonomiska institutionens hundraŒriga historia, och en bok fšreligger nu (FrŒn vŠrdeteori till vŠlfŠrdsteori, SNS Fšrlag). Den innehŒller bland annat en fundering omkring eventuella likriktande, negativa effekter av Lindbeck-institutets enastŒende framgŒng. Forskningen blir kanske inte mest nyskapande om alla fšljer ungefŠr samma recept och siktar mot amerikanska prestigetidskrifter, som lŠses bara av specialister. 

    Cassel disputerade i matematik, inte i nationalekonomi. I ett brev 1896 skrev han, med udd mot Wicksell (ocksŒ han matematiker), att man inte kan fšra nationalekonomin framŒt genom att Óge den sken av matematisk fullŠndningÓ. ÓDet Šr matematiskt skolat tŠnkande, inte matematik, som behšvs fšr att trŠnga djupt in i de ekonomiska frŒgorna.Ó UngefŠr sŒ har  Šven Keynes och Myrdal uttalat sig, och samma kritik kan hšras i dag. Nationalekonomin har utvecklat ett matematiskt formsprŒk och ett teoretiskt modelltŠnkande, som reser murar mot angrŠnsande forskningsomrŒden. Lennart Erixon, forskare vid nationalekonomiska institutionen i Stockholm, menar att Šmnet har ett otillrŠckligt inflšde av generalister, personer med samhŠllsvetenskaplig šverblick. Specialisterna favoriseras i utbildningen genom teknikšvningar inom en snŠvt definierad teoretisk ram. Intellektuellt intresserade studenter lockas mer av filosofi, idŽhistoria, psykologi och statskunskap. Lars Jonung har pŒtalat bristen pŒ vetenskapligt utbyte mellan nationalekonomi och ekonomisk historia.

    HŠr finns ett problem som IIES, hur fšrtjŠnstfull internationaliseringen Šn Šr i sig sjŠlv, kan ha fšrvŠrrat. Cassel varnade fšr vad som hŠnder ÓnŠr man lŒter en riktig tanke stelna till en dogmÓ. Vad som skulle behšvas Šr en motvikt, som nŠr Schumpeterskolan konkurrerade med keynesianismen. En forskningspolitik som tillŒter endast en vetenskaplig miljš, den i Stockholm, att nŒ hšg internationell klass innebŠr en risk fšr ensidighet och likriktning.

Svante Nycander 

  

tillbaka till arkivet