13/3 2000; Alkohol – en liten del av skattefrågan; DN-kolumn; Alkohol

 

Alkohol – en liten

del av skattefrågan

 

Hösten 1988 intervjuade jag Ingvar Carlsson om det politiska läget efter valet. Vi kom in på visionen av ett Europa utan gränskontroller, och jag frågade om han var beredd att harmonisera alkoholpriserna med Italien och Frankrike. Jag fick en kall blick som betydde ”hur orkar du”. Han sa: ”Du tar upp en liten del av skattefrågan. Vi är beredda att förhandla, men precis som fru Thatcher har vi våra betämda önskemål och kommer inte att lägga oss utan vidare. Vi ska finansiera en stor gemensam sektor…”

 Alkoholfrågan var en liten del av skattepolitiken, som var viktig för den offentliga sektorn.

 Vid en presskonferens i Visby sommaren 1991 sade handelsminister Anita Gradin att EG inte hade krävt att vi skulle ta något steg tillbaka när det gällde hälsa, miljö och säkerhet. Men är inte alkohol en hälsofråga? Nej, menade Gradin, i förhandlingarna räknas den inte dit.

 Operation nedsövning  pågick ända fram till folkomröstningen. Strax före EES-avtalet 1992 slog riksdagen fast ”att integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik försvåras”. I EES-förhandlingarna tog Sverige inte upp våra alkoholmonopol utan låtsades tro att deras fortlevnad var självklar. I efterhand visade det sig att vi skrivit bort det svenska försäljningssystemet. Endast genom en heroisk insats av Bengt Westerberg och Gabriel Romanus fick vi på nåder behålla detaljhandelsmonopolet. Avtalet om medlemskap 1994 presenterades som en seger för svensk alkoholpolitik. I fråga om införselbestämmelserna hade vi uppnått ett undantag, som bara kunde upphävas genom enhälligt beslut i EG:s ministerråd, det vill säga med svensk vetorätt. Detta var beskedet inför folkomröstningen. Självfallet visste de ansvariga redan då att EG-kommissionen hade motsatt tolkning.

     Som ”tunga frågor” betraktades regionalpolitik, jordbruk, transporter, arbetsmiljö och avgifterna till EG. Alkohol räknades inte dit. Men år 2000 skriver regeringen till kommissionen att upp till tusen fler svenskar kommer att dö varje år om vårt undantag skulle upphöra. Antag att man hade befarat lika stora skador på grund av ändrade arbetsmiljökrav. Hade man tagit lika lätt på det under förhandlingarna?

    I slutet av 1996 förlängde ministerrådet det svenska undantaget till den 30 juni 2000 ”underkastat en översyn”.

     Hur har regeringen använt tiden sedan dess? Den 20 januari 1999 skrev kommissionen till Sverige och begärde uppgifter om hur vi tillämpade undantaget. Brevet hade kunnat ses som en inbjudan till den översyn som skulle ske, men regeringen svarade inte förrän den 10 februari 2000, nästan 13 månader senare.

     Bosse Ringholm skrev till kommissionären Mario Monti, då ansvarig för punktskattefrågor i EU, den 23 juni i fjol och föreslog en diskussion på tjänstemannanivå om det svenska undantaget. Sedan hände just ingenting, förrän Lars Engqvist den 18 januari i år sände ett brev till kommissionären för hälsofrågor.

    För några veckor sedan sade Bosse Ringholm i riksdagen att en översyn av det svenska undantaget ”skall ske före den 30 juni 2000”. Hur och av vem? EU-kommissionen säger nej till en översyn med syftet att pröva en förlängning av undantaget. Om innebörden i översynskravet verkar ingen dialog ha kommit igång.  

    Vilken var regeringens plan för att få undantaget förlängt? Vid två tidigare tillfällen, när det gällde detaljhandelsmonopolet 1993 och förlängningen av undantaget för införsel 1996, gick det att nå resultat genom en bred politisk och diplomatisk offensiv. Den här gången har regeringen vaknat fem minuter i tolv. För att undantaget ska förlängas krävs att ministerrådet fattar ett enhälligt beslut. Ett förslag därom kan bara väckas av kommissionen, och EU-parlamentet måste höras före beslutet. Förhoppningen i dag är att finansministrarna i EU enhälligt ska uppmana kommissionen att lägga fram ett sådant förslag.

    Om detta misslyckas återstår möjligheten att trotsa kommissionen och ministerrådet och fortsätta med restriktioner för införseln även efter den 1 juli. Det är vad regeringen i det läget avser att göra, enligt Lars Engqvist. Kommer den resande allmänheten att respektera regler som kommissionen och ministerrådet anser olagliga? Kommer tull och åklagare att beivra förseelser som domstolen i Luxemburg kan komma att legalisera retroaktivt? 

     EU är en politisk organisation. Ett land eller en grupp av länder kan få respekt för särskilda behov och krav, om man övertygar makthavare i Bryssel och andra huvudstäder om att det rör vitala intressen. En stark folkopinion gör intryck.

     Med få undantag har de ansvariga i Sverige vägrat att göra alkoholpolitiken till en förstarangsfråga gent emot EU. De har bröstat sig över ihåliga framgångar och försummat att mobilisera folkopinionen till stöd för de svenska kraven. I dag tycks det mest handla om att lägga skulden på någon utanför Sverige för den folkhälsokatastrof som hotar.