EMU-lšner.doc; 8/1 2003; Dyrt nŠr politiker hoppar in; Svenska Dagbladet, Arbetsmarknad

 

Dyrt nŠr politiker hoppar in

 

Det stšrsta hotet mot en balanserad svensk kostnadsutveckling Šr politiskt, inte fackligt. I valršrelsen krŠvde vŠnsterpartiet och socialdemokraterna extra lšnehšjningar till lŒgavlšnade kvinnor i offentlig sektor, folkpartiet samma sak till lŠrarna. JŠmstŠlldhetslagen ger de flesta kvinnor stšd fšr att begŠra hšgre lšn i domstol. Produktionen fšrdyras av sjukfrŒnvaro pŒ grund av politiskt bestŠmda regelsystem. En lag om kortare arbetstid fšrbereds. 

    Utredaren Gunnar Holmgren har haft i uppdrag att pršva Arbetsgivarverkets stŠllning som en mot regeringen sjŠlvstŠndig arbetsgivarorganisation fšr statliga myndigheter. Han fšreslŒr att regeringen i fortsŠttningen ska tillsŠtta styrelsen (SOU 2002:32). Detta hotar att omintetgšra en av nittiotalets landvinningar, en reform i klass med riksdagens nya budgetordning och riksbankens sjŠlvstŠndighet.

     FrŒn slutet av Œttiotalet gavs myndigheterna stor frihet att hantera personalfrŒgor. Lšnerna skulle inte lŠngre detaljregleras i centrala avtal. Riksdagen beslšt 1994, efter en  proposition av finansminister Anne Wibble, att ge Arbetsgivarverket en ny roll. Verket Šr sedan dess en arbetsgivarfšrening med myndigheterna som medlemmar. En fšrsamling av myndighetschefer, Arbetsgivarkollegiet, vŠljer styrelsen, som utser generaldirektšren. Verksamheten finansieras med avgifter pŒ medlemmarna. Konstruktionen trotsar det fšrvaltningsrŠttsliga ordningssinnet i regeringskansliet, men den bygger pŒ insikten att arbetsgivarrollen i ett kollektivt fšrhandlingssystem skiljer sig frŒn andra myndighetsuppgifter.

    Att staten skulle fšrhandla, under strejkhot, om kollektivavtal, ansŒgs lŠnge ofšrenligt med statens šverhšghet och de anstŠlldas tjŠnsteansvar. Stats- och fšrvaltningsrŠttsliga problem utreddes i 17 Œr innan fšrhandlingsrŠtten infšrdes 1965. I Holmgrens utredning Šr arbetsgivarrollen pŒ nytt underordnad fšrvaltningspolitiken. De som fšrhandlar ÓhŠmtar sin kraft uppifrŒnÓ, frŒn statsmakterna, och inte frŒn myndigheterna som medlemmar i Arbetsgivarverket. Bara regeringen kan Ófullt utÓ fšretrŠda staten som helhet, heter det.

    NŠstan alla som utredaren intervjuat anser att Arbetsgivarverket i dag Šr ett bra  fšrhandlingsorgan och att dess relation till motparterna ÓkaraktŠriseras av bŒde hŒrdare tag och mer professionalismÓ. Myndigheterna anser att verket Šr en kvalificerad rŒdgivare och diskussionspartner och uppskattar de nŠtverk som vuxit fram.

    Politik och fšrvaltning Œ ena sidan, fackliga fšrhandlingar Œ den andra, Šr vŠsensskilda styrsystem, med svŒrfšrenliga normer, vŠrderingar och ansvarsrelationer. Reformen 1994 anpassade statens agerande som arbetsgivare till fšrhandlingskulturen. Vad som nu fšrbereds Šr en Œteranpassning till kanslihuskulturen. Det fšrslag som framfšrs motiveras fšrsiktigt, som om det ršrde blott detaljer, men innebšrden Šr att regeringen Œtertar kontrollen šver Arbetsgivarverket.

    FrŒn sextiotalet till nittiotalet innebar denna kontroll en svŒrartad politisering. Regeringen och Avtalsverket/Arbetsgivarverket utšvade ett dubbelkommando som fšrhindrade  fšrtroendefulla relationer mellan parterna. NŒgra gŒnger tvingades statens fšretrŠdare att dra tillbaka lšnebud, sedan de fŒtt baklŠxa av finansministern. Personalorganisationer inom LO kunde via lšneministern eller statsministern uppnŒ sŒdant de inte lyckats fŒ i fšrhandlingar. Infšr varje avtalsršrelse frŒn 1966 till 1978 uttalade regeringen och riksdagens lšnenŠmnd att de lŒgavlšnade skulle prioriteras. Regeringen fšrsškte styra hela avtalsršrelserna via de statliga avtalen. Myndigheternas arbetsgivarintresse sattes Œt sidan.

    Staten agerade som arbetsgivare pŒ ett sŠtt som starkt bidrog till kostnadskrisen i mitten av sjuttiotalet. Regeringen fšrsškte samtidigt driva inkomstpolitik genom Œrliga skatteomlŠggningar och bidragshšjningar i utbyte mot fackliga lšften om lŒga lšnekrav. NŠr det inte fungerade, skyllde man pŒ organisationerna.

     Kjell-Olof Feldt sade i en intervjubok 1984 att regeringen kunde hjŠlpa systemet att fungera bŠttre. ÓFšr det fšrsta har regeringen direkt inflytande šver lšnebildningen i en tredjedel av arbetsmarknaden – den offentliga sektorn. - - -  Fšr det andra hŒller vi kontinuerlig kontakt med parterna Šven pŒ den privata sidan. Vi talar om fšr dem hur vi vill ha det.Ó Under TCO-S-konflikten 1985 utsŒg Palme sig sjŠlv till statlig chefsfšrhandlare och blev, som Ingvar Carlsson hade fšrutsett, grundlurad. Gšran Persson berŠttar i  ÓDen som Šr satt i skuld Šr icke friÓ hur han som skolminister idkade Óbyteshandel mellan lšner och kommunaliseringÓ. Han anser det inte fel att Ókoppla ihop den politiska och den fackliga processenÓ.

     Efter 1965 har flertalet lagliga arbetskonflikter utspelat sig pŒ den offentliga sektorn. Det beror pŒ stela lšnesystem, dubbelkommando, politisering och bristande professionalitet. Steg fšr steg under nittiotalet reformerades fšrhandlingsvŠsendet pŒ hela arbetsmarknaden, i dag Šr konflikter sŠllsynta.

    Arbetsgivarkollegiet Šr Arbetsgivarverkets fullmŠktigefšrsamling. Gunnar Holmgren menar att alltfšr fŒ verkschefer deltar i kollegiets sammantrŠden. Han vill dŠrfšr avskaffa kollegiet och šverfšra uppgiften att utse Arbetsgivarverkets styrelse till regeringen. Det motivet Šr inte trovŠrdigt. Den lŒga nŠrvaron i kollegiet Šr hŠlsan som tiger still, det Šr svŒrt att locka upptagna personer till mšten utan vŠsentliga tvisteŠmnen. Utredningen Šr ett fšrsšk att smyga igenom ett makt- och systemskifte.