Diskriminerade pojkar
Axess nr 1/2014

Flickornas överlägsenhet i skolan är ett internationellt fenomen. Vad få observerat i Pisaundersökningen är att könsskillnaden i Sverige är avsevärt större än i resten av OECD-området som helhet och att skillnaden av allt att döma växer.
I läsförmåga är poängskillnaden mellan pojkar och flickor i undersökningen 2012 densamma i OECD-området som den var i undersökningen 2006. I Sverige har könsskillnaden ökat från 40 till drygt 50 poäng under samma tid.
En annan jämförelse visar poängskillnader i Pisa 2012 mellan pojkar i Sverige och pojkar i OECD och mellan flickor i Sverige och flickor i OECD. Skillnaderna är följande:


                                Pojkar         Flickor      
Matematik                 - 22              -  9     
Läsföreståelse            - 20              -  6
Naturvetenskap           - 21             - 12
(Källa: Skolverket)

Skillnaden är dramatisk. Den svenska skolan har framför allt misslyckats med pojkarna.

Först på sextiotalet fick vi en enhetlig skola som gjorde det möjligt att jämföra pojkar och flickor utan skevheter i urvalet. Flickorna har hela tiden fått högre medelbetyg, och skillnaden har ökat under senare år. Mönstret är detsamma bland högpresterande och lågpresterande, och könsskillnaden kan inte kopplas till vissa sociala miljöer. Det motsäger att det primärt rör sig om en kulturskillnad – till exempel en inlärd antiplugg-attityd hos pojkarna. Skillnaden är biologisk, flickorna mognar tidigare, pojkarna är mer utagerande, mindre följsamma, mer lätt-provocerade. Pojkar störs antagligen mer än flickor av bristande ordning och struktur i skolarbetet.

En doktorsavhandling 1971 visade att pojkar får sämre terminsbetyg än som motsvarar deras resultat i standardprov och tester, vilket har bekräftats ibland annat i en undersökning 2006 vid Lärarhögskolan i Uppsala. Om en pojke och en flicka har samma poäng i kunskapsproven så är det sannolikt att flickan får högre terminsbetyg. Eftersom prov ger de mest objektiva beskeden om elevers kunskaper finns det skäl att misstänka att betygen påverkas av annat än kunskaper, som uppträdande i klassrummet. Det motsäger inte att flickor faktiskt lär sig mer i skolan. Både i grundskolan och på gymnasiet har flickor ungefär tio procent högre betygspoäng än pojkar. Det gäller också slutbetygen på högskoleinriktade gymnasieprogram, där betydligt fler pojkar än flickor fallit ifrån tidigare. Bland extremt lågpresterande elever är 80 procent pojkar, enligt en rapport från Skolverket 2004.

Inget tyder på att pojkar av naturen är mindre begåvade eller mindre vetgiriga än flickor. I DNs Nutidsorientering märkte vi på 1970-talet att pojkarna var markant överlägsna flickorna, även sedan man försökt anpassa frågorna bättre till flickors intressen. Skillnaden ansågs pinsam och bidrog till att tävlingen lades ner under några år.  Av 24 länsvinnare i fjol var 17 pojkar.
Könskillnader i skolresultat behandlas i en omfattande internationell forskning. Professor Inga Wernersson framhåller i en forskningsöversikt att det finns ”förvånansvärt litet studier om betydelsen av olika undervisningsformer och arbetssätt relaterade till kön på individnivå”. Det betyder att forskarna undersökt barnens anpassning till skolan men inte skolans anpassning till barnen. Undervisningen är som den är, att pojkarna inte presterar i nivå med sin begåvning beror på dem själva.

Under läsåret 2011/12 avlades i Sverige nära 70 000 högskoleexamina, 64 procent av kvinnor. Inom områdena samhällsvetenskap, juridik, handel och administration var andelen kvinnor 61 procent. Männen är i majoritet bara inom teknik och delar av naturvetenskap.
Skolan saknar ett jämställhetsmål, utöver principen om lika chanser. Men vi har lärt oss att biologiska könskillnader och sociala traditioner kan göra jämställdheten illusorisk, även om ingen könsdiskriminering på individnivå kan påvisas.
Jämställdhet borde innebära att pojkar som grupp och flickor som grupp lämnar skolan med lika goda kunskaper och färdigheter – inte i varje ämne men i det stora hela.
Sällan omtalas skolans bristande anpassning till pojkarna som ett problem. I stället betonar man motsatsen: att pojkarna pratar mer på lektionerna – pojkarna ”tar för sig”. Man suckar över pojkar som ser ner på plugghästar – utan att fråga vad detta kan vara ett svar på.

På vilket sätt kan skolan bli mer jämställd? Ett första steg skulle vara om betygen mer än nu grundas på provresultat. Landets 158 professorer i pedagogik borde kunna bidra med idéer. Redan medvetenhet om problemet och en tro på att pojkar kan bättre skulle vara en stimulans. Om det hade varit flickorna som släpat efter med tio procents lägre betyg hade luften varit full av idéer om åtgärder.

Jag gissar att tiotusentals föräldrar upprörs av skolans bristfälliga sätt att möta pojkarnas behov. Det är inte rimligt att skilda könskaraktärer i unga år medför ett livslånga handikapp i fråga om utbildning och kunskaper.   

Svante Nycander

tillbaka till arkiv