11/5 2001; ”Sverige hotas av en folkhälsokatastrof”; DN Debatt; Alkohol

 

”Sverige hotas av en folkhälsokatastrof” (Skriven tillsammans med Sven Andréasson, Bengt Göransson, Jakob Lindberg, Gabriel Romanus och Barbro Westerholm)

 

Snart tar riksdagen ställning till om systembutikerna i fortsättningen ska vara öppna på lördagar. Vad finns det för underlag för ett sådant beslut?

   Lördagsstängning infördes på försök under tiden juni-september 1981 och permanent från den 1 juli 1982. Den vetenskapliga utvärderingen visade att fylleriet minskade, medan siffrorna om misshandel gav en splittrad och svårtolkad bild. Någon nedgång i totalkonsumtionen kunde inte påvisas.

   Försöket med lördagsöppet i delar av Sverige sedan i fjol har utvärderats av två forskare, Thor Norström och Ole Jörgen Skog. I en rapport om de första nio månaderna har de funnit att lördagsöppet har en statistiskt säker inverkan på den totala alkoholförsäljningen. Ökningen uppgår till 3,1 procent med en felmarginal på en procent. Deras studie visar ingen förändring i fråga om misshandelsbrott och rattfylleri som kan hänföras till lördagsöppet. Detta har tolkats som en klarsignal för en allmän övergång till lördagsöppet.

   Professor Norström har emellertid granskat statistiken från början av åttiotalet med förfinade metoder och funnit att lördagsstängningen i verkligheten ledde till en nedgång i försäljningen på omkring sex procent. Det var i så fall ett betydande bidrag till mildringen av dryckesvanor och alkoholskador under de åren.     

   Att forskarna inte nu inte funnit några skadeeffekter av lördagsöppet i försöksområdena beror sannolikt på att de rapporterade skadorna påverkas av tillfälligheter i sådan grad att en nivåförändring inte fångas upp av mätinstrumenten. Det är stor skillnad mellan ”Man har inte kunnat visa…” och ”Man har kunnat visa att inte…”! Om Systembolagets försäljning ökar i storleksordningen 3 - 6 procent på grund av lördagsöppet har vi all anledning, utifrån väldokumenterade samband, att tro att skadorna ökar påtagligt.

 

   I dag finns det inget underlag för att besluta om permenant lördagsöppet. Antingen bör försöket avbrytas, eller också bör riksdagen vänta med att ta ställning till dess försöket hunnit ge en säkrare kunskap om effekterna. Norström och Skog framhåller att ytterligare data kan modifiera den bild den första rapporten ger.

   Höga skatter och bortkoppling av privatekonomiska intressen (”desintressering”) har hittills varit huvudinstrumenten för den restriktiva nordiska alkoholpolitiken. Båda försvagas genom internationaliseringen och våra avtal med EU. I takt med att Sverige gradvis fram till 2004 inför samma införselbestämmelser som övriga medlemsländer kommer skattenivån att utsättas för en allt hårdare press neråt. Vi har tillåtits att på stränga villkor behålla detaljhandelsmonopolet, men de kommersiella krafterna har redan fått ett vidgat spelrum genom att import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen upphört. Studier som gjorts av oberoende internationella forskare gör det sannolikt att alkoholkonsumtionen kommer att öka dramatiskt och att välfärd och folkhälsa kommer att lida stor skada.

    Försvagningen av den restriktiva politiken kan inte kompenseras enbart med utökad och förbättrad information. Avvecklingen av restriktioner har i sig en informationseffekt i fel riktning, och information brukar på sin höjd ha en övergående verkan, om den inte stöds av mera påtagliga åtgärder.

    Sverige måste i stället utnyttja de restriktiva instrument vi ännu förfogar över. Det vore helt fel att genomföra liberaliseringar som redan prövats med negativt resultat här eller andra länder, exempelvis överföring av vin- och starkölsförsäljning till livsmedelshandeln eller (efter finskt exempel) frisläppande av alkoholreklam.

    Företag som staten äger helt eller delvis bör inte göra reklam för alkohol. Att staten äger Vin & Sprit, en av världens mest aggressivt marknadsförande spritprducenter, minskar alkoholpolitikens trovärdighet. Bolaget bör säljas.   

    Folköl är ett stort ungdomsproblem, bland annat därför att detaljhandlen inte lyckas upprätthålla åldersgränsen på 18 år. Det skulle vara en måttfull skärpning av reglerna om det beskattade folkölet, det som innehåller mer än 2,8 procent alkohol, fick säljas enbart på Systemet med den åldersgräns som gäller där, det vill säga 20 år. Åldersgränsen för alkoholservering borde samtidigt höjas från 18 till 20 år.

    När alkoholpolitiken försvagas på den nationella nivån, måste vi i sället bli mer aktiva lokalt och internationellt. I båda fallen finns det ett stort verksamhetsfält, som borde kunna engagera dem som oroar sig för följderna av EU-anpassningen.

    Det finns numera gedigna internationella studier av hur lokala insatser mot alkoholskadorna bör organiseras för att ge önskad effekt. Ett svenskt exempel är det så kallade Stad-projektet i Stockholm. En effektiv strategi kräver att myndigheter, organisationer och företag i lokalsamhället antar en gemensam policy och att olika grupper engageras: skolelever, föräldrar, distriktsläkare, krögare, poliser, affärsinnehavare med flera. Utbildning är en viktig del programmet.

     Alkoholproblem i samband med restauranger går att förebygga. Personal som deltagit i utbildning i ansvarsfull alkoholservering ingriper mer adekvat och oftare än personal som inte fått utbildning. När sådan utbildning görs obligatorisk finner man effekter på gästernas beteende. Utbildning i ansvarsfull alkoholservering minskar dock knappast i sig själv  alkoholproblemen, om inte myndigheterna samtidigt har en bra tillsyn.

    Lokala åtgärdsprogram för att påverka ungdomars alkoholvanor har oftast begränsade och kortvariga effekter. Undantag från denna regel är program som utgår från träning i sociala färdigheter snarare än upplysning och skrämselbudskap. Där kan man få bestående effekter. Likaså vet man att stödinsatser för barn i högriskfamiljer gör god nytta.

    Att förebygga alkoholskador genom lokalt arbete är svårt och kräver personal med mer specifik utbildning än vad man i allmänhet finner i dag. Att bygga upp kompetens måste bli en prioriterad uppgift.

    På det internationella planet måste Sverige både försöka begränsa den negativa effekten av vårt EU-medlemskap och allmänt verka för en folkhälsoallians mot de allt starkare kommersiella alkoholintressena. Vår goda erfarenhet av en aktiv alkoholpolitik kan bli till nytta för andra länder och folk.

    Det är inte rimligt att drastiska skattesänkningar på alkohol tvingas fram av bestämmelser som tillåter resande att skattefritt föra med sig alkohol i långt större kvantiteter än som motsvarar ett normalt eget bruk. Sverige måste inom EU ta upp en diskussion om införselreglerna och samtidigt verka för att den lägsta tillåtna punktskattenivån inom EU höjs.

    EU:s medlemmar har anslutit sig till konventionen mot gränsöverskridande tobaksreklam i TV. Samma bestämmelse borde gälla alkoholreklam. Frågan bör drivas både i EU och Europarådet.

    Sverige bör fortsätta att engagera sig i WHO-arbetet i alkoholfrågan. Detta ankommer främst på regeringen, men även andra kan hjälpa till. Forskare kan ställa kunskaper och engagemang till WHO:s förfogande, och organisationer av olika slag, både ideella och fackliga inom den sociala sektorn, kan samarbeta med WHO.

    WHO behöver ekonomiska bidrag för att kunna föra ut sin alkoholpolitiska handlingsplan för Europa. Planen är ett stöd för våra försök att rädda viktiga delar av den svenska alkoholpolitiken, samtidigt som den kan hjälpa till att förebygga alkoholskador i det plågade Öst- och Centraleuropa. Vi kan bidra till detta och samtidigt verka för att alkoholfrågan prioriteras i det globala WHO-arbetet. Vi kan också, till relativt små kostnader, hjälpa till att få igång ett förebyggande arbete i tredje världen, där regeringarna har svårt att stå emot det internationella alkoholkapitalet. Vi kan bilateralt bistå länder som vill stärka sin alkoholpolitik, både länder i tredje världen och forna kommuniststater. Redan ett erfarenhetsutbyte genom kontakter av olika slag, parlamentariskt, mellan myndigheter och forskare, mellan praktiker inom kommuner, vård och polisväsende och mellan organisationer kan ha en bra effekt.

    Folkhälsoallianser över gränserna kan innefatta många olika sorters människor och organisationer. Inom WHO har man insett att sådant arbete kostar pengar och rekommenderat medlemsstaterna att stödja frivilliga organisationer inom alkoholsektorn och yrkesorganisationer.

    På uppdrag av Alkoholpolitiskt forum har vi tillsammans skrivit boken ”Kris i alkoholfrågan”. Vi vill visa både att Sverige hotas av en folkhälsokatastrof och att vi, trots EU-medlemskapet, fortfarande har ett stort alkoholpolitiskt handlingsutrymme. Vi är inte hjälplöst utlämnade åt marknadskrafter och kommersiella intressen.