30/6 1998; Vad menar Bildt med förnyelse?; DN-kolumn; Svensk politik

 

 

Vad menar Bildt

Med förnyelse?

Kan moderaterna sänka skatterna och ändå öka den välfärd skatterna används för?  Carl Bildt har påpekat vad som då krävs: ”Sverige behöver en politik för förnyelse av den offentliga sektorn. Annars riskerar hela landet att bli ett stort Solna.” Den offentliga verksamhetens kvalitet måste höjas.

Ingvar Carlsson och Jan Nygren hade samma goda ambition. För tre år sedan tillsatte de en förvaltningspolitisk kommission, som gav tjogtals uppdrag åt forskare och experter och i fjol lade fram betänkandet ”I demokratins tjänst”.

Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap i Lund, skriver i sin bok ”Demokratins väktare” att kommissionens rapport var ett ”första seriöst försök att lägga spärr för den ohejdade ekonomismen” i förvaltningspolitiken. Rapporten var därför ”de senaste decenniernas kanske viktigaste offentliga utredning i frågan om den politiska demokratins överlevnad och framtid.”

I våras kom en förvaltningspolitisk proposition, som riksdagen antog i början av juni. Olof Petersson beskriver den som ”ett magplask” i ett inlägg på statskontorets hemsida. De konkreta förslagen var få, texten ”tunn, osammanhängande och tämligen innehållslös”. Ansatsen var magnifik men resultatet magert 

Medierna har inte nämnvärt intresserat sig för kommissionens tankegångar. Regeringen hämtade en del resonemang och förslag från betänkandet men lade allt kontroversiellt och ömtåligt åt sidan. Propositionen var så utslätad att moderaterna kunde tillstyrka den utan minsta invändning (utom i IT-frågor, som väckts i annat sammanhang.) Inget tyder på att någon oppositionsföreträdare tagit del av kommissionens rapport. Riksdagsbehandlingen var en gäspning.

Vi behöver en politik för förnyelse av den offentliga sektorn, säger Carl Bildt. Vad syftar han på?

 

Kommissionen ansåg att statsförvaltningen är fragmenterad, osammanhängande. Den beskrev regeringskansliets ledning av förvaltningen och förvaltningspolitiken som ”oklar och svag”. Departementen har otillräcklig kompetens för den så kallade mål- och resultatstyrningen, som ersatt styrningen genom regler och anslag.

Statsråden behöver enligt kommissionen permanenta medhjälpare med förvaltningserfarenhet på hög nivå. Som Kjell-Olof Feldt påpekar är statsrådens närmaste omgivning alltför politiserad, kvalificerade ämbetsmän trängs åt sidan och finner andra jobb mer lockande.

Det kanske värsta exemplet på fragmentering är socialförsäkringarna. Riksrevisionsverket och riksförsäkringsverket har nyligen påvisat klara missförhållanden. Försäkringkassorna, som är självständiga juridiska personer, betalar sina anställda avtalsstridiga överpensioner, som kostar statskassan mångmiljonbelopp.  Årligen görs felaktiga utbetalningar på 750 miljoner kronor i underhållsstöd till familjer. Hälften av alla beslut om sjukpenning fattas på otillräckliga grunder, detsamma gäller minst en tredjedel av besluten om förtidspension. ”Vi ser mycket, mycket allvarligt på detta”, säger en  enhetschef på riksförsäkringsverket. Men kassorna gör som de tycker, samma regler tillämpas olika i olika kassor.

Förvaltningspolitiska kommissionen menade att kassorna bör inordnas i statsförvaltningen, vilket så gott som alla instanser med förvaltningskompetens tillstyrkt. Det ville emellertid inte den socialdemokratiska kommun- och folkrörelselobbyn. Kommissionen föreslog också att a-kassan ska skiljas från facket. Gissa vilka som säger nej till det?

 Kontrollen över statens verksamhet lider enligt kommissionen av brist på oberoende. Sverige är det enda EU-landet där den statliga revisionens självständighet inte garanteras i lag. En internationell jämförelse visar att riksdagen har en svag ställning när det gäller kontrollmakten. Kommissionen föreslog att huvuddelen av den statliga revisionen skulle läggas under riksdagen.

 

 Så här skriver riksrevisionsverket i den senaste årsrapporten:

 ”Revisorerna möter ofta attityden att myndigheterna svarar upp mot reglernas krav bara för att tillgodose revisionen, dvs man lever upp till reglernas bokstav men missar ofta deras anda. Det blir också allt vanligare att myndigheterna öppet ifrågasätter regelverken eller bortser från dem. I det senare fallet finns även inställningen att ‘ändamålet helgar medlen’.”

 Vad revisorerna sett är symtom på det som Lennart Lundquist beskriver som ekonomism. Statsförvaltningen har programmerats i ett resultattänkande, som är hämtat från näringslivet. Rättssäkerhet, ansvar inför medborgarna och förvaltningskvalitet reduceras till något mätbart, som en affärsvinst.

 Om moderaterna menar något med talet om förnyelse av den offentliga sektorn bör de ta ställning till förvaltningspolitikens centrala frågor, inte bara slappt tillstyrka vad regeringen lägger fram.