12/4 2003; DN Debatt;

 

”Jag tänker rösta nej till EMU”

 

Är det inte uppenbart att vi, med Tyskland för ögonen, borde dröja med att ta ställning till den gemensamma valutan? Tyskland utsattes för en kostnadschock i samband med återföreningen, utan att D-marken justerades nedåt, och gick därför in i EMU med en övervärderad valuta. Lönekostnaden per producerad enhet är bland de högsta i världen. Det har bidragit till stagnation och en ond spiral, där företagen ännu sämre orkar bära rådande produktionskostnader. Ett sådant läge är inte stabilt. En obalans av viss storlek utlöser en ännu värre obalans i samma riktning. Mekanismen för att snabbt korrigera en felaktig kostnadsnivå har tagits bort.

    Lösningen anses vara en kombination av åtgärder för att öka sysselsättningen och göra produktionen mer effektiv. Stimulanspolitik och avregleringar är båda önskvärda. Men stabilitetspakten kräver att underskottet i de offentliga finanserna dras ner, räntevapnet saknas, och avregleringar för att öka konkurrensen tenderar i ett första skede att göra människor arbetslösa. Enligt Gerhard Schröders reformplan den 14 mars ska det bli lättare att säga upp anställda.

    Allt hänger ihop i ett lands ekonomi, det finns flera sätt att påverka en viss variabel. Men mot en för hög kostnadsnivå finns bara ett recept som är helt rätt, nämligen att sänka kostnadsnivån. Vad Tyskland rekommenderas är huvudsakligen strukturella reformer som möter ett stort politiskt och fackligt motstånd och vars vitaliserande effekter på näringslivet lär dröja. 

    Debatten i Sverige handlar i dag om behovet av buffertfonder eller starkare statsfinanser för att möta en konjunkturutveckling i otakt med den som styr penningpolitiken i EMU. Alla slags chocker och obalanser omtalas som om det rörde sig om konjunktursvackor. Men de svåraste problemen i svensk ekonomi är oftast inte cykliska utan strukturella. När efterfrågan på svenska produkter faller vet vi inte säkert om det är konjunkturen som vänt eller om en mera fundamental förändring ägt rum. Det finns varnande exempel på försök att parera konjunktursvackor, som överbryggningspolitiken under den första oljekrisen 1973-74 och stödet till fartygsproduktion på lager. Mot en strukturell försvagning av ekonomin hjälper inga buffertfonder. 

    Konkurrenskraften kan försämras av att kostnaderna stiger mer än i andra länder, av att marknaden för svenska produkter sviktar eller av att produktiviteten utvecklas dåligt. På sjuttiotalet inträffade alla tre sakerna samtidigt. Vid ett svenskt inträde i valutaunionen finns också risken att kronon värderas för högt, något vi inte kan veta vid folkomröstningen.

    Medlingsinstitutet redovisar att arbetskraftskostnaden i näringslivet per timme i Euroområdet ökade med 2,9 procent om året i genomsnitt 1996—2002. I Sverige var ökningen 4,7 procent. Skillnaden kompenserades av att kronan försvagades under perioden medan produktiviteten ökade mer än i Euroländerna. Tillväxten gynnades av att det fanns gott om arbetskraft i utgångsläget.

    Som ett framtida Euroland kan vi inte räkna med förbättra vår produktivitet snabbare än det europeiska genomsnittet. Tack vare ”upphinnareffekten” kan de nya medlemsländerna väntas bli svåra konkurrenter på många marknader, kanske samtidigt med att Euron fortsätter att stiga mot dollarn. Inom EMU kan vi få ett kostnadsproblem även om vi inte överskrider kostnadstrenden inom resten av unionen. 

    Kampen mot inflationen i Europa har gått ut över det fackliga inflytandet. I Storbritannien minskade andelen fackligt anslutna i näringslivet från 45 till 19 procent 1980—99, i Tyskland från 29 till 22 procent 1980—97, i Italien från 48 till 36 procent 1980—97. Under samma tid minskade antalet arbetsdagar som förlorats genom arbetskonflikter med över 90 procent. Löneandelen av produktionsresultater har fallit, och i flera länder (bland dem Tyskland) har fackföreningarna medverkat till sociala pakter, som ska öka det egna landets konkurrenskraft och sysselsättning genom låga löneavtal. I dag är fackligt inflytande inte, som för tjugo år sedan, en huvudorsak till de ekonomiska problemen. I den fackliga världen fruktar man en ”race to the bottom”. 

    Länder med kostnadsproblem rekommenderas att öka flexibiliteten. Sådana reformer behövs på de flesta håll i Europa, även Sverige, men är svåra att genomdriva när det saknas incitament till en rejäl tillväxt. Nittiotalets svenska strukturreformer hade varit på en gång mer smärtsamma och mindre effektiva om vi inte hade kunnat släppa kronan fri 1992. Framför allt hade det varit svårt att komma ur budgetkrisen. Vår ekonomi är ytterligt beroende av att ha rätt kostnadsläge.

    Allt som hindrar  flexibilitet är inte av ondo. Om löner, trygghetsvillkor, produktmarknader och annat inte är mer reglerade än som är rimligt i ett europeiskt perspektiv, vilken bot mot ett för högt kostnadsläge återstår då, mer än ännu mer flexibilitet?

    Det är ett misstag att tro att fackföreningarna har sådan kontroll över arbetsvillkoren att de kan undvika löneökningar utöver vad produktiviteten tillåter. När den svenska lönebildningen spårat ur har huvudorsaken som regel funnits på den politiska sidan: svag finanspolitik, politisering av den offentliga sektorns lönefrågor, vanskötta devalveringar, missriktad statlig inkomstpolitik. De flesta av dagens fackliga företrädare inser nog vilken hård disciplin ett bevarat konkurrensläge kräver, men deras inflytande begränsas av den politiska och massmediala miljö de verkar i.   

    Flera partiledare lovade i valrörelsen extra lönelyft till kvinnorna i vård och omsorg respektive lärarna. Artiklar i LO-tidningen visar att en konflikt har seglat upp mellan Kommunalarbetarförbundet, vars medlemmar känner politikernas stöd för höga krav, och förbund inom den privata sektorn med stora lågavlönade minoriteter. Lönediskussionen i medierna handlar nästan bara om könsdiskriminering utan att frågan relateras till lönebildningen i stort. Statsministern hotar att skärpa jämställdhetslagen (en tredje gång efter lagens tillkomst 1980) om arbetsgivarna inte driver på löneutjämningen hårdare – och ”utjämning” är alltid uppåtriktad. (Regeringen låter sjukfrånvaron slå internationellt rekord, med effekter på kostnadsnivån, utan att realistiska motåtgärder ens förs på tal.)

    Politikernas och mediernas populism utgör den största faran för vår konkurrenskraft. I dag är den självständiga riksbanken en broms på en ny hemmalagad inflation, och ingenting tyder på att regeringen och riksdagen skulle förmå överta den rollen.  

    Det måste vara fel att gå över till Euron om vi inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk anpassning som kommer att behövas om vårt kostnadsläge på nytt skulle bli för högt, en risk som inte är liten. När frågan tvingar sig på oss kommer regeringen, Svenskt Näringsliv och LO troligen att ge motstridiga svar.

    Min slutsats är att jag röstar nej den 14 september, med tungt hjärta eftersom jag önskar ett starkt svenskt engagemang i den europeiska integrationen.

Svante Nycander